Holmgrens Hörna

Tillbaka igen efter en minst sagt hektisk påskhelg. Mycket jobb, mycket fotboll och för lite bloggande. Förhoppningsvis har ni lyckats hålla till godo med påskägg, sill, full Premier League-omgång och en del allsvensk fotboll.

Alla resultaten i Premier League den gångna helgen:

Liverpool-Blackburn – 4-0.
Sunderland-Man United – 1-2.
Chelsea-Bolton – 4-3.
Wigan-Arsenal – 1-4.
Tottenham-West Ham – 1-0.
Middlesbrough-Hull – 3-1.
Portsmouth-West Brom – 2-2.
Stoke-Newcastle – 1-1.
Aston Villa-Everton – 3-3.
Man City-Fulham – 1-3.


Spontana tankar och reaktioner...

Liverpool var riktigt bra mot Blackburn. Det otroligt vackra och tidiga 1-0-målet hjälpte förstås till att öppna upp en match som Blackburn hade en galet defensiv inställnings till (en forward i Samba, och han är egentligen mittback - Benni McCarthy började på bänken), men jag är ganska övertygad om att Pool hade vunnit även utan ett tidigt mål. De spelade som sagt riktigt bra fotboll...


...Mycket bättre än Man United, och skulle det skilja en poäng (eventuellt fyra) mellan de båda lagen med 10-15 omgångar kvar istället för de sex (sju för vissa) som faktiskt återstår så hade jag trott på Liverpool. Men om inte om hade funnits så hade kärringen skjutit björnen med kvasten. Med andra ord; Det är ingen ide att prata i om-form. Tabellen ser ut som den gör och omgångarna som återstår är 6-7 till antalet och inte 10-15. Och även om Man U inte spelar bra just nu så behåller de sitt avstånd till rivalerna från Merseyside. Det är väl också det som är en av skillnaderna på laget – Att Man U är bättre på att vinna när de spelar dåligt.

Kiko Macheda. Vi ska kanske ta det lika lugnt innan vi börjar prata underbarn, supersub eller genombrott. Men nog fan är det anmärkningsvärt att det är en 17-årig italienare som två veckor i rad går in och avgör för en så stor klubb som Man United. Om Man United till slut vinner ligan så är det många som kommer minnas vad Kiko Macheda har bidragit med, det är i alla fall ett som är säkert.


Jag såg inte Chelseas match mot Bolton. Och allt eftersom Chelseas mål plingade upp i rutan så var jag ganska glad över det. Inte för att jag har något emot att se Chelsea ha målkalas (framför allt inte mot profillösa Bolton), men för att det framstod som en match helt befriad från nerv och spänning. Ska jag tro på dem som faktiskt såg mathen så var det också en rätt trist match. I 70 minuter. Sedan hände det grejor. Tre mål av Bolton på åtta minuter. På Stamford Bridge. Det är fan i mig inte illa pinkat. Men någon poäng blev det inte för Megsons gäng. Det måste ha känts lite bittert. Det finns faktiskt få saker här i världen som gör en så bitter som hedersamma förluster. Så har jag i alla fall alltid känts när jag har spelat själv.

Kan Bolton gör tre mål på Stamford så kan minsann Liverpool också göra det kanske, tänker ni nu? Nja. Kan, kan de väl. Men det innebär förstås en jäkla skillnad att Chelsea redan från avspark har ett resultat att spela på. Den skillnaden är knappast till Liverpools fördel.

Elmander blev utbytt, och sedan började upphämtningen. Jag är tveksam till ifall han får starta nästa match, och få han inte det så förstår jag det mer än väl. Finns det fortfarande någon därute som vill ta honom i försvar, tro? Om det finns någon så förstår jag det inte. Elmander är Boltons dyraste köp någonsin. När man tar med det i beräkningen så kan man inte kalla honom något annat än ett fiaskoköp. Personligen är jag inte det minsta förvånad. Elmander har aldrig varit bra nog för världens bästa liga. Han kommer aldrig blir det heller.


Av någon anledning så trodde jag verkligen på Wigan inför helgens möte med Gunners. Inte trodde jag mindre på dem när de ledde med 1-0 i halvtid. Men Arsenal är i form nu. Och det är ytterst sällan som ett Arsenal i form går mållösa från planen. Även om man försvarar sig bra (det gjorde sannerligen inte Wigan vissa stunder) så är inte det en garant för att hålla nollan. Arsenal har så pass många kreativa och målfarliga spelare att man inte kommer undan om man inte själv klarar av att åstadkomma något framåt.

Självklart så borde Kieran Gibbs ha fått ett rött kort här situationen (en minut in i klippet). Man kan tycka vad man vill om regeln om målchansutvisning, men nu ser det ut som det gör, och under rådande omständigheter så ska Gibbs ha rött kort. Bara en dåre skulle argumentera emot det. Hade matchen fått en annan utgång? Det är möjligt, men jag har ändå väldigt, väldigt svårt att säga att Gunners inte vann rättvist.

Inget gott som inte har något ont med sig. Det onda i Arsenals fall är att Johan Djourou utgick skadad. Det är knappast positivt för Arsenals fortsättning. Sedan tidigare står det redan klart att Gallas missar resten av säsongen.


Spurs fortsätter att klättra. Man får väl ändå säga att Harry Redknapp har gjort ett ganska bra jobb med Tottenham. Men tänker man efter så tycker jag att man absolut ska kunna kräva en plats på övre halvan för Spurs. De har tveklöst truppen för det. Om någon i Spurs organisation skulle få för sig att faktiskt förstärka backlinjen så kan de, med en bra start, göra en bra säsong nästa säsong. Å andra sidan.... I Spurs pratar man alltid om nästa säsong.


Middlesbrough tog sista chansen genom att slå Hull. Men det återstår en jäkla massa jobb ifall Boro ska hänga kvar. Southgate sa det bäst själv efter matchen: ”If the season was over today, we would go down. We still have it all to do”.

Marlon King har denna säsong visat att han kan vara en strulputte i världsklass. Men han kan göra mål också. Då och då, i alla fall. Boro är hans tredje klubb den här säsongen. Egentligen tillhör han ju Wigan, men har avverkat en låneperiod i Hull, en låneperiod som resulterade i en del bråk och gruff. Självklart var det just King som gjorde det avgörande 3-1-målet för Boro mot Hull. Släkten är värst. Hulltränaren Phil Brown hade dock inga lovord till övers för King. ”Det faktum att han just nu är inne på sin tredje klubb den här säsongen säger det mesta”, sa Brown i en intervju efter matchen. Och ja.... Han har ju en poäng.


Jag har i ett antal veckor betraktat West Brom som ett lag som kommer att åka ned. Och är man inblandad i bottenstriden och möter halvt om halvt avhängda West Brom på hemmaplan, då gör man nog klokast i att ta tre pinnar. Det gjorde inte Pompey i helgen, och de befinner sig absolut inte på någon säker mark. Far from it. Pompey ska föutom att möta både Man United och Arsenal ta sig an hela tre andra nedflyttningskandidater i Newcastle, Blackburn och Sunderland. Vill Pompey hänga kvar så bör de plocka en del poäng i de matcherna.


För mig är fotboll så otroligt mycket mer än vackra mål, överstegsfinter och dräpande distansskott. Jag älskar när fotboll handlar om mer än en match, när det står mer än tre poäng på spel. I matchen mellan Stoke och Newcastle framgick det med all önskvärd tydlighet hur mycket som stod på spel. Det var i ärlighetens namn en ganska bedrövlig match rent fotbollsmässigt. Men där fanns nerver, fighting spirit, stolthet och kamp för överlevnad. Det syntes på spelarna, det syntes på bänken och det både syntes och hördes på läktarna. Mest av allt syntes det på Andy Carroll när han på ett såväl vackert som kraftfullt sätt nickade in kvitteringen med tio minuter kvar. Carroll är själv född i Newcastle och han har förmånen att spela i den klubb han håller kär. Det är verkligen en njutning när sådana spelare får göra viktiga mål i viktiga matcher. Glädjen man får se är så äkta och så ohämmad. Det är vackert.

Abdoulaye Faye heter mannen som gjorde Stokes mål. Så sent som förra säsongen så spelade han i just Newcastle. Han köptes sommaren 2007 för £2M och ett år senare gick han till Stoke för en tiondel av den summan. I Stoke så har senegalesen spelat i varje ligamatch den här säsongen, premiären undantagen. Och han har varit strålande i Stokes backlinje, och har dessutom bidragit med tre mål framåt. Frågan blir förstås... Varför sålde Newcastle Faye över huvud taget? Kanske var det för att de satsade på den 20 gånger dyrare och 100 gånger sämre Fabricio Coloccini? Bra drag i så fall. Coloccini satt förresten på bänken i lördags. Det var första gången argentinaren var petad denna säsong. Det var inte en dag för tidigt.

Stoke gjorde sitt mål på en hörna som absolut inte var hörna. Och den här gången kunde faktiskt inte ens Alan Shearer hålla sig ifrån att muttra lite om det i intervjun efter matchen.


I söndags var jag på Söderstadion och bevakade Hammarby-Gefle för en fotbollssajt. När jag satt där på läktaren så kom jag på att jag hade missat att spela in Aston Villa-Everton. Naturligtvis blev det actionfyllt, svängigt och målrikt.

Nu har jag ju inte sett något mer än målen från den matchen, men jag måste ändå säga att jag vill lyfta på hatten för båda lagen. Det är starkt av Everton att åka till Villa Park och göra tre mål. Men Villa visade verkligen moral när de kom tillbaka. På bara några veckor har de fått se Arsenal glida ifrån i tabellen, de har förnedrats av Liverpool på Anfield, och de har trots en strålande insats fått se Man United vända och vinna över dem på Old Trafford. Att då ha kvar kampviljan och moralen som faktiskt krävs för att vända ett tvåmålsunderläge mot ett defensivt och fysiskt starkt Everton är beundransvärt.

Aston Villa har åtta poäng upp till Gunners, och Everton har nio. Det är förstås en hel del poäng, och nästan allt talar för att det är Arsenal som kniper den sista Champions League-platsen. Men en liten brasklapp är kanske på sin plats. Wenger & Co ska faktiskt åka till både Anfield och Old Trafford, och även om de är i bra form så kan de knappast räkna in några poäng i de två matcherna. De kan absolut förlora båda drabbningarna. Och skulle de göra det så krymper förstås poängavståndet rejält. Skulle Villa eller Everton ta full pott från och med nu så tror jag Gunners får slita hårt för sin fjärdeplats. Men så tror jag inte att det blir. Problemet för Villa och Everton är faktiskt inte främst att det är för många poäng upp på för få omgångar. Det är att det just nu förefaller föga troligt att något av lagen kommer att göra det de själva måste göra – Nämligen vinna resten av sina egna matcher.


När det gäller Fulhams bortaseger mot Man City så är jag rädd att jag inte har mycket att säga alls. Jag har inte sett något alls från den matchen. Det man kan konstatera är förstås att det var en imponerande seger för Fulham. Man City är ett av ligans bästa hemmalag (bara ”de fyra stora” är bättre), och Fulham har tagit merparten av sina poäng på hemmaplan denna säsong. De hade en enda bortaseger innan de hade varit på City of Manchester Stadium. Nu har de dubblat den siffran. Snyggt jobbat.

Hela Fulhams säsong förtjänar förresten ett ”snyggt jobbat”. De kan mycket väl nå en UEFA-Cup-plats. Klarar de av det så är det faktiskt inget annat än en bragd. Laget saknar stjärnor, de har en tunn trupp, de saknar vinnartradition, de har ingen notorisk målskytt och ingen galen hemmaklack som fungerar som en tolfte spelare. De har ett rakt, basic 4-4-2, hårt arbetande spelare, ett bra försvar, lite tur med skador och de har Roy Hodgson. Jag har alltid gillar Roy och jag tycker att det är på tiden att han får det beröm han faktiskt förtjänar även i sitt hemland.


Allra sist: Har ni inte redan sett lördagens Match of the day så gör det. De ägnade både början och slutat av programet till att minnas Hillsboroughkatastrofen. Bilderna var vackra och det var rörande att se Alan Hansen, som ju var kapten i Liverpool vid tidpunkten för tragedin, sitta i studion och minnas tillbaka. Det var väldigt tydligt att han fortfarande blir väldigt illa till mods när han drar sig till minnes. Han berättade bland annat om hur han åkte till ett sjukhus för att träffa föräldrarna till en 14-årig pojke. Han var där med föräldrarna när de stängde av pojkens respirator. Alan Hansen är en tuffing och ett proffs ut i fingerspetsarna, men han är människa också, och det hördes verkligen i lördagens program. Som sagt... Don't miss.


Puh. Det var allt från min sida vad gäller helgen. Jag blir förstås glad ifall ni har något att tillägga. Jag blir precis lika glad ifall ni har kommentarer på mina tankar.

Jag är tillbaka under tisdagen - antagligen under eftermiddagen - och då blir det fokus på Champions League samt en del annat smått och gott.