Holmgrens Hörna

Peter Kenyon lämnade igår posten som VD för Chelsea. Varje stor fotbollsklubb har idag en uppsjö av kostymnissar som verkar i det tysta bakom kulisserna. I Chelsea har det varit Kenyon som varit ansiktet utåt för dessa kostymnissar. Roman Abramovitch gör inte media över huvud taget och styrelseordförande Bruce Buck gillar att hålla sig i bakgrunden.

Bakgrunden har dock inte alltid varit Kenyons bäste vän. Istället har han varit ganska omskriven under sina fem år i klubben, och de beslut han tagit har inte alltid stykit folk medhårs. Den största kontroversen under Kenyons styre har nog varit Ashley Cole-affären. Det var en transfer som föregicks av stora portioner av det som den engelskspråkiga fotbollsvärlden kallar för tapping up. Det var en affär som slutade med bötesbelopp i miljonklassen för Cole själv, Mourinho och klubben Chelsea. Peter Kenyon sågs av många som den stora boven i det dramat.

Den senaste tiden ska Kenyon har blivit allt mer marginaliserad i Chelsea. Enligt Daily Mail så var Kenyon i hög utsträckning ansvarig för anställningen av Felipe Scolari, som ju inte direkt gjorde succé i Londonklubben. Abramovitch ska ha utpekat Kenyon som syndabock för brassens fiasko. Det är också Kenyon som hjälpt den tvivelaktiga figuren Frank Arnesen till en stark position i Chelsea. Att befodra Arnesen från chefsscout till sportchef var Kenyons beslut. Det är många som kritiserat Arnesen för hans arbetsmetoder, inte minst nu i kölvattnet av Kakuta-affären och Chelseas transferembargo. Vissa vill påstå att Arnesen aldrig skulle ha fått de fria tyglar som han idag åtnjuter om det inte hade varit för Kenyon. Det är inte heller någon vågad gissning att påstå att Kenyons avgång har kopplingar till den dom som UEFA utdelat till Chelsea, och som i skrivande stund betyder att Chelsea inte får värva förrän i januari 2011. Detta har alltså lett till minskade befogenheter för Kenyon. Sports Agenda påstår exempelvis att Kenyon knappt var delaktig i beslutet i att anställa Ancelotti, och heller inte i förhandlingarna med den italienske tränaren.

Så visst... Det går att sätta en hel del frågetecken kring Kenyon och de beslut han tagit under sin tid i Chelsea. Men man ska heller inte glömma att Kenyon har fört Chelsea framåt en hel del - Framför allt rent kommersiellt. Det är Kenyon som grejat det lukrativa samarbetsavtalet med tröjsponsorn Samsung. Kenyon har garanterat en förtjänst i att Chelsea idag är en gångbar produkt även utanför England. Chelsea var inte direkt en klubb som prenumererade på titlar innan 2004. Sedan anslöt både Kenyon och Mourinho, och förstås en viss rik ryss. Och även om förutsättningarna för framgång var goda tack vare den rike ryssens öppna checkblock och "The special ones" taktiska sinne så ska man kanske inte glömma att Kenyon har varit en kugge i ett maskineri som faktiskt gjort fantastiska sportsliga resultat de senaste fem åren. Och att Chelsea har växt enormt som klubb de senaste åren vet ju alla. Kanske har faktiskt Kenyon en del i det, även om han av många anses som en halvlömsk person med svajig moral? Jag vet att det faktiskt finns en klick ibland Chelseafansen som resonerar just så.

Men Kenyon har aldrig riktigt åtnjutit den breda fanmassans förtroende. Det kan ju förstås delvis bero på att de flesta fotbollsfans inte ställer sig upp och jublar över kommersiella framgångar. Däremot blir de förbannade och hytter med näven när brassetränare misslyckas och klubben bötfälls för att agera oetiskt i transferaffärer.

Personligen tror jag att det finns större skurkar än Kenyon i fotbollsvärlden. Jag tror också att Kenyon faktiskt har bidragit med en hel del nytta till Chelsea. Men det är uppenbarligen inte ett helt lyckat äktenskap, och då är en separation sannolikt det sunda alternativet.

Om ni har åsikter i fallet vore de intressanta att höra - Inte minst om ni håller på Chelsea.


Vi hörs imorgon.