Holmgrens Hörna

För det första: Jag blev förvånad när jag läste att Scolari hade fått sparken. Jag trodde nog att man i Chelsea skulle förespråka mer tålamod än så. När man anställde Scolari så var det med ett statement om att man ville distansera sig ifrån den fotbollsfilosofi som Mourinho och Grant stod för. Gladare, offensivare och mer underhållande fotboll skulle spelas på Stamford. Sexy football.

Det blev inte riktigt så. Önskan om att spela rolig och iögonfallande fotboll visade sig kanske vara svagare än önskan om att vinna matcher och plocka poäng. Då skulle man inte ha anställt Scolari i första lägtet. Man skulle aldrig ens ha gjort sig av med Mourinho. Om det är maskinmässiga prestationer som nästan alltid genererar poäng så var väl Mourinho perfekt? Och ville man ha en attraktiv fotboll så var väl Scolari perfekt. I själva verket ville man ha en mix båda världarna, och man ville ha det omedelbums.

Scolari skulle alltså komma in och bevara vinnarmentaliteten, det tighta försvaret och förmågan att plocka poäng. Utöver det skulle han också bidra med lite rolig, attraktiv, och sexig fotboll. Det är garanterat lättare sagt än gjort, och jag kan inte annat än att beklaga mig över bristen på tålamod i detta fall. Scolari fick en svår uppgift, men väldigt lite tid att klara av uppgiften.

Enligt Scolaris talesman så är det Abramovich som har fattat och verkställt beslutet om att sparka brassen. Abramovich har för andra gången sparkat en manager på ett nyckfullt sätt. Han har också visat med vilka hårda nypor han styr sitt Chelsea. Denna ryss verkar vara svår att tillfredsställa. Men någon bör försöka få honom att sätta sig ned och lyssna. Innan den här säsongen drog igång så hade Chelsea på de senaste fyra åren vunnit Premier League två gånger, FA-Cupen en gång och tagit sig till Champions Leaguefinal en gång. Tre titlar och en final på fyra år är ett fint facit. Hur många andra klubbar hade ens letat en ny tränare i det läget? Inte särskilt många va? Om Abramovich kunde sparka en av fansen älskad Mourinho på halvtaskiga grunder så hade han förstås inga bekymmer med att sparka en Scolari som många fans redan hade börjat tvivla starkt på. Så kanske borde jag inte ha blivit förvånad. Men jag trodde att Chelsea var en storklubb nu, och att de faktiskt hade skaffat sig lite mer klass än så. Jag hade fel.

Nu är jag nyfiken på vem som ska ta över, men framför allt är jag nyfiken på vad för krav som kommer att sättas på denna person. Chelsea är just nu inte favorit till någon titel denna säsong. Om klubben inte tar någon titel, ska näste tränare sparkas redan efter säsongen då, som man gjorde med Grant? Eller får han en säsongen till på sig? En och en halv? Två? När man väl har börjat sparka managers (Chelsea har faktiskt gjort sig av med tre styken på bara 17 månader nu) så blir det lätt en liten klubbtradition. Fråga Newcastle eller Tottenham. Och det visar sig inte alltid vara den perfekta lösningen. Fråga Tottenham eller Newcastle.


Mourinho, Grant och Scolari i siffror.

Eftersom Scolari gjorde 36 matcher som tränare för Chelsea så kollade jag upp hans föregångares facit på deras 36 första matcher med klubben. Det ser ut som följer:

Mourinho:
90 tagna poäng (poängsnitt på 2.5 p/match), och 77% vunna matcher.
75 mål gjorda, 12 mål insläppta. Matchraden: 28 – 6 – 2.

Grant:
86 tagna poäng (poängsnitt på 2.38 p/match), och 72% vunna matcher.
69 gjorda mål, 17 insläppta. Matchraden: 26 – 8 – 2.

Scolari:
71 tagna poäng (poängsnitt 1.9 p/match), och 55% vunna matcher.
75 gjorda mål, 12 insläppta. Matchraden: 20 – 11 – 5.

Är det inte rätt anmärkningsvärt att Mourinho och Scolari gjorde och släppte in exakt lika många mål under sina första 36 matcher? Jag antar att det gäller att släppa in, och för den delen även att göra, "rätt" mål. Scolari gjorde fler mål och släppte in färre mål än Grant, och ändå tog han 15 poäng mindre.


Vem tar nu över då? Hiddink, Rijkaard, Grant, Mancini, Mourinho, Di Matteo, och Zola/Clark är de namn nämnts i pressen. Enligt Sky Sports så kommer Hiddink att tillfrågas, men om holländaren tackar nej så kommer Chelsea tillsätta någon tillfälligt för att sedan anställa nytt i sommar.

Fansen gapar för övrigt efter Zola/Clark. Inte helt oväntat. Men är Zola verkligen redo ännu?


Leeds-Millwall slutade 2-0 till Leeds efter två mål Jermaine Beckford. Båda målen var riktigt vackra och båda målen var typiska för en modern anfallare. Ett skott utifrån och en riktigt bra tajmad löpning följt av ett kompromisslös avslut. Beckford kom för övrigt till Leeds 2006. Han kötes för 45.000 pund ifrån non-leaguelaget Wealdstone. Förra säsongen blev 25-åringen utsedd till Player of the Year i League One. Beckford har ögonen på sig ifrån klubbar högre upp i seriesystemet, och har många gånger ryktats vara på väg bort från Leeds. Men han har kontrakt till 2010 och säger själv att han inte villa lämna.

I en intervju efter en match förra säsongen så fick anfallaren frågan:
- Where do you see your own future?
Beckord svarade:
 - What shirt am I wearing, bruv? You bein' serious?

Svaret gjorde honom minst sagt populär hos Leedsfansen, och i klubbshopen kan man nu köpa T-shirts med just detta svar tryckt på tröjan. 

Fabian Delph då? Jo... han kan bli riktigt, riktigt bra. Han har ett oerhört driv i sitt steg. Han påminner faktiskt en del om Gerrard.


Rebusen från igår var tydligen ganska enkel. Di Canio är förstås rätt svar.

Rättvisemärkt syftade på det Fair Play-pris han fick att emot efter ha struntat i att göra mål när en motståndarmålvakt låg ned skadad. Istället tog han ned bollen med händerna. Långt ut på högerkanten handlar förstås om italienarens politiska åsikter, och bubblande stämning på läktaren handlade om West Hamsången ”I'm forever blowing bubbles”.

Petter, Markus_H, Oskar, uffe och Björn listade alla ut svaret. Det är nog en eller två för många för min smak. Nästa rebus blir svårare....


Jag hoppas vara tillbaka redan i eftermiddag.