Holmgrens Hörna

Tack känns som en ganska logisk inledning. Tack för spänningen, underhållningen, den roliga fotbollen, och förstås målen.
Tack.

Jag skrev inför U21-EM att jag nog inte trodde så mycket på denna svenska U21-upplaga. Oj, vad jag har fått äta upp det. Jag har fått det brutalt nedstoppat i halsen. Och jag har glatt svalt. Jag hade helt enkelt fruktansvärt fel. Men jag kan omöjligt ha varit ensam. Inte ens de mest positiva och förhoppningsfulla hade väl kunnat tro på allt detta? Vem hade på riktigt trott att vi skulle göra flest mål i turneringen. Att vi skulle stå för en sådan snabb, rörlig, flyfotad och publikvänlig fotboll. Att Marcus Berg skulle göra 137 mål på fyra matcher. Och det kan ju inte ha funnits en enda sate som trodde att det här laget var moget att göra en Istanbul?

Underläge 3-0 i halvtid mot ett engelsk landslag. Då ska ett gäng allsvenska pojkspolingar vika ned sig. De ska ge upp. Det är fotbollsnaturens ordning. Men det sket de här allsvenska pojkspolingarna i. Jag är svag för sådant. Men det är klart. Spelarna hade väl sett och känt vad vi TV-tittare såg och kände. Vi var egentligen inte sämre. I spelet var inget utav lagen särskilt bra i första halvlek. Spelet gick lite på kryckor – Åt båda hållen. Att England ledde med 3-0 berodde ju uteslutande på svenskarnas nästan overkliga förmåga att släppa in mål på fasta situationer. Alla tre målen kom i samband med hörna. Jag tror att England hade tre hörnor i första halvlek. De gjorde mål i samband med allihopa. I min värld är det oacceptabelt, oprofessionellt och odugligt. Det får inte hända. Men, och det här är viktigt, det finns en annan sida av det här hörnmyntet. Det är så förbannat osvenskt. Fasta situationer, stensäker organisation, och ett urstarkt kollektiv är ju det svenskaste som finns på en fotbollsplan. Det brukar vara vår styrka. Så har det inte varit för det här landslaget. De har brutit mot alla svenska fotbollskonventioner under det här mästerskapet. De har handlat mycket om individer. Det har sett kaxigt och vågat ut på planen. Väldigt få gånger hade detta landslag sett försiktigt ut. När det vankas A-landskamp är man så innerligt van vid att se ett blågult lag som känner sig för i matchinledningarna. Som sätter långt första kvarten. Som tar sig an matchen så som en blyg hund tar sig an nya omgivningar. De nosar sig lite försiktigt fram. De kollar läget, och sedan revirpinkar de lite. Men U21-landslaget är inte A-landslaget. U21-landslaget har gett blanka fan i allt vad känna sig för heter. De har, som det heter på hockey-språk, gått ut och kört. TV 4 har promotat U-21-grabbarna som "Det Nya Landslaget". Jag vill nog påstå att "Det upp och nedvända Landslaget" passar bättre. Och jag älskar det. Det är den biten jag har tyckt om allra mest. Ska jag välja något som jag mest av allt villa säga tack för så är det detta.

Självklart behöver ett litet fotbollsland som Sverige sin organisation, sin trygghet och sitt kollektiv. Den biten måste fungera. Men vi är många som desperat har gapat efter att det ska kryddas med lite individualism, kaxighet och mönsterbrytande ideér. Kanske är det något som den här generationen kan tillföra? Jag hoppas det.

Matchen som sådan var förstås ett Istanbul i miniatyr. Sverige var aldrig utspelade så som Liverpool var mot Milan. Men ändå. Det stod 3-0. Det ska ju inte gå att vända på det. Hur målen har kommit till spelar mindre roll. Det var vad det var när andra halvlek sparkade igång. Och det var uppförsbacke. Men uppförsbacken var inte en uppförsbacke. Det var en lodrät vägg lika hög som den där bönstjälken som Jack klättrade upp för. Men det existerade ingen uppgivenhet i det svenska lägret. Målsprutan Berg gick runt och gestikulerade, manade på, och eldade upp såväl lagkamrater som publik. Självklart var det också Berg som petade in reduceringen. Och så fort den hade kommit så var det nog fler med mig som trodde att en vändning var möjlig. När den spelbegåvade och fotbolls-lillvuxna Toivonen dunkade in sin vackra frispark så var vändningen egentligen redan ett faktum. 3-3 skulle komma, frågan var bara vem som skulle göra det. Eller så var det inte alls frågan. Berg, förstås. Vem annars?

Man brukar säga att straffar är ett lotteri. Det är en sanning med modifikation. Om straffar är ett lotteri så kan det ena eller andra laget köpa fler lotter. Man kan gå in i en straffsparksläggning med så olika förutsättningar. Minns ni Kroatien-Turkiet i EM förra sommaren? Kroatien hade gjort 1-0 i den 119e minuten. Det var klart. Kroatien var i semifinal. Men det hade ingen berättat för turkarna. Medan kroaterna firade så gjorde turkarna mål på matchens sista spark. Straffar tog vid. Och det är ju inte så svårt att räkna ut att turkarna såg en straffsparksläggningen som en välsignelse, medan kroaterna såg det som fotbollsgudarnas bestraffning för något det hade gjort i ett tidigare liv.

Engelsmännen kan knappast ha välkomnat straffarna igår. De var ju vidare. De måste fortfarande ha undrat hur det gick till när de så fatalt hade tappat sin ledning. Men någon gång ska väl även ett engelsk landslag vinna en straffläggning. Igår var den gången. De som skapar myter har bestämt sig för att målvakter aldrig har något att förlora när det kommer till straffar. Det är kanske sant. Men nog fan kan man vara mer eller mindre bra på linjen under en straffsparksläggning? Johan Dahlin var mindre bra. Han la sig mest ned lite halvtrött åt ett håll, och han gjorde det för tidigt. Men det här är inte en dag då vi ska peka ut någon, eller några. Det fanns, som alltid, mer eller mindre bra individuella prestationer. Men det finns förstås inga syndabockar. Ingen svensk spelare är skyldig någon något. De kan alla känna en stor stolthet. Jag hoppas och tror att de vet om det själva.

Vi har fått se Sveriges fotbollsframtid under detta EM. Det har varit en trevlig syn. Kan de lära sig att försvara sig på fasta situationer också så kan det bli mer än trevligt.

England spelade 1-1 mot Tyskland igår. Och de gjorde det utan att förta sig, och de gjorde det med ett reservbetonat lag. Om man inte räknar med Jack Rodwell. There aint nothing reservbetonat about him. Jäklar vad jag imponerades av Jack Rodwell igår. Han höll till på mittfältet där han fungerade som en bollhämtande djupt liggande central mittfältare. Och han var lysande. Han spelade enkelt, han spelade stort. Han bröt passningar och vann boll, men följde ändå med framåt och kom till skott. Han utstrålar självförtroende när han har bollen vid fötterna, och det lyser pundus om honom när han går in i närkamperna. Han gjorde dessutom Englands mål igår, och det var ingen tillfällighet att det var med skallen. Pojken (jo, han är ju faktiskt en sådan – född 1991) är nästan 190 lång och han börjar se ganska stark och välbyggd ut.

Innan den här säsongen började var Rodwell bara ett namn för mig. Jag hade hört honom nämnas och jag visste att han hade fått A-lagsdebutera i Everton under säsongen 07/08. Men jag hade aldrig sett honom spela. Den här säsongen så har han börjat figurera mer och mer i Moyes lag. Han har faktiskt fått speltid i 19 Premier League-matcher den här säsongen. Varje gång jag har sett honom så har jag blivit imponerad. Det är ovanligt att så unga spelare visar upp ett sådant lugn, en sådan mognad och en sådan bekvämlighet med bollen. Han trivs hur bra som helst på mittfältet, men frågan är om han inte kommer förvandlas till mittback var det lider. Han har alla förutsättningar i världen att bli en av ligans bästa mittbackar. Det är guld värt att ha en mittback som är så spelskicklig, som kan stå för smarta, raka och modiga uppspel, och som vågar transportera bollen upp i planen innan han släpper den till en lagkamrat. Att han dessutom kan ta steget upp i banan och agera bollvinnare och spelfördelare talar knappast emot honom. Jag blir inte det minsta förvånad ifall Rodwell blir helt ordinarie i Everton under kommande säsong.

Jag blir inte ens förvånad ifall han snart är en A-landslagsman. Ärligt talat så tror jag till och med att han skulle kunna bli en framtida landslagskapten. Rodwell är en av Englands allra mest lovande spelare på mycket länge – Det råder inga tvivel om saken. Evertonfansen kan skatta sig lyckliga som har honom. Jag hoppas att han blir kvar längre än vad Rooney blev.

Vissa tycker säkert att jag har tagit till väl stora ord nu. Jag tycker inte det. Självklart kan Rodwell bli en av de talanger som stagnerar och som inte tar det där berömda sista steget. Men jag tror verkligen inte att så blir fallet. Jag är övertygad om att vi just nu ser en storspelare in the making. Stuart Pearce lär ju förresten ha fått en del trevliga bekymmer efter igår. Hur ska han kunna hålla Rodwell utanför elvan? Egentligen är det väl ganska naturligt att han får stå tillbaka då England har vunnit matcherna som inte spelat i. Men jag hoppas att Psycho vågar gambla lite och att han till semifinalen petar antingen Cattermole eller Muamba till förmån för Rodwell. Efter gårdagens match så kallade förbundskaptenen Rodwell för ”a star man in decent performance”, så det finns kanske en liten chans.


Senast Liverpool vann ligan så fanns det en Glenn på planen. Från och med nästa säsong så finns det en Glen. Tillräckligt nära, månne? Skämt åsido. Jag tror att Johnson blir en hit på Anfield. Liverpoolfansen kan nog ta sig friheten att mer eller mindre kräva succé. £17M är inte kaffepengar.


På tal om saftiga prislappar. £18M kostade det för Man City att köpa löss Santa Cruz från Blackburn. Det är osunt mycket för den spelaren, ifall ni frågar mig. Sedan får vi väl se ifall City lyckas locka till sig Tevez också. Det kan behövas. De har ju knappt några anfallare, stackarna. Robinho, Bojinov, Caicedo, Bellamy, Benjani, Jo, Sturridge, Evans och så nyanlända Santa Cruz. In med Tevez också så blir det tio anfallare på pricken. Perfekt.


Phil Brown kommer att kontakta Michael Owen och hans agent. Om någon för 6-7 år sedan hade sagt till mig att Owen kanske kommer att spela för Hull City säsongen 09/10 så hade jag försökt få den personen intagen på mentalsjukhus.


Ikväll: Heja, Sverige!

Hmm. Kanske har jag underskattat Sveriges U21-lag. Jag menar, 5-1 är alltid ett jäkla styrkebesked. Sedan måste man ju självklart fråga sig exakt hur bra Vitryssland var som värdemätare. Jag menar, 1-5 är knappat ett styrkebesked. Å andra sidan. Hur dåliga kan de vara? De kvalade ju faktiskt in till turneringen.

Hur som haver så tänker jag väl vänta med att tokhylla de svenska grabbarna. Jag vill se hur det ser ut som Italien först. Men varken Italien eller Serbien, som ju spelade 0-0 igår, bör ju ha gett Söderberg eller Lennartsson mardrömmar.

Hur många av de svenska U21-killarna är ni övertygade om har 50+ A-kamper innan de lägger upp skorna på hyllan. Rasmus Elm, förstås. Marcus Berg, antar jag. Men hur många till? Toivonen? Bjärsmyr? Lustig? Vad tror ni?

Det är ju alltid så att det i A-landslagstruppen finns ett antal spelare som har enbart ett fåtal, alternativt inga U-kamper över huvud taget. I dagens trupp är det Petter Hansson (0), Majstoroviv (1), Mellberg (0), Mikael Nilsson (0) och Anders Svensson (0).


I England så verkar Glen Johnson vara mer eller mindre klar för Liverpool. Johnson är en bra spelare, och Liverpool behöver förstärka på den positionen. I våras så tvingades Rafa sätta ut Carragher, och till och med Mascherano på högerbacken, så nog är det väl klokt av dem att inhandla ännu en högerback. Sedan får vi väl se ifall Arbeloa blir kvar, men det verkar ganska märkligt att Rafa köper en högerback för att sälja en annan - Inte minst när de flesta hävdar att det är just "strength in depth" som Liverpool behöver för att utmana om titeln även nästa säsong. Men spanjoren har gjort halvskumma saker på transfermarknaden tidigare, så osvuret är bäst.

Sedan har vi ju priset på Johnson. £18.5M ryktas det. Portsmouth är skyldiga Liverpool ca £7M sedan Crouch-affären, och det verkar som om den skulden skrivs av och därför behöver Rafa ”bara” använda ca £11M av sin sommarkassa. Men priset för engelsmannen är ju fortfarande det samma, och det är verkligen snuskigt dyrt. Johnson är som sagt en bra spelare, men att han bara är marginellt billigare än exempelvis Dani Alves är ju ganska bissart. Återigen visar det sig hur sjukt höga priser det blir så fort en engelsk landslagsman byter klubb.

Vad tror ni? Är Johnson ett bra köp för Liverpool? Och vad säger ni om priset?


Nu är spelschemat för säsongen 09/10 släppt. Ni hittar hela schemat här. Så länge det finns något att skriva om så är jag tillbaka imorgon.

Jag brukar ganska snabbt få kraftig fotbollsabstinens den här tiden på året. Confederations Cup och U21-EM skänker dock viss tröst, framför allt det sistnämnda. Det förstnämnda är mer ett jippo och ett organisatoriskt genrep för den blivande VM-nationen, än något annat.

Men fotboll är fotboll, och stora landslag är stora landslag. Hade det inte varit för det fullkomligt sinnessjukt jobbiga bzzz-ljudet på läktarna i Sydafrika och den overkligt urusla symbiosen Lindeborg/Allbäck så hade jag njutit i fulla drag även av Confed Cup. Nu är det som det är, och det är väl ok, antar jag. Men bzzz-ljudet.... För helvete! Det måste bort till VM, annars kommer man ju hamna i madrasserad cell. Förbjud otyget som skapar ljudet, eller micka upp läktaren på ett sätt som gör att det inte läcker ut i TV:n – För som det är nu så är det ohållbart. TV:n låter ju som en hel jäkla bikupa, och det är rent outhärdligt.


Några notiser från Sydafrika.

När blir det återigen ett försök för Guiseppe Rossi i en riktig världsklubb? Han är redo för det, this time around....

Ett skott utifrån, en löpning in i straffområdet som gav en enkel liten tap in, och en vacker nick. Fernando Torres gör mål på så många olika sätt – Det måste vara en mardröm att försvara sig emot honom. När han är frisk och i form.... Då undrar jag ifall någon annan är i närheten. Ibra, Villa, Drogba, Etoó och allt vad de heter får ursäkta – Men jag påstår nog att Torres är världens bästa anfallare just nu. Vad säger ni andra?

Egypten var en trevlig syn. Jag älskar att kolla på de Afrikanska Mästerskapen, och där brukar laget gå långt. Men där har jag nästan alltid upplevt dem som ganska cyniska och försiktiga. Så såg det inte ut mot brassarna, det är ett som är säkert.

Den här italienska generationen kommer att floppa i VM.

Jag har alltid gillat Landon Donovan.

USA:s röda kort var störtlöjligt.

När man som utespelare har räddat en boll på mållinjen med handen så är det fan i mig sinnesnärvaro att fejka att bollen tagit i ansiktet. Sedan är det ju fusk också, förstås.


U21-EM kickade igång igår, och det bjöds sprudlande fotboll. Eller inte. Båda gårdagens matcher var verkligen sådär. England kom undan med nöd och näppe – Jag tycker att Finland förtjänade minst en poäng. Spanien var en enormt stor besvikelse, medan Tyskland var som Tyskland brukar vara, bortsett från att U21-versionen verkar lida stora problem med effektiviteten. Men Neuer, Özil och Marin har alla förutsättningar att lyckas på den stora scenen – Det har väl egentligen de flesta spelarna i ett U21-EM, men alla kommer inte att göra det, och alla kommer inte lyckas med att sticka ut under mästerskapet.


Mer England.

Jag begriper personligen inte varför de spelade 4-3-3. I mina ögon så är inte James Milner en ytterforward. Han hamnar för långt upp i banan i en sådan position. Milner är en spelare som växer när han får jobba hårt, buffla och kriga. Han får inte göra det lika mycket i en ytterforwardsroll. Jag tycker också att Walcotts snabbhet ska användas för att hota moståndarna bakom deras backlinje mer centralt i planen, i ett 4-3-3 hamnar han för mycket ute på flanken. Han får gärna söka sig ut där stundtals då det är bra att kunna hota även bakom motståndarnas ytterbackar, men det ska inte vara hans utgångsposition.

Jag ser inte heller behovet av att ha både Cattermole och Muamba på planen. I mina ögon räcker det utmärkt med ett av dessa kärnkraftverk (jag älskar Söderbergska) bredvid Noble, som ju ska stå för den största delen av speluppbyggnaden. Hade Muamba eller Cattermole haft ett mer omfångsrikt passningsspel så hade jag köpt det, men så är ju inte fallet.

Bakåt såg engelsmännen ut som ett pojklag. Varenda boll som finnarna spelade in bakom backlinjen ledde till en farlighet. Till slut blev det också ett mål för finnarna – just på en sådan boll. Rött kort och straff är en idiotisk regel, men så länge den existerar så ska den efterföljas, och Mancienne fick skylla sig själv igår. Han kan mycket väl ha spelat klart i turneringen nu. Jag skulle vilja se Onouha i backlinjen, han har varit bra i City i år.

Vad tycker ni England kan göra annurlunda mot vad de gjorde igår? För jag antar att vi är överens om att de måste göra en hel del annurlunda om de vill gå så långt som till final?


Ikväll spelar Sverige mot Vitryssland. Om vi ska ha skuggan av en chans att gå vidare från gruppen så måste vi vinna ikväll. Det verkar vara ganska många som har ganska höga förhoppningar på denna svenska upplaga – Jag är inte en av dem.

Anfallsuppsättningen är väl helt okay, även om jag anser Toivonen vara rejält överskattad. Bakåt är Bjärsmyr det enda namnet som sticker ut. På mitten är det egentligen bara Elm som jag tror har många framtida A-kamper i sig.

Jag tror att Sverige missar semifinal, och jag tror att de gör det med besked.

Vad tror ni om Sveriges chanser, och vad tror ni om U21-EM i stort?


Jag är tillbaka imorgon, och det lär bli en hel del notiser från såväl Confederations Cup och U21-EM den närmsta tiden.

Det vankas U21-EM. England kommer till Sverige med sin kanske namnkunnigaste trupp någonsin. Senast det begav sig – 2007 i Holland så åkte England ut i semifinalen på straffar (surprise...) mot värdnationen.

Några av de spelare som var med för två år sedan är med även denna gång. Milner, Onuoha, Hart och Noble är några av dem. Semifinal för två år sedan och tippade att gå långt denna gång, alltså. Men se, det hör inte till vanligheterna att England kan hävda sig på U-nivå på den internationella scenen. Faktum är att England inte kvalade inte till U21-EM någon gång under hela 90-talet.

Jag tänkte lista några spelare som var med under se svarta 90-talsåren, och berätta vad de pysslar med idag.

26e maj 1992 – England förlorar mot Tjeckoslovakien med 2-1. Till vänster i backlinjen fanns Scott Minto. Minto slog igenom i Charlton och gick sedan vidare till Chelsea. 1997 försvann han till Potugal och Benfica, men blev aldrig ordinarie. Det blev till att vända hem, och då föll valet på West Ham. Sejouren på Upton Park var full av skador, och Minto hamnade så småningom i Rotherham United. 2006 gick Minto i pension. Idag är jobbar han bland annat ideellt som kapten på en färja som kör rutter till ett sjukhem i Rotherham. Han kommenterar också fotboll i olika sammanhang i media, bland annat för BBC Radio.

1a juni 1993 – England spelar 0-0 mot Norge. I backlinjen fanns Aston Villa-talangen Bryan Small. Small är urtypen för talangen som aldrig blev något. 12 U21-kamper är ju inte så illa pinkat, men under de sista fem åren av karriären hette klubbarna Walsall, Forest Green Rovers, Kettering Town och Hednesford Town. Idag är han coach i Stourport Swifts i en lokal serie i Midlands. Det är ju inte direkt så man ryser av beundran.....

29e maj 1994 – England vinner över Ryssland med 2-0. Ian Selley fick ett inhopp på mittfältet. Selley debuterade i Arsenal blott 18 år ung. Många trodde på en stor framtid för honom. Men de senaste tre klubbarna heter Greys Atlethic, Maidstone United och Croydon Atlethic. Det blev absolut noll och ingenting av den forne talangen.

Det här är bara ett axplock. Det är ju ingen hemlighet att det är ett stort steg att gå från U21 till A-landslag. Men när det gäller England är det extremt hur många spelare som fått U21-kamper och som sedan haft en väldigt anonym karriär - Och dessa tre fick stå symbol för detta faktum denna gång. Och när jag säger anonym karriär så är jag snäll.

I rättvisans namn ska det ju säga att spelare som Sol Campbell, Gary Neville och David Beckham också spelade i U21-landslaget på 90-talet. Men vad hjälpte det? England rönte absolut noll framgångar på U-nivå under dessa år.


Nu då? Kan England nå framgång i Sverige? Jo, kanske, men det blir tufft. I gruppspelet väntar både Spanien och Tyskland, så det blir knappast en promenad i parken att gå till semifinal.

Englands trupp ser ut som följer:

Målvakter
Joe Hart – Man City
Joe Lewis - Peterborough
Scott Loach - Watford

Jag kan inte tänka mig något annat än att Hart blir given etta här. Lewis är ordinarie i ett Peterborough som kom tvåa i League One, och Loach vaktade Watfords mål i 30 ligamatcher den här säsongen. Hart må ha varit bänkad sedan Givens ankomst, men i det här sammanhanget är han ändå hyfsat rutinerad, och han var faktiskt etta i City fram till januari.

Försvarare
Martin Cranie - Portsmouth
Kieran Gibbs - Arsenal
Michael Mancienne - Chelsea
Nedum Onuoha - Man City
Micah Richards - Man City
Andrew Taylor - Middlesbrough
Richard Stearman - Wolverhampton
James Tomkins - West Ham

Grym spets, halvdan bredd. Gibbs, Mancienne, Onuoha och Richards lär med största sannolikhet bilda backlinje, och i mina ögon är det en jäkligt bra backlinje. Vilka som kommer att lira mittbackar, och vem som går ut till höger i backlinjen återstår att se. Richards. Onuoha och Mancienne kan alla spela både till höger och centralt i backlinjen. Gibbs lär ju förstås vara given till vänster. Tomkins, Craine och Taylor ser jag som ganska halvsvaga kort, och jag tror att England behöver behålla sin ordinarie backlinje skadefri om de vill gå långt i turneirngen. Noterbart är att lagets kapten Steven Taylor, till vardags i Newcastle, missar mästerskapet på grund av skada. Ska vi gissa att Richards tar över lagkaptensbindeln?

Mittfältare
Lee Cattermole - Wigan
Andrew Driver - Hearts
Craig Gardner – Aston Villa
Adam Johnson - Middlesbrough
James Milner – Aston Villa
Fabrice Muamba - Bolton
Mark Noble – West Ham
Jack Rodwell - Everton
Danny Rose - Tottenham

Englands mittfältsuppsättning är inte särskilt namnkunnig – Det är nog bara Premier League-nördarna som har stenkoll på alla de här spelarna. Jag ingår ju garanterat i kategorin Premier League-nördar, och jag vill faktiskt påstå att England har ett ganska bra mittfält. Muamba, Cattermole och Noble är alla mer eller mindre totalordinarie i sina respektive klubblag. Rodwell är verkligen extremt lovande, Adam Johnson ser spännande ut, och Milner är i allra högsta grad en etablerad Premier League-spelare. I min ögon så heter de svagare korten Driver, Gardner och Rose. Den sistnämnde var egentligen inte ens kallad, men fick åka med när anfallaren Danny Welbeck skadade sig.

Anfallare
Theo Walcott - Arsenal
Gabriel Agbonlahor – Aston Villa
Frazier Campbell – Man United

Englands kanske starkaste lagdel. Theo Walcott är i allra högsta grad etablerad i A-landslaget, och är en av turneringens kanske största stjärnor. Aston Villas Agbonlahor kom femma i Premier Leagues skytteliga, och är precis som Walcott är han extremt snabb. Unitedtalangen Campbell erbjuder klart godkänd backup. Dock lämnar Welbecks återbud ett tomrum i anfallsbesättningen.

Förbundskapten
Stuart Pearce

Pearce har rutin i massor, kanske främst som spelare. Det hann bli över 700 matcher i det engelska ligasystemet, 78 landskamper och fyra mästerskap innan skorna lades upp på hyllan. Pearce hann också få lite tränarerfarenhet innan han tog över U21-landslaget. Mellan 2005 och 2007 hade han huvudansvaret i Manchester City.


Spelare jag saknar:
Aaron Lennon – Spursspelaren hade väl antagligen varit given i truppen om det inte hade varit för att han är skadad. Michael Kightley – Högerytter från Wolves som vann assistligan i CCC den gångna säsongen. Missar på grund av skada.
David Wheater – mittbacken är en av de få ljusglimtarna som går att hitta i säsongens upplaga av Middlesbrough. Även här är det en skada som sätter stopp.
Tom Huddlestone – Tottenhams rivjärn är väl egentligen ingen favorit hos mig, men det är han hos Pearce. Han har gjort 33 U21-kamper och hade varit given i truppen om han varit skadefri.
Fabian Delph – Leedstalangen är helt klart oprövad på den stora scenen, men jag har imponerats stort av det jag har sett av honom den här säsongen. Det hade varit grymt kul om Pearce hade vågat chansa med honom istället för Driver eller Gardner.
Sylvan Ebanks-Blake – Läskligans skyttekung är skadad, och det är en besvikelse. Dels för att jag hade längtat efter att få se honom, och dels för att han uppenbarligen har näsa för mål.


Min Elva:

                        Hart
Onuoha Richards Mancienne Gibbs
 Milner Cattermole Noble Johnson
              Walcott Agbonlahor

Hart är, precis som jag sa tidigare, given etta.

Jag är medveten om att Richards har spelat främst på högerbacksplatsen i City under säsongen, men på den här nivån skulle jag vilja ha en så fysiskt stark och snabb spelare centralt. I övrigt känns backlinjen ganska given, anser jag. Mancienne är ju inte en spelare som har tonvis med erfarenhet av Premier League, men hans han utlåningsperiod i Wolves under första delen av säsongen imponerade så mycket att han fick hänga med A-landslaget till vänskapsmatchen i Tyskland. Hiddink gav också ynglingen speltid under slutet av säsongen. Gibbs är given som vänsterback.

Milner är sjävskriven till höger på mittfältet. Cattermole är visserligen halvt livsfarlig och stundtals direkt dåraktig, men det är verkligen ingen dålig fotbollsspelare. Jag tycker att väldigt många underskattar hans fötter och hans spelsinne å det grövsta. För mig är han given. Jag hade också ganska lätt att välja Noble före Muamba, Gardner eller Rodwell. Jag gillar verkligen vad jag har sett av Noble den här säsongen – Han utvecklas hela tiden och är en duktig tvåvägsmittfältare. Dessutom är han en grym straffskytt. Johnson är naturligt vänstefotad och har gjort fyra mål på 15 matcher från mittfältet för U21-landslaget. Ett ganska enkelt förstaval ute till vänster.

I anfallet känner jag inte att jag ens behöver motivera mig, faktiskt.


I övrigt:
Flest A-kamper i truppen: Micah Richards, 11.
Flest U21-kamper i truppen: James Milner, 42.
Flest Premier League-matcher i truppen: James Milner, 202.
Flest Premier League-mål i truppen: Gabriel Agbonlahor, 33.
Flest U21-mål i truppen: James Milner, 8.
Yngst: Jack Rodwell, född 11e mars 1991.
Äldst: James Milner, född 4e januari 1986.
Debutanten: Andy Driver, 0 U21-kamper.
Klubb med flest spelare med i truppen: Aston Villa och Manchester City, 3 vardera.


Englands matcher:
15/6 – Mot Finland, kl 18.15.
18/6 – Mot Spanien, kl 20.45.
22/6 – Mot Tyskland, kl 20.45.


Hur tror ni att det kommer att gå för England? Vad tycker ni om min elva? Vad känner ni inför mästerskapet i stort? Är det någon som ska sig iväg och gå på några matcher?

I 45 minuter var Sverige sämre än vad jag någonsin sett dem. På riktigt. Den första halvleken var den sämsta halvleken jag har sett ett svenskt landslag göra. Sedan kom de på att om vi springer och jobbar lite är vi bättre än det här Kalle Anka-laget (Kalle Anka-laget var nära att ta ledning två gånger om), och vips så gjordes tre snabba mål i början av andra halvlek. Sverige vann med 4-0, men det var en match att glömma.

England var ganska bra under ganska långa stunder igår. Kanske. Vad vet man egentligen? Andorra är ett helt overkligt dåligt landslag, så självklart ska England vinna enkelt – Och det gjorde de också. 6-0 är enkelt. Men som sagt. Jag tror att England var rätt så bra igår. Jag vet att David Beckham var det. Den gamle var bäst på planen i sin dirigentroll på det centrala mittfältet.

Nu har jag gjort min plikt vad gäller landskamperna.


Ronaldo till Real Madrid är en något fetare nyhet än att Källström och Zlatan småbråkar eller att Glen Johnson gjorde tre assist.

Ronaldo till Real Madrid. För en miljard. 1.000.000.000. En fucking miljard. Jag tänker inte börjar någon harang om att fotbollsvärlden är sjukligt pengastinn, men..... Fotbollsvärlden är sjukligt pengastinn.

Jag älskar engelsk fotboll och Premier League. Så är jag då glad eller ledsen över att Ronaldo nu lämnar ligan som jag älskar? Lite både och, faktiskt. Jag skrev ett inlägg för ett tag sedan där jag skrev att jag tycker att Ronaldo har gått för långt i sin gnälliga och äckliga attityd och att jag gärna vill se honom försvinna till marängerna. Jag fick både medhåll och mothugg. Premier League behöver sina stjärnor och sina profiler, sa någon. Och ja, så är det ju förstås. Ronaldo är en av dem som, hur gnällig han än är, bjuder på fotbollsmagi var och varannan helg. Ur den aspekten kommer jag att sakna honom. Men ändå. Jag står fast vid vad jag skrev då. Jag är så fruktansvärt trött på att se honom sätta sig över laget. Jag föraktar hans filmande och hans jiddrande med domarna. Jag skäms (å vem vägnar vet jag inte) när jag ser honom få frispel och gråta som en treåring när han inte får som han vill. Jag är urless på att se honom handla som om personen Ronaldo är större än klubben Man United. Eftersom Ronaldo är ett geni på planen så har jag många gånger haft överseende med hans sätt att vara – Han bjuder ju på så stor fotbollsunderhållning. Men den här säsongen så har han på de mest kreativa sätt tagit sin vedervärdiga attityd till helt nya nivåer. Jag har inte kunnat se förbi hans attityd denna säsong. 2009 blev året då Ronaldo i min ögon helt och hållet blev ett kräkmedel. Med andra ord: Det ska bli skönt att han lämnar Premier League.

Det uppstår så många intressanta frågor i kölvattnet av den här affären. En av de mest flitigt ställda; Försvagas Man United nu? Om ja, hur mycket?

Man United försvagas förstås fotbollsmässigt. Ronaldo har gjort över 60 mål de senaste två säsongerna. Det är inget man bara ersätter rakt av. Det spelar ingen roll vilka pengar de får eller vilka spelare de köper in. De förlorar en målskytt, en skottvirtuos, en assistmakare och en enormt stor matchvinnare. Det finns inte en enda spelare i världen som rakt av går in och fyller ut Ronaldos skor. Men jag undrar ifall United kommer bli ett så mycket sämre lag. De kommer självklart att vara en stor och skicklig fotbollsspelare fattigare, men vi pratar en spelare, och Man United har alltid varit främst ett lag. De vinner titlar främst tack vare sin bredd, sin vinnarkultur, och för att de har många spelare som kan avgöra matcher. Ronaldo var en av dem, men han var aldrig ensam. Dessutom tror jag att många i och runt omkring klubben nu känner att klubben kan börja ett nytt kapitel. Det är slut på de eviga spekulationerna. Den eviga frågan om Ronaldos vara eller icke var i klubben har äntligen fått ett definitivt svar. Hade jag ägt en säsongsbiljett till Old Trafford så hade jag på ett sätt kännt att jag kan andas ut nu. Det är alltid skönt att veta.

Vi ska inte heller glömma att medan United över en kafferast blev en grym fotbollsspelare fattigare så blev de en miljard kronor rikare. Det är pengar det med, om man säger så. United lär använda dem också. Men de lär inte använda dem för att ersätta Ronaldo. Vissa spelartyper ersätter man inte. United lär använda dem för att skaffa ett ruggigt slagkraftigt lag till nästa säsong. Att "ersätta" Ronaldo är fel sätt att tänka. Hur får vi slagkraftigast möjliga LAG till nästa säsong - Det är är rätt sätt att tänka för United nu. Och det ska väl mycket till ifall de inte lyckas med det? Uniteds spelidé har, de senaste två säsongerna, till mångt och mycket byggt på att sätta Ronaldo i så många bra avslutningslägen som möjligt. Skottlägen, löpningar in bakom backlinjen, nicklägen och frisparkar. Laget gjorde jobbet, Ronaldo avslutade det. Så har det sett ut till stor del. Så kommer det förstås inte se ut nästa säsong. Men det betyder absolut inte att United inte kommer att vara ett förbannat bra lag.

United har redan ett sanslöst bra lag. Ferdinand, Vidic, Evra, Carrick, Rooney, och Berbartov är bara några exempel på spelare som är i yppersta världsklass på sin position. Nu har klubben en miljard att spendera på transfermarknaden också. Med det som utgångspunkt så finns det ingen som kan inbilla mig att United kommer vara ett kraftigt försvagat lag till nästa säsong. Det kommer att vara ett annat lag. Men särskilt mycket sämre? Nej, bara bra på ett annat sätt.


Förresten: Affären är inte klar. United har accepterat budet, men innan vi har sett Ronaldo med en Real Madrid-tröja på sig (släpper Raul tröja nr 7 nu?) så är det inte helt klart. Men eftersom allt talar för att affären blir av så kände jag inte att jag behövde vänta med den här texten.

Jag lär också få tillfälle att återkomma till hela den här transfersagan. Det uppstår som sagt väldigt många intressanta frågor i kölvattnet av den. Saknar ni någon aspekt som ni vill höra mer om, så ropa till.

Annars vill jag jättegärna höra era åsikter om det nya världsrekordet i transfersumma, och det faktum att Ronaldo nu lämnar. Framför allt vill jag höra Unitedfansena åsikter. Oskar; Sadde; Se till att få hit era geliker nu!


Imorgon kan det bli tight om tid att honna blogga för min del. Men håll ögonen öppna - Nästkommande inlägg blir uppladdning inför U21-EM - Då med fokus England.

Kroatiens förbundskapen Slaven Bilic sägs vara intresserad av att ta huvudansvaret i Pompey. Nu ska väl dessa nyheter helt klart tas med en nypa salt eftersom det är Bilic agent som uttalat sig. Agenter gillar ju som bekant att snacka en hel del. Han säger att Portsmouth har kontaktat honom, men att det än så länge inte finns något konkret bud. Jag hopaps att det kommer. Ända sedan Mourinho (ja, jag erkänner - jag älskar den mannen) packade väskan och försvann till pastans förlovade land så har fotbollsengland varit en profil fattigare. Bilic skulle lätt kunna fylla ut det tomrummet.

Bilic är intressant, inlevelsefull, frispråkig, intelligent, karismatisk, politisk, humoristik och vass. Jag gillade honom som spelare och jag älskar honom som ledare.

Ni minns säkert att Bilic har varit en sväng i England som spelare? Han kom till England och West Ham från tyska Karlsruhe i januari 1996. Efter en grym vår i West Ham, fint spel under EM 96 i England och ytterligare en bra höst i Hammers så bestämde sig Everton för att Bilic var mannen för dem. Men Bilic gick inte direkt till Everton. West Ham låg pyrt till i ligan, och Bilic ville inte lämna förrän han hade gjort allt som stod i hans makt för att se till att Hammers skulle bli kvar i Premier League. West Ham hängde kvar och sommaren 97 avslöt Bilic till Everton. Jag vill minnas att han började väldigt bra i klubben, men att det sedan gick allt sämre - Jag har för mig att skillsmässan inte var den mest lyckliga. Björn minns säkert Bilic Everton-karriär på ett bättre sätt än vad jag gör.....

Precis som sig bör med en karatär som Bilic så har inte karriären varit fri från kontroverser. I VM 1998 åkte Kroatien ut mot Frankrike i semifinalen. Åkte ut gjorde även Laurent Blanc efter att just Bilic spelat lite teater (3:30 in i klippet) vid en fast situation. Blanc missade därmed VM-finalen. Bilic fick dåligt samvete och erkände att han hade spelat över, och han bad också Blanc om ursäkt.

Bilic gjorde sin sista match som aktiv 2001. Tre år senare var han tillbaka i hetluften, då som tränare för Kroatiens U21-landslag. Det jobbet hade han i två år innan han tog det jobb som han har än idag - Jobbet som Kroatiens förbundskapten. Den första uppgiften blev alltså att ta Kroatien till EM 2008 - Och vi vet ju alla hur det gick. Kroatien sopade hem gruppen före Ryssland och England. Engelsmännen slog man både på borta och hemmaplan. Ni minns väl målvaktstavlan av Carson.

I EM åkte Kroatien ut mot ett Turkiet som inte hade vett nog att fatta när en match var över. Bilic satt dock säkert, och han har hela tiden påpekat att han vill vara kvar som huvudansvarig för landslaget, och att ett klubblag inte intresserar honom just nu. Men nu ryktas han alltså till Portsmouth. Jag hoppas att det blir av. Varför jag hoppas det? För alla de anledningar jag nämner ovan, och för att det nästan alltid skulle finnas något att skriva om då.

Bilic är som sagt ingen dumskalle. Förutom sitt modersmål så behärskar han italienska, tyska och engelska flytande. Dessutom har han en juridikexamen och verkar till råga på allt ha koll på sin Sokrates....

Och när jag säger att han är inlevelsefull, karismatisk och frispråkig (Wake up...Haha) så överdriver jag inte det minsta.
Dessutom kan mannen riva av några gitarriff. Det uppskattas alltid.

För min del så är du varmt välkommen till England, Slaven.


Svaret på frågorna igår:

1. Arsenal - 21 matcher.
2. Bolton.
3. Blackburn och Hull.
4. Lee Cattermole.
5. Fulham.

Ingen grejade alla fem, men tillsammans grejade ni fyra av fem. Alla gick ni bet på fråga 2. Det var tydligen klurigt, vilket förstås får mig att känna mig nöjd.


Jag är tillbaka inför matcherna (Englands och Sveriges) imorgon, alternativt efter matcherna på torsdag

Vad skriver man om en dag som denna då? Att Levezzi ryktas till Liverpool? Eller kanske om att Arsenal sägs vara nära en värvning av Ajaxförsvararen Vermaelen? Eller om Man Uniteds intresse för Antonio Valencia? Nja. Silly season är silly season och jag lär överlag inte presentera tusen och åter tusen rykten här under sommaren. Det finns så många sajter som gör just det, och jag tycker ärligt talat att det är ganska andefattigt - Att prata och utvärdera värvningar som faktiskt är klara är dock en annan sak. Dessvärre totaldomineras ju såväl svensk som engelsk media av transferrykten. Så vad hittar man då på? Tja.... Jag tänkte slänga ut några småkluriga frågor och se ifall ni har huvudet på skaft.

1. Vilket lag hade den längtsa förlustfria sviten i Premier League den här säsongen, och hur i hur många matcher varade sviten?

2. Ett av säsongens Premier League-lag gick mållöst från planen hela 18 gånger (mest av alla) - Vilket?

3. Två lag delade på det ett föga imponerande säsongsrekord, nämligen det som handlar om flest antal raka förluster. Vilka är det två lagen?

4. Ett gult kort ger en poäng, ett rött kort ger två poäng. Den spelare som ensam toppar säsonges busliga hamnade på totala 14 poäng. Vem är spelaren?

5. Premier Leagues snällaste lag denna säsong samlade totalt på sig 40 gula kort och endast ett rött dito. Vilket är laget?

Sädärja, nu har ni alla fall något att klura på tills imorgon. Om ni lyckas hålla er borta från Wikipedia blir det ju lite roligare....


Har ni förresten £100M till övers så är det prislappen på Newcastle. Någon som är sugen?



Det är en del stiltje just nu. Jag hoppas det finns mer att diskutera och skriva om imorgon. Om inte annat så vankas det ju återigen landskamper på onsdag, och jag kommer garanterat skriva om om såväl Sveriges möte med Malta som Englands möte med Andorra. Sedan närmar vi ju oss U21-EM också. Den här bloggen kommer garanterat var The place to be under turneringen. Jag siktar på att ge er en hel del information och åsikter under mästerskapet.

Vi hörs imorgon.

Allra först: Varför i hela friden namn var det ingen svensk TV-kanal som visade Englands match igår? Visst, det var inget höjdarmotstånd som engelsmännen ställdes mot, men ändå. Mig veterligen så är intresset för det engelska landslaget alltid högt i det här landet, och eftersom matchen inte krockade med någon annan riktigt intressant landskamp så blev jag väldigt förvånad. Jag hade iskallt utgått ifrån att matchen skulle sändas, så döm av min förvåning när jag hittade en skräpmatch som Makedonien-Norge i tablån, men ingen Englandsmatch. Summa summarum; Jag såg inte Englands match, och kan därför inte uttala mig om den över huvud taget. England vann med 4-0 och målskyttarna hette Barry, Heskey, Rooney och Lampard. Mycket mer än så vet jag inte. Om någon av er vet mer än mig så skriv gärna en rad, eller två.

Om Sveriges match vet jag desto mer. Jag önskar att jag inget visst, jag önskar att jag kunde glömma eländet. Allra mest önskar jag att vi kunde få en do over. En chans att göra om och göra rätt, för nog var det mycket som inte gick rätt igår mot Danmark. Det var faktiskt en hel del som gick käpprätt åt helvete fel, och nu är VM i Sydafrika långt, långt borta. Det finns fortfarande en chans. En andraplats skulle kunna ge oss en chans till Play Off. Men då måste vi först och främst se till att komma tvåa, och sedan måste vi undvika att bli sämsta tvåa, för den grupptvåa som är sämst får ingen Play Off-match. Men just nu är det knappast vårt största problem. Just nu ser inte det Svenska landslaget ut som ett lag som ska kunna klara av att komma tvåa - Och det är ett stort problem.

Lagerbäck och några av spelarna ville gärna prata om missade chanser efter matchen. De ville gärna påstå att vi skapade tillräckligt mycket för att vinna matchen. Jag vill hellre prata om hur vi inte förtjänade att vinna och om hur de chanser som skapades (var det verkligen så jävla många?) inte var chanser som föddes ur ett stort spelövertag eller ur en spelidé som fungerade väl. Jag vill också prata om hur Danmark förtjänade att vinna, och om hur de vann de viktigaste matcherna i matchen. Liverpools Agger och Palermos Kjaer gav inte Zlatan Ibrahimovic en millimeter. Det var inte många gånger som Sveriges starkast lysande stjärna fick bollen vid fötterna, och när han väl fick det så tycktes han aldrig lyckas med att komma rättvänd. Zlatan såg dessutom på tok för okoncentrerad och ointresserad ut i allt för långa stunder. Bara en fårskalle skulle hävda att Zlatan inte har potentialen att briljera i den här typen av matcher. Han gillar stora matcher, och han har gett mittbackar som Agger och Kjaer ett helvete hur många gånger som helst på klubblagsnivå. Men i landslaget tycks det vara absolut omöjligt att få ut max av Zlatan. Om det beror på omgivningen, Lagerbäcks taktikpärmar eller Zlatan själv vet jag inte. Frågan är om någon kan svara på det. Jag hoppas att någon kan det, för det är nästan löjligt att en spelare av Zlatans kaliber ska behöva vara så osynlig och så satt ur spel som han är så ofta i landslaget. Jag tror han känner det själv också. Han såg mer och mer frusterarad ut ju längre matchen led igår. Den sista kvarten hämtade han boll så långt ned i planen att när han väl hade bollen vid fötterna så var det 40 meter fram till Sörensen, och framför sig hade han nio danska spelare.

Det leder oss in på nästa förlorade match i matchen. Källström och Andersson blev knockade av två gånger Paulsen. Det danska mittfältet var hela tiden på rätt sida, de vann boll, de vann närkamper, och de gav inte Andersson eller Källström tid att andas. Och när danskarna för en gångs skulle inte var på plats för att terrorisera det svenska innermittfältet så föll de på eget grepp. Felprocenten i passningarna var på tok för hög, och det mesta de företog sig såg svårt och omständligt ut.

Som om inte det vore nog fungerade inte kantspelet heller. När Chippen var som allra bäst var han i mina ögon medioker. Nu är han inte ens det. Bakom honom fanns Adam Johansson, och även om jag faktiskt gillar Adam så kan jag inte hitta mycket positivt att säga om hans match igår. Att spela en så högerfotad spelare som vänsterback var ett fatalt misstag. På högerkanten i backlinjen så stod Mikael Nilsson för gedigen arbetsinsats, men vad hjälper det när man med en misslyckad klackrensning assisterar danskarna till matchens enda mål? Rasmus Elm på högermittfältet var den enda svenska spelaren som gjorde vad man kan begära. Han visar upp ett lugn och en mognad i sitt spel som imponerar stort på mig. Jag tycker också att hans äldre bror stod för ett piggt inhopp. Och med facit i hand så hade jag mycket hellre sett både honom eller Elmander på topp bredvid Zlatan. Henrik Larsson må vara en av svensk fotbolls stora spelare, men då pratar vi imperfekt och inte presens. Igår såg Henrik ut som.... Ja, som om han vore 37 år gammal och spelar i Allsvenskan.

Nu då? Det går förstås att argumentera för att Lagerbäck borde lämna, och att vi måste få in nytt färskt blod i truppen. Frågar ni mig så vore det en dum idé. Jag hade gärna sett ett byte av förbundskapten efter VM i Tyskland, men så blev det inte, och jag ville inte byta förbundskapten i nuläget. Lagerbäck ska självklart sitta kvar kvalet ut. Det fortfarande finns en liten chans att gå till VM, och jag tror man förminskar de redan små chanserna ifall man tar in någon som börjar en förnyelseprocess mitt i ett kval. Dessutom bör man ge den person som efterträder Lagerbäck bästa möjliga chans till en bra start, och det gör man inte genom att tillsätta någon mitt i ett kval som håller på att gå åt pipsvängen. Jag ser heller ingen anledning till stress. Om vi missar VM så finns det tid att utvärdera, att hitta rätt person, att staka ut en väg och att sätta upp mål. Vad är uppsidan med att skynda på en sådan process? Jag kan då inte se den.

En sak till: Marcus Berg. Inte ens på bänken. Fel.

Allra sist: Jag har hört väldigt många prata om hur Zlatan borde ha tagit den straffen som domare Riley genröst tilldelade oss. För mig är det en lika onödig som spekulativ diskussion. Då är man inne på ett om-resonemang, och sådana har jag inte mycket till övers för.

Ni får ursäkta eventuella stav och slarvfel i det här blogginlägget. Det är en hel del runt omkring på jobbet.

Nu ska jag åka hem från jobbet. Hemma på digitalboxen väntar en Grand Slam-final i tennis. Finalen har en svensk deltagare. Det är stort.

Alright. Då ska ni få lite sammanfattning, lite nuffror, och två galna stories från den gångna säsongen i The Championship. Vi börjar med det elementära.

Uppflyttade:
1.Wolves
2.Birmingham
3.Burnley.

Det betyder att två (Reading och Derby) av de tre lag som åkte ut Premier League förra säsongen blir kvar i The Championship minst ett år till. Det var visserligen bra för Reading (för Derby gick de sämre, de slutade på 18e plats). De kom kom trea. Men i Play Off-spelet drog Burnley alltså det längtsa strået. Faktum är att det inte alls är särskilt lätt att göra snabb comeback i Premier League när man väl åkt ned. 42 lag har åkt ur sedan Premier League startades. Bara 13 gånger har det blivit comeback för ett lag redan den följande säsongen. Sju lag har åkt ned och sedan dess inte återkommit. Däribland hittar vi klassiska lag som Leeds, Southampton och Sheffield Wednesday. Så när Gareth Southgate sa att han Middlesbrough nästa säsong kommer att spela i en ”very competitive league” så överdrev han inte före fem öre.

Nedflyttade denna säsong:
1.Norwich
2.Southhampton
3.Charton

Southhampton och Norwich gjorde varandra sällskap ned i The Championship år 2005. Två år senare anslöt också Charlton till Läskligan. Från och med nästa säsong spelar de alltså allihopa i League One. Har man väl börjat den där hissfärden nedåt, så är det uppenbarligen inte helt lätt att stoppa den. Det betyder också att alla nykomlingar i årets upplaga av The Championship hängde kvar. Nottingham låg ganska pyrt till ett tag, men slutade på 19e plats. Doncaster Rovers slutade på en 14e plats, och Swansea hamnade så högt som 8a.

Skytteligan, The Championship:
1.Sylvan Ebanks-Blake, Wolves, 25 mål.
2.Ross McCormack, Cardiff, 21 mål.
  Jason Scottland, Swansea, 21 mål.
3.Kevin Doyle, Reading, 18 mål.
4.Tommy Smith, Watford, 16 mål.

Wolves gjorde flest mål och hade bäst målskillnad denna säsong. De hade alltså också den vassaste målskytten i den 23-årige engelsmannen Ebanks-Blake. Det ska bli intressant att följa både honom och Woves nästa säsong. Wolves har förutom Ebanks-Blake en skotte vid namn Chris Iwelumo som petade in 14 mål och ännu en ung engelsman som heter Michael Kighley som gjorde hela 19 assist denna säsong – Mest av alla i ligan. Säsongens lag i The Championship enligt PFA:

                                       Keiran Westwood
                                             (Coventry)
Kyle Noughton Roger Johnson Richard Stearman Daniel Fox
    (Sheff Utd)           (Cardiff)                 (Wolves)          (Coventry)
     Michael Kightley Joe Ledley Jordi Gomez Stephen Hunt
            (Wolves)          (Cardiff)     (Swansea)      (Reading)
                   Jason Scotland Sylvan Ebanks-Blake
                          (Swansea)               (Wolves)

Innan vi går in på de två halvgalna anekdoterna vill jag snabbt nämna Swansea, för de förtjänar verkligen att nämnas. De var alltså nykomlingar i The Championship till den här säsongen, men slutade så högt upp som åtta. De var med i kampen om en Play Off-plats väldigt länge. De stod också för en fin insats i FA-Cupen där de åkte ut mot ett Fulham som borde bett om ursäkt för sin seger – Så utspelade var de. Swansea tränas av Roberto Martinez som just nu sägs vara på väg till Wigan. Martinez har gjort stor succé i laget, och han står för en väldigt publikfriande fotboll och han använder sig av ett väldigt rörligt och fröjdigt 4-3-3-system. Martinez är inte mer än 35 år gammal, och det ska bli helt otroligt spännande att följa hans managerkarriär.

Självklart förtjänar också alla nykomlingarna ett större omnämnade, inte minst Burnley som stod för en rejäl skräll när de gick upp. Men jag väntar lite med det. Jag kommer att göra ett inlägg modell längre om alla tre nykomlingar, men som sagt; Håll till godo.

Så var det de småroliga anekdoterna.

Spökmålet
Watford möttre Reading, och linjedomaren var säker på att bollen hade passerat linjen. Det hade den, men då pratar vi kortlinjen och inte mållinjen. Bollen var alltså inte ens mellan stolparna, men det blev dömt mål, och det blev matchens enda mål. Watfords manager Aidy Boothroyd var förstås vansinnig och efter matchen dundrade han på om att målkameror är ett absolut måste. Readings manager Steve Coppell erbjöd att spela om matchen, men det gick inte igenom på högre ort. Domaren hade dömt mål, och det var det som gällde.

Frispelet
Reading mötte Burnley i Play Off-spelet. Andre Bikey får Drogba att framstå som katatonisk (nåja).
Det roliga är att Bikey har gjort bort sig tidigare. Minns ni den här grejen som inträffade för några år sedan i Afrikanska Mästerkspen?


Kanske skulle The Championship förtjäna en mer omfångsrik sammanfattning, men med tanke på hur lite TV-tid ligan får här i Sverige är det inte helt lätt att ha stenkoll. Kanske fyller jag på det här inlägget, men då ropar jag i så fall till i framtid inlägg, och länkar hit.


Jag är tillbaka på förkvällen med några ord om såväl Englands som Sverige stundande kvalmatcher.

Sorry, lads. Min dag idag har gått åt till tvättstugetid och en nagelbitande femsetare i Franska Öppna. Och om en timma ska jag rusa iväg och lira fotbollsmatch. Något var tunget att stryka på foten, och det blev bloggen. Men va fan.... Tibrosonen Robin Söderling såg till att det var värt det. Grand Slam-final, minsann. Vem hade anat det?

Det blir ett inlägg ikväll, eller imorgon, förmodligen det sistnämnda. Jag tänker ge er lite statistik och några roliga ögonblick från The Championship. Jag tänker också ladda upp lite inför helgens VM-kval. England möter Kazakstan och Sverige möter Danmark.

I grunden är det här förstås en blogg om engelsk fotboll, men nu när det är off season så bjuder jag gärna på nårga ord om Sveriges match också. Om det är av intresse, vill säga?

Trevlig helg på er alla.

Säsongens mål #7: Carlton Cole. Kan ni säga klapp-klapp-spel?

Säsongens Copycat: Frank Lampard. När Lamps gjorde det avgörande målet i FA-Cupfinalen mot Everton så firade han med att cirkulera runt hörnflaggan. En slump? I think not. Frank Lampard Sr firade på exakt samma sätt när han gjorde det avgörande målet i en FA-Cupsemifinal 1980. Mot Everton.

Säsongens snabbaste: Louis Saha. I FA-Cupfinalen mot Chelsea gjorde franmannen det snabbaste finalmålet i turneringens historia. Det tog 25 sekunder.

Säsongens räddning #1: Jussi Jääskeläinen. Två gånger om är Boltonkeepern där och räddar. Klippet räknar ned – Räddnigen finns med 45 sekunder kvar av klippet.

Säsongens citat #1: ”Vi saknar inte inte mycket. Vi pratar 1-2%. Kan vi bara hitta de 1-2 procenten så kan vi dominera ligan”.
Sagt av Wenger kring jul. Låt oss vara diplomatiska: Arsenal hittade aldrig de där 1-2 procenten.

Säsongens hönsgård: Newcastle. Dear me..... Keegan, Kinnear, Houghton, Shearer, Wise, Llambias, och sist men inte minst Ashley. Många människor, desto färre kloka beslut.

Säsongens Big Four-spöke #1: Tottenham vs Chelsea. Stamfordpojkarna fick bara med sig en poäng av sex möjliga mot Spurs.

Säsongens sikta mot stjärnorna, landa....en bra bit därifrån: Man City. Klubben har spenderat över en miljard kronor på spelarköp under säsongens gång. Men både ligaplacering och poängskörd blev sämre i år än i fjol. Men vaddå? Det hände ju så mycket. Nya ägare, ny manager, nya spelare. Jo det är ju sant. Att Svennis också var en ny tränare, att han jobbade under en ny ägare (som dessutom var en ärkeklåpare), och att han också köpte in en hel del nya spelare, det glömmer vi snabbt.

Säsongens räddning #2: Mark Schwarzer. På övertid mot ett desperat Newcastle. Årets viktigaste räddning. För Hull. Precis i slutet av klippet.

Säsongens gammal är äldst: Ryan Giggs, förstås. Vem annars?

Säsongens irländare: Stephen Ireland. Vilken säsong han har gjort. Nio mål, nio assist och årets spelare i City. Starkt jobbat.

Säsongens jämnaste: Hela Premier League. Jäklar vad spännande och tight det har varit den här säsongen. I 37 omgångar levde titelkampen. I 38 omgångar levde bottenstriden och kampen om sjundeplatsen. I slutet av februari skiljde det inte mer än nio poäng mellan elfte och sista plats – Det är hela den undre halvan inom nio poäng med bara tre månader kvar av säsongen. Jag minns faktiskt inte var det var så här tight senast. Som bonus så höll Villa liv i kampen om den sista Champions League-platsen längre än vad som är brukligt. Oerhört kul.

Säsongens Big Four-spöke #2: Stoke vs Liverpool. Merseusidegänget spelare 2 x 0-0 mot Pulis lag.

Säsongens jobb i det tysta: Steve Clarke. Något säger mig att Zolas parhäst i West Ham är en skarp herre. I fyra år jobbade han som assisterande manager i Chelsea. Nu gör han samma jobb bakom Zola i Hammers. Mannen har enormt mycket erfarenhet (bara fyra spelare genom historien har gjort fler matcher för Chelsea), och har verkligen stor respekt med sig. En stark, stadig och pålitlig högerhand för vilken manager som helst. Blir det en egen klubb någon gång i framtiden, tro?

Säsongens överpris: Craig Bellamy från Hammers till City för skrattretande £14M.

Säsongens mest osmakliga: Spursfansen till Sol Campbell;
”Sol, Sol, wherever you may be,
You're on the verge of lunacy.
And we don't give a fuck if you're hanging from a tree,
You Judas cunt with HIV.”
Ok, Sol gick som bosman till värsta konkurrenten. Det är illa. Men den här typen av ramsor är riktigt jävla äckliga.

Säsongens sämsta managersvit: Tony Adams. 16 matcher, 10 poäng, och 28 insläppta mål imponerar föga.

Säsongens Big Four-spöke #3: Fulham vs Arsenal. Gunners blev mållösa mot Fulham denna säsong. Och mer än en poäng blev det inte heller.

Säsongens svit: Man United. Mellan den 30e nomvember och den 4e mars så tog Man United 43 av 45 möjliga poäng och de hade en målskillnad på 22-2. Fruktansvärt imponerande.

Säsongens målsnitt: Fernando Torres. Spanjoren har gjort 0.58 mål per match (starter och inhopp) denna säsong. Motsvarande siffra för skytteligavinnaren Anelka är 0.51. Räknar vi minuter så går det 123 minuter mellan varje Torres-mål och 154 minuter mellan varje Anelka-mål.

Säsongens vikarie: Guus Hiddink. Vilket jobb han har gjort. Chelsea under Scolari var ett lag, Chelsea under Hiddink var ett helt annat. Chelsea spelade 14 ligamatcher under Hiddink. Det blev 12 vinster, 1 oavgjord och 1 förlust. Chelsea vann också en FA-cupfinal och var två minuter en norgehistora ifrån en Champions League-final. Jag lyfter på hatten, bockar och bugar för den gode Guus.

Säsongens mål #8: Steven Gerrard. FA-Cupen mot Everton. Samspelet Torres och Gerrard är ljuvligt. Den förstnämndes kontroll, klacken, den sist nämndes löpning..... Riktigt, riktigt snyggt.

Säsongens självmål: Damien Duff. I sista omgången mot Villa. Det var inte där och då som Newcastle åkte ned. klubben har sakta men säkert vandrat den vägen länge. Men jävla vilket tungt självmål att göra.

Säsongens citat #2: ”Jag tycker att vi var det bättre laget”.
Sagt av Sir Alex efter att Liverpool vunnit på Old Trafford med 4-1. Kanske är Fergie tränare för Liverpool i ett alternativt universum, vad vet jag.

Säsongens mål #9: Eduardo. FA-Cupen. Ett av de kaxigaste och vackraste mål jag någonsin har sett.


Jag siktar på att vara tillbaka imorgon. Eventuellt blir det en säsongens Del 4. Om så lär den delen behandla enbart The Coca Cola League, med inriktning på The Championship. Skulle det vara av intresse?

Säsongens mål #3: Van Persie. Jag älskar det här målet. Passningen (Nasri), mottaget, touchen innan skottet, och sedan skottet med fel fot. När något så fruktansvärt svårt helt plötsligt ser enkelt ut så njuter jag.

Säsongens reklamkampanj: Virgin Train var fyndiga när de annonserade; ”A Liverpool to London return faster than Robbie Keane”.

Säsongens bitchslap: Ricardo Fuller. Anfallaren fick för sig att det var en bra idé att läxa upp sin lagkapten genom att ge honom en örfil.

Säsongens gräsmatta: Wembley. När det vankades semifinaler i FA-Cupen så visade det sig att Wembleys gräsmatta mest likanade ett dåligt skämt. Stora tuvor lossnade ur mattan, och Wenger konstaterade att Wembley hade en av landets sämsta gräsmattor. När man lägger ned £798M (ja, det kostade så mycket) på att bygga en arena så kan man ju kanske kräva att gräsmattan ska stå pall för en eller annan fotbollsmatch också. Men icke. Så fick planskötaren Steve Welch sparken av FA också.

Säsongens take-me-away-from-here-moment: Fabio Capello. Jag tror aldrig jag har sett en man se så obekväm ut under en lapdance som Fabio gör i den här italienska TV-showen.

Säsongens mål #4: John Carew. Sjukt svårt, sjukt snygg, och helt och hållet med intention att sätta bollen i nät.

Säsongens idiotpublik: Gooners. Det är beklämmande att se det här äckliga beteendet från Arsenalfansen. Patetiskt. Vi är verkligen nere i dyn och gräver nu.

Säsongens nolla: Van der Sar. I 1.311 minuter höll Unitedkeepern nollan. Nytt rekord för den engelska högsta ligan. Det blev också 21 hållna nollor under säsongen.

Säsongens låt #1: ”Som en gummiboll”.... kommer jag tillbaks till dig sjöng en gång en finlandssvensk kille vid namn Mauri Antero Numminen. Här framförs den av Jermain Defoe, Robbie Keane och Pascal Chimbonda. Alla lämnade de Tottenham för att ett halvår senare (ett år för Defoes del) komma tillbaka till White Hart Lane.

Säsongens lenaste munläder: Joe Fucking Kinnear. Det är när man lyssnar på detta, och läser ”the transcript” som man inser att det kanske inte så konstigt att gamle Joe har problem med hjärtat....

Säsongens match #3: Arsenal-Tottenham 4-4. Drömmål av Bentley, två sena mål av Spurs, dramtatik, derby. Matchen hade det mesta. Sedan förstår jag att alla gooners var fly förbannade. Spurs gjorde ju faktiskt 4 mål på 2-3 målchanser.

Säsongens låt #2: Något med Phil Collins. I alla fall om Stevie G får vara Dj.

Säsongens mål #5: Fernando Torres. Precis varenda moment i det här målet fullkommligen stinker världsklass.

Säsongens assist: Berbatov. Hyfsad, eller hur?

Säsongens lappläsare: Rafa Benitez. Han verkar gilla ”fakta”, den gode Rafa. Och han har allting nedskrivet också.

Säsongens två mot en: Big Sam och Fergie var djupt sårade efter att Rafa hade visat ”förakt” och uppträtt ”hånfullt” vid sidlinjen i matchen mot Blackburn. Tänk att en liten gest kan såra två vuxna karlar så mycket.

Säsongens rop på rättvisa: Anfield. Minnesceremoni för Hillsborough på Anfield, och idrottsminister Andy Burnham får stå symbol för en regering och ett system som Liverpoolinvånarna känner sig svikna av.

Säsongens pojkspoling: Jack Wilshere. Arsenaltalangen var 16 år och och 252 dagar gammal när han Premier League-debuterade mot Blackburn i höstas. Det gör honom till den yngste debutanten i Arsenals historia.

Säsongens deja vu: Tim Cahill vs Liverpool. Den 19e januari så glömde Liverpool bort att markera Cahill i Merseysidederbyt på Anfield, och australiensaren kunde gå loss och nicka in Evertons kvitteringsmål i den 87e minuten. Sex dagar senare möttes lagen igen. Återigen på Anfield, men nu var det FA-Cupen som gällde. Efter en knapp halvtimma så gör Everton 1-0. Målet görs av Lescott, men återigen är det Cahill som lyckats undvika markering och nickar fram bollen till Lescott som sätter bollen i nät. Återigen var det också en hörna. Snacka om att inte läsa på sin hemläxa. Sedan ska de väl också sägas att Cahill är en jävel på att undkomma sin markering.

Säsongens mål #6: David Bentley. Motivering överflödig.

Säsongens ”Det var på tiden”: Wenger värvade en spelare som var äldre än 25 när han hämtade in Arsahvin. Ryssen klarade dock andra Wenger-krav. Han är två äpplen hög, teknisk och icke brittisk.

Säsongens hattrick: Gabby Agbonlahor. Tre mål på sju minuter mot Manchester City.

Säsongens tröttaste: Charles N'Zogbia. I alla fall om man får tro Joe Kinnear som på en presskonferens kallade sin spelare för Charles Insomnia.

Säsongens mest stressade. Wayne Rooney. Den hetlevrade engelsmannen ville ju bara få igång spelet så snabbt som möjligt igen. Han var inte ett dugg förbannad eller frustrerad över att hans lag gick mot sin andra raka ligaförlust. Inte alls.

Säsongens match #4: Aston Villa-Arsenal 2-2. Arsenal var utspelade, men tog ledningen med 2-0. När de väl började lira bra så gjorde Villa 1-2 och sedan 2-2 i slutsekunderna. En märklig, härlig, svängig och dramatisk match.

Ni får gärna fylla på, önska fler saker, och förstås kommentera det som redan finns med.


Om ni har missat mina tankar kring Barrys övergång till City så är det bara scrolla nedåt, eller klicka här.


Jag siktar på en Säsongens Del 3 imorgon.

First things first: Gareth Barry är klar för Manchester City. Någon mer än jag som blev väldigt förvånad? Snabbt gick det också. Ryktet blossade upp, och innan någon han säga ”pengakåt”, så var Barry klar.

För ganska precis ett år sedan var Barry nära en flytt till Liverpool – En flytt som de flesta förstod att Barry ville göra. Det handlade ju om abitioner:
”My mind’s made up, I want to join Liverpool. There’s no going back, it’s time for me to move on. I’m desperate to play Champions League football and that’s why I have to leave Villa.”

Ett år senare skriver alltså samme Barry ett femårskontrakt med City. Senaste jag kollade så spelar inte City i Champions League. Faktum är ju att City hamnade en ganska bra bit efter Villa i tabellen den här säsongen. Och ändå låter det nu så här från Barry:
”I'm delighted to be joining City. It didn't take much persuasion from Mark Hughes, they are heading in the direction I want to go.”

Ok, jag förstår. Nu handlar det alltså om i vilken riktning klubben är på väg, inte var den faktiskt befinner sig. Eller så handlar det om pengar. Jag vet inte ifall Villa kom med något motbud, men även om de gjorde det så har jag svårt att tro att de kunde matcha de hundratusen pund i veckan som Barry sägs få i City. Dessutom fick han alltså ett fem år långt kontrakt. Champions League? City kan förstås ta sig dit, men jag personligen tror att vi i så fall pratar om några år fram i tiden. Man köper inte några bra spelare, ger dem höga löner, och vips är man ett topplag. Det funkar inte så. Framför allt kan de ju börja med att skaffa en tränare som har i alla fall en liten susning om hur man bossar i en storklubb – För det är ju en sådan som City vill bli. När City väl blir ett Champions League-lag, om de någonsin blir det (Bara Gud vet om eller när araberna tröttnar), så tror jag knappast att Barry fortfarande är en nyckelspelare i laget. Jag hoppas i alla fall inte att han är det. Jag unnar honom inte något Champions League-spel. Barrys tänkande med plånboken gör mig halvt illamående, och min respekt för honom är som bortblåst.

Hade han rakt och och ned sagt att det är väldigt svårt att tacka nej till ett erbjudande som är så ekonomiskt förmånligt, så hade jag köpt det. Men nu vägrar han säga något som alla redan vet. Löjligt.

En annan sida av myntet är ju hur City resonerar. De har lagt ned x antal miljoner på innermittfältare (Kompany och De Jong) under de senaste 12 månaderna, och sedan tidigare finns redan spelare som Johnson och Ireland i klubben. Men jag lär får anledning att återkomma till ämnet City och värvningar de närmsta veckorna, så jag väntar med en utläggning om det. Men det lär komma.


Säsongens Del 2 kommer i eftermiddag.

Då kör vi....

Säsongens tränare: Roy Hodgson. Överlägset.

Säsongens kollaps #1: Aston Villa. Det gick strålande. Sedan kom vi fram till februari. Sedan dess har det gått väldigt mycket mindre strålande. Dags att bredda truppen?

Säsongens strulpelle: Amr Zaki. Fyra gånger har egyptiern varit iväg på landslagssamling under säsongen. Fyra gånger har han kommit tillbaka till Wigan senare än vad har varit ombedd.
”Den mest oprofessionella spelare jag någonsin har jobbat med”, tycker Steve Bruce.

Säsongens pundigaste: Romand Bednar. Sluta köpa knark av journalister. Dum idé.

Säsongens mål #1: Glen Johnson. Med vänstern. Jo, jag tackar ja.

Säsongens match #1: Everton-Aston Villa 2-3. En sanslösa historia, som dessutom kändes väldigt, väldigt engelsk dels i karaktären och dels för att det fanns totalt 12 engelsmän på planen vid avspark.

Säsongens halvtidsunderhållning: Phil Brown. Bra för moralen? Det vete fan. Underhållade? Yes, indeed.

Säsongens språkgeni: Anderson. Jag förstår inte mycket, men hans engelska är ju helt ljuvlig.
”The peoples have time happy for me”. Hahaha. Underbart.

Säsongens feminist: Andrei Arshavin. Så här tycker ryssen om kvinnliga bilförare:
”I would never give driving lessons to women. We need to build new roads for them. Why? Because you never know what to expect from a woman on the road. If you see a car behaving weirdly, swerving and doing strange things, before you see the driver you know it is a woman. It is always a woman. If I had it in my power to introduce a ban on women driving cars and to withdraw all their licences I would do it without thinking twice.”
Inte helt politiskt korrekt, kanske. Men roligt.

Säsongens vuxna bebis: Ronlado. Den här säsongen, och alla andra säsonger.

Säsongens pardans: Roman & Guus. Cigarr och lite skaka höfter – Så firas en FA-Cuptitel. Cigarrökande är dock inte lagligt på Wembley. Det resulterade i en böteslapp på 50 pund för Hiddink. Det kan det kanske ha varit värt.

Säsongens Börja kvällen på puben, avsluta den i häktet-liga: Ledley King, Steven Gerrard och Ashley Cole. Jag har säkert missat någon.

Säsongens match #2: Liverpool-Arsenal 4-4. Behöver väl knappast motiveras, va?

Säsongens taktikdiskussion: Carragher och Arbeloa. Liverpool ledde med matchen 2-0, och var redan ute ur ligaracet. Av det kan vi konstatera 1) Carragher gillar att vinna även när det inte betyder något, 2) Carragher är lite borderlinecrazy.

Säsongens affär #1: Jag vet, vi säljer Faye till Stoke för en struntsumma och sedan köper vi Coloccini svindyrt.
Way to go, Magpies. Verkligen.

Säsongens positiva överraskning: Stoke City. Jag är verkligen imponerad över Pulis och hans mannar.

Säsongens mål #2: Amr Zaki. Oj, så vackert. Det tycker kommentatorn i klippet också. Tror jag.

Säsongens utradering: Essien tuggade sönder Gerrard och spottade ut honom i Merseyfloden när Chelsea vann med 3-1 på Anfield i Champions League. Imponerande.

Säsongens slagpåse: Xabi Alonso. Spanjoren har fått ta en del tacklingar den här säsongen. Sex gånger om har fått en motståndarspelare utvisad. Jag vet inte exakt vad det skvallrar om, men jag är säker på att det är något bra. Även om det knappast krävs något extra för att få ärkeidioten Joey Barton utvisad.

Säsongens kalciumbrist: Philipp Degen. Liverpool behövde någon som axlade Kewells mantel. Degen gör det med den äran.

Säsongens beslut: Kaka visade att pengar inte är allt när han tackade nej till Man City. Hoppet är uppenbarligen inte helt ute för släktet vi kallar fotbollsspelare.

Säsongens ödmjukaste framtoning: Gianfranco Zola. Jag hoppas att den ödmjuke, leende, och uppsluppna italienaren blir långvarig i den engelska fotbollen. Har har dessutom gjort ett kanonjobb med Hammers.

Säsongens affär #2: När West Brom gick upp till Premier League så lämnade de Kevin Phillips kvar i The Championship. Veteranen hade gjort 38 mål på 71 matcher under de senaste två säsongerna för West Brom, men fick inte det kontrakt han ville ha med klubben. West Brom köpte Aston Villas Luke Moore för £3M, och han har gjort ett enda ligamål den här säsongen. Phillips å sin sida gick till lokalkonkurrenten Birmingham. Gissa vem som sköt upp Birmingham till Premier League....

Säsongens sjukstuga: Arsenal. Van Persie, Walcott, Fabregas, Rosicky, Adebayor, Eduardo, Gallas, Alumunia, Fabianski, samt några fler, och allihopa en gång till. Vad pysslar de med på Arsenals träningar egentligen?

Säsongens kollaps #2: Hull. En enda seger under 2009. Men hängde kvar, det gjorde tigrarna.

Säsongens langare: Rory Delap, förstås. Här har ni en något ovanlig tributevideo. 90% handlar om inkast. Det är lika bisarrt som det är charmigt, om ni frågar mig. Ett riktigt läckert mål hittar ni också i videon.

Säsongens mest överilade beslut: Kickningen av Ince. Jag anser att han borde ha fått mer tid, att folk i Blackburn borde ha fattat att även andra lag kommer att få svackor, och jag tycker att om man ska anställa en ung oerfaren tränare så ska man göra det med ett långsiktigt tänk. Big Sam har knappast gjort ett magiskt jobb med Rovers – Jag vill påstå att Ince hade kunnat göra detsamma.

Säsongens tonåring: Kiko Macheda. Det går ju liksom inte att undvika. Han gjorde mål två veckor i följd – Mot Villa och mot Sunderland, och det var två mål som blev fruktansvärt viktiga för United. Inte minst det vackra målet mot Villa. United hade förlorat två raka ligamatcher för första gången på fyra år när de tog emot Villa. De låg under med 2-1 och vände. Macheda gjorde det avgörande målet. Om inte United hade vänt den matchen så vete fan hur säsongen hade slutat. Vad som än händer med den unge italienaren i framtiden så lär han bli ihågkommen länge på Old Trafford efter den här säsongen.

Säsongens anfallsbrist: Everton. Moyes hade det inte lätt där ett tag. I flera veckor var Everton ett lag som helt saknade anfallare. Men det gick det med. Cahill och Arteta passade på att briljera.

Säsongens qiutter: Roy Keane. Varför sa han upp sig egentligen? Sunderland låg riktigt illa till, och då väljer den ultimate kämpen att lämna skutan. Lite bråk med folk inom klubben ska väl inte behöva stoppa en pitbull som Keane? Nej, det var svagt. Hela Sunderland har förresten stått för en svag säsong. En stor besvikelse för mig.


Ovanligt få hade något att säga om Chelseas nya tränare. Har ni fått skrivkramp?


Säsongens Del 2 kommer imorgon.

Jag har verkligen gnuggat mina små grå och försökt se alla vilka uppsidor det finns för Chelsea, nu när de anställer Carlo Ancelotti. Jag ser tyvärr inte alltför många. Det jag allra mest ser är hur de går nästan exakt samma väg som när de anställde Scolari.

Självklart finns det skillnader – Ancelotti har tonvis med erfarenhet från europeisk klubbfotboll, Scolari hade ingen. Ancelotti har en europeisk fotbollsfostran, Scolari har en brasiliansk dito. Ancelotti är van att jobba med en viljestark ägare ovanför sitt huvud, det var inte Scolari. So far so good. Dessvärre hittar vi också en hel del likheter. Scolari hade när han kom en ganska taskig engelska. Det har även Ancelotti. Scolari hade när han kom noll erfarenhet av att jobba i England. Ancelotti har precis lika lite erfarenhet. Scolari verkar ha en ganska avslappnad och icke auktoritär ledarstil. Ancelotti jobbar på ungefär samma sätt.

Dessutom: Ancelotti kommer från en liga som är ifrånsprungen av England och Spanien, och snart (om ingen händer) ikappsprungen av Tyskland och Frankrike. Man måste ju fråga sig ifall Ancelotti, trots sin erfarenhet, sin fotbollsintelligens, och sina meriter, har koll på vad han anländer till. I mina ögon är Premier League så pass mycket bättre än Serie A att det också krävs betydligt mer för att lyckas som tränare i England. Jag tror att en tränare i England hela tiden måste vara mån om att utveckla sig själv och sina spelare i relativt snabb takt. ”Serielunken” i England är så mycket mer krävande än vad den är i Italien. Det kommer Ancelotti snabbt att inse. Premier League innebär fler tuffa och tighta matcher på en säsong än vad Serie A gör – Blir det en överraskning för italienaren? Samtidigt som Ancelotti upptäcker allt detta så ska han anpassa sig socialt, implementera sina spelidé, lära sig språket, och lära känna en jäkla massa nya människor. Är det möjligt? Ja, absolut, men det är en jävla utmaning. Jag hoppas att Ancelotti gillar sådana.

Den viktigaste aspekten, och det som gör mina tvivel är så pass stora är att Chelsea under de senaste 12 månaderna har fått en släng av Tottenhamsjukan – Man byter tränare på tok för jävla ofta. Glädjespridaren och spillevinken Avram Grant, Scolari och Hiddink har alla kommit och gått det senaste året. Det känns jävligt tjatigt att snacka om kontinuitet, men anser man att det är förbannat viktigt, och det gör jag, så kan det inte hjälpas – Det måste sägas; Kontinuitet är livsviktigt för en fotbollsklubb.

Kommer man att visa tålamod om Ancelotti får en trög start? Scolari började ju lysande, men vem kom ihåg det när det började gå motigt ett par veckor senare? Inte Chelseafansen i alla fall. Och inte Roman heller. Jag begrep aldrig hur man resonerade. Man valde en tränare som man visste inte kunde språket så bra och som behövde tid för att lära känna sin omgivning. Omgivningen å sina sida behövde också tid på sig för att lära känna Scolari, och hans sätt att se på fotboll. Man visste förstås om dessa premisser. Men måste ha förstått att tid var ett nyckelord. Men tålamodet sinade snabbt, och ut försvann brassen.

Hur gör man nu? Har man lärt sig något? Har man ett långsiktigt mål, med delmål på vägen? Vågar man ha i alla fall lite is i magen om det börjar blåsa snålt? Ancelotti har verkligen nått framgång med AC Milan. Men innan han började vinna så gick han titellös den första säsongen. Accepterar man det i Chelsea nu? Om Chelsea kopierar den här säsongen nästa säsong, men förlorar mot Arsenal i FA-Cupfinalen – Får Ancelotti sitta kvar då? Jag undrar jag. Roman och Chelsea känns inte som något jag just nu förknippar med tålamod eller långsiktighet.

Med det i åtanke så spelar det kanske inte så jättestor roll vem Chelsea hade valt som ny manager – Vem som än hade kommit in hade ju velat göra ändringar, och vem som än hade kommit in hade ju behövt tid på sig för att genomför dessa ändringar. Men jag villa menar att man i England tenderar att ha ännu mindre tålamod och väldigt lite överseende med utlänningar, framför allt ifall de inte behärskar språket. En utlänning utan erfarenhet av fotbollsengland, och med språkliga svårigheter lär också behöva mer tid än vad exempelvis David Moyes eller Martin O'Neill hade behövt. Jag säger inte att dessa två herrar hade varit perfekta för Chelsea, men jag säger att de två förmodligen hade behövt mindre tid till att anpassa sig, och de två hade åtnjutit större mått av tålamod än vad Ancelotti kommer att åtnjuta. I alla fall från media och utomstående.

En sista aspekt är förstås Romans önskemål om Chelsea som ett underhållande fotbollslag. Om den ambitionen lever kvar så är ju Ancelotti ett oerhört märkligt val. Silvio Berlusconi har i omgångar kritiserat Ancelotti hårt under hans tid i Milan. Varför? För att han har spelat för defensiv fotboll.

Jag hyser stor respekt för Ancelotti, och jag tvivlar inte för fem öre på hans fotbollskunnande, eller hans vinnarmentalitet. Men för mig finns det väldigt många hinder som ska bestigas och väldigt många frågor som ska besvaras ifall Ancelotti ska ha en chans att lyckas. Som sagt. Jag har mina tvivel, och de är stora.

Jag vill jättegärna höra era tankar i ämnet. Jag skulle förstås tycka det var extra kul att höra några Chelsearöster göra sig hörda.


Planen är fortfarande att komma med en hel del "Säsongens-utmärkelser" idag. Men det bli senare i eftermiddag. Kika in igen om ett par timmar.

Varje sommar så jobbar alla fotbollsklubbar dag och natt för att knyta till sig rätt spelare inför stundande säsong. Det är ju vad de vill få en att tro, i alla fall. Men ibland undrar man. Det är när man går igenom varenda värvning från förra sommaren som man upptäcker att det finns bra många köp som inte direkt blivit en succé. Men vi börjar med de lyckade köpen - Den finns förstås några sådana också.

Jag har enbart tagit med spelare som köptes förra sommaren. Ett halvår är ganska lite i en klubb, och det är rätt kort tid att bedöma en värvning. Jag har heller inte tagit med några av de spelare som köptes till en kubb förra sommaren, för att sedan lämna i vinterfönstret (även de som gick på lån efter ett halvår är exkluderade). Floppar som Kitson och Keane och lyckade köp som Arshavin hamnar därför utanför dessa listor. För mig har det också varit en självklarhet att ta relativt stor hänsyn till prislappen när jag har gjort dessa listor.

Säsongen bästa bästa värvningar:

#12 - Jonas Olsson, West Brom, £ 800.000.
Jonas har varit en av de West Brom-spelare som fått mest positiva ord sagda om sig. Han har snabbt kommit in i det engelska spelet, visat en härlig attityd, och lagets poängsnitt har varit bra mycket bättre när Jonas varit skadefri. Den rödmärkta prislappen gör att inte en enda West Brom-supporter är missnöjd med den forne Landskrona Bois-liraren.

#11 - Luka Modric, Tottenham, £16M.
Förväntningarna på Modric var höga när han kom, och det med all rätt. Han kostade skjortan och halva ärmen och hade rykte om sig att vara en blivande superstjärna. Ganska få gånger har vi sett Modric agera som en superstjärna denna säsong, men under säsongens gång har Spurs blivit bättre, och i takt med det så har också Modric börjat visa framfötterna. Han har en härlig känsla, kvicka och tekniska fötter, och i slutändan blev det godkända tre mål och sex assist. Under den sista tredjedelen av säsongen går det helt klart att se varför Spurs la ut en halv förmögenhet på den lille spelfördelaren. Jag tror på en kanonsäsong för Modric till nästa år - Om nu Spurs kan ta sig i kragen och vara med på noterna från start.

#10 - Samir Nasri, Arsenal, £12.5M.
Nasri är en spelare som sedan länge har utpektas som en blivande stjärna. Att han skulle lämna Frankrike och Marseille har varit givet sedan länge. Personligen blev jag föga förvånad över att han hamnade i just Gunners. Fransk tränare, en hel del franska lagkamrater, ett lag som spelar teknisk fotboll, och en boss som är känd för att ge unga spelare en hel del speltid. Det torde vara a match made i heaven. Nasri har kanske inte tagit Premier League med storm, men han har gått och väl visat att han klarar av ligan, att han kan göra mål (det har blivit sex stycken) och han ser ut att trivas. Jag är övertygad om att Nasri kommer bli värd varenda penny, och jag tycker att han redan denna säsong stått för många fina insatser.

#9 - Herita Ilunga, West Ham, Lån.
Vem hade koll på Ilunga innan säsongen? Jag hade det inte, i alla fall. Den kongolesiske landslagsmannen kom från Toulouse på ett säsongslångt lån och vänsterbacksplatsen var snart i hans ägo. Det har blivit 35 matcher från start, och med fint spel har han blivit belönad med ett fyraårskontrakt. Starkt.

#8 - Geovanni, Hull, Gratis.
Brassen fick inte förlängt kontakt med Man City efter fjolårssäsongen. Istället snappades han upp av nykomlingen Hull, och det är nog Hullfansen glada över. Det har blivit hela åtta ligamål för tigrarna, och han har varit given i elvan. Hull förknippas kanske inte främst med kreatörer och artister, men det är just vad Geovanni bidragit med; Kreativitet och artisteri. Det oerhört vackra segermålet mot Arsenal på Emirates är något att minnas.

#7 - Dickson Etuhu, Fulham, £1.5M.
Etuhu har egentligen inte blivit given i Fulham förrän Jimmy Bullard lämnade. Här i ligger också det fina i denna värvning. Han köptes lite som back up till Bullard, och/eller lite som ersättare ifall Bullard skulle lämna. Och det var precis vad han gjorde. När Bullard lämnade för £5M, så fanns ersättaren redan i truppen, och han var dessutom inhandlad väldigt billigt. Nigerianen gick rakt in i laget och har gjort ett strålande jobb under våren. Om man ser affären Bullard/Etuhu som en helhet så ligger det verkligen en hel del kloka beslut bakom den.

#6 - Marouane Fellaini, Everton, £15M.
Förväntningarna blir höga när man snackar klubbrekord i transfersumma. I det här fallet måste jag säga att förväntningarna är uppfyllda. Okej, det har blivit för många gula kort, och visst kan belgaren ha en spelstil som är lite flängig och energislösande. Men på det stora hela har han gjort det strålande. Det är inte lätt för en 21-årig spelare att snabbt anpassa sig till Premier League, men Fellaini har verkligen snabbt klarat av sin spela-in-sig-process. Förutom stenhårt jobb, tre miljoner vunna nickdueller och en skön frisyr så har han också bidragit med hela åtta ligamål.

#5 - John Paintsil, Fulham, £1.5M
Efter två år i West Ham med sporadiskt med speltid gick ghananen till Fulham i somras. I Fulham har Paintsil varit så given som man bara kan vara på högerbacksplatsen. 37 ligamatcher från start skvallrar om det. Paintsil har inte bara varit given, han har stått för väldigt fint spel under säsongen. Han är kanske inte fotbollsvärldens mest offensiva högerback, men han är klanderfri i defensiven och han vet hur man ger allt. Jag har svårt att tänka mig en bättre högerback för £1.5M.  Är man ordinarie i det lag som slutar sjua i Premier League så gör man en hel del rätt.

#4 - Abdoulaye Faye, Stoke, £2.25M
Efter en relativt misslyckad fjolårssäong i Newcastle så har det blivit gruvlig revansch för senegalsen denna säsong. Faye har nästan uteslutande spelat mittback denna säsong, och han har gjort det så bra att han har fått bära lagkaptensbindeln i Andy Griffins frånvaro. Mittbackspartnern Shawcross säger att hans utveckling har fått en knuff framåt eftersom han har fått spela bredvid Faye. På bara en säsong så har Faye uppnått halv kultstatus hos Stokefansen. Dessutom har det blivit tre ligamål, vilket inte är fy skam för en mittback i Stoke. En av säsongens bästa värvningarna sett till prislappen och prestationen.

#3 - Lee Cattermole, Wigan, £3.5M.
Okej, Cattermole är halvt om halv galen, han har på tok för många dåraktiga tacklingar på sitt CV, och han borde lära sig att lugna ned sig en aning. Men det gör honom inte till en dålig fotbollsspelare. Även galningar kan göra stor nytta på planen (Hej, Roy Keane), och det gör Cattermole. Han drar ett arbetslass på Wigans mittfält som väldigt få 21-åringar skulle klara av göra lika bra eller med lika stor frenesi. Dessutom är han underskattad i passningsspel och teknik. Jag blir inte det minst förvånad ifall Cattermole blir landslagsman inom överskådlig framtid. Att Middlesbrough släppte honom för ynka £3.5M är verkligen en gåta.

#2 - Matthew Taylor, Bolton, £3.5M.
Efter sex säsonger i Pompey bytte Taylor miljö och hamnade i Bolton. Ett lyckodrag för såväl Taylor som Bolton. Taylor har tillsammans med Kevin Davies varit Boltons bästa spelare denna säsong. Kan spela både vänsterback och vänsterytter. Den här säsongen har Taylor främst lirat på mittfältet. Det har också varit ett lyckodrag. Taylors målskörd har nämligen aldrig varit större än denna säsong. Det har kommit hela tio ligamål från Taylors vänsterfot. Lägg därtill fyra assist och det faktum att Taylor starat i 33 ligamatcher under säsongen, och ni förstår att han har varit en fantastiskt tillskott för Bolton.

#1 - Mark Schwarzer, Fulham, Gratis.
Efter elva år i klubben så lät Middlesbrough Schwarzer gå gratis till Fulham inför säsongen. Det var ett gigantiskt misstag. Australienaren må vara 36 år gammal, men han är fortfarande en högklassig målvakt. Tillsammans med Hangeland och Hughes så har Schwarzer bildat ett av ligans säkraste försvar. Schwarzer har spelat en stor roll i att Fulham i år har nått sin bästa ligaplacering i klubbens historia.

Bubblare:
Bernard Mendy, James Milner, Shaun Wright-Phillips, Brad Friedel, Louis Saha, Tomas Sörensen.


Dags för sågen.

Säsongens sämsta värvningar:

#12 - Phillip Degen, Liverpool, Gratis.
Låt oss ta det här en gång för alla: Gratis betyder inte gratis i ordets rätta bemärkelse. Inte i fotbollsvärlden. Det är det dummaste av alla dumma argument när man vill försvara en värvning. "Men han kostade ju ingenting". Jaså det gjorde han inte? Så Degen lyfter inte lön? Han fick inte en sign on bonus som uppgick till en summa som skulle få vanliga människor att gråta av glädje? Degen är ett skämt till värvning. Han hade varit skadedrabbad i två år innan han kom till Liverpool. Vad talade för att den trenden skulle brytas? Naturligtvis ingenting. Degen har lirat exakt på pricken 0 ligamatcher denna säsong. Och han köptes direkt till A-truppen. Om inte det är en dålig värvning så vet jag inte vad som är det. Bara det faktum att han får glida runt på en glassig träningsanläggning, bo lyxigt och tjäna multum för att gå runt med trasiga fötter, spruckna revben och fan och hans moster är en skymf. Pinsamt, Rafa.

#11 - Roman Bednar, West Brom, ca £2.5M.
Började säsongen fint, och petade faktiskt in sex mål innan nyår. Men sedan dess har det varit måltorka. Avslutade säsongen med att köpa knark av en undercover-journalist. Påstod först att han shopade å en väns vägnar, men erkände sedan och fastslog; "I'm fucked". Indeed, you are. Tack och hej, Roman.

#10 - Carlos Cuellar, Aston Villa, ca £8M.
Varje gång en klubb i Villas storleksordning lägger ut £8M på en spelare så räknar nog de flesta med att spelaren i fråga snabbt ska gå in i laget och bidra med något som går att omnämna i positiva ordalag. Cuellar har haft svårt att göra det. I början av säsongen spelade han inte alls, och när han spelade såg det minst sagt otryggt ut. Har spelat upp sig under andra halvan av säsongen, men totalt sett kan jag inte ge honom godkänt.

#9 - Anthony Gardner, Hull, £2,5M.
Man måste i grunden ifrågasätta beslutet att betala några pengar alls för en spelare som inte ens spelat 15 matcher under de senaste två åren. Exakt vilken grundpotential Gardner har är skitsamma. Skador har sabbat hans karriär, och han har inte längre något att göra i ett Premier League-lag. Det har väl också framgått ganska tydligt i Hull där den forne Spursspelaren har fått väldigt lite speltid.

#8 - Xisco, Newcastle, ca £7M.
Ett hyfsat målsnitt. Tre ligamatcher från start, och ett mål. Problemet är väl just att det blivit tre matcher från start. Det är inte riktigt vad man förväntar sig när en spelare köps för £7M. I slutet av säsongen gick den 151 kilo tunga Viduka, den odugligare Ameobi, dussinspelaren Lövenkrands och en Michael Owen som aldrig varit mer under isen, före Xisco i startordningen. Då är det fan i mig illa.

#7 - Roman Pavlyuchenko, Tottenham, £13.8M.
Jag gillar egentligen ryssen. Jag tror fortfarande att han har vad som krävs för att lyckas i Premier League, och jag köper att det finns en hel del att anpassa sig till såväl socialt som fotbollsmässigt när man anländer till England från Ryssland. Men let's face it. Än så länge har varje ligamål kostat Spurs nästan tre miljoner pund. Det är krasst, och man kan mäta fotbollsinsatser i väldigt mycket mer än bara målskytte. Men är man anfallare så ska man göra mål. Pavlyuchenko har gjort för få, punkt slut.

#6 - Nicky Shorey, Aston Villa, ca £5M.
Aston Villa köpte en vänsterback som var på väg att etablera sig i den engelska landslagstruppen. Ett år senare är samma vänsterback ungefär lika nära en engelsk landslagstrupp som Jan Tauer. Och då är ändå Tauer en tysk högerback. Shorey har sett så osäker ut att Martin O'Neill flyttade över Luke Young till vänsterbacksplatsen och sedan har han i många matcher hellre spelat mittfältaren Nigel Reo Coker som högerback, än att ta in Shorey till vänster i backlinjen och flytta tillbaka Young till sin naturliga högerbackspoition. Jag vill till och med minnas att James Milner har fått agera högerback på bekostnad av Shorey i någon match. Utebliven succé är ett understatement som heter duga.

#5 - Johan Elmander, Bolton, £10M.
Bolton fick en ganska saftig slant när de sålde Anelka till Chelsea. Men de var ju också tvungna att ersätta fransmannen. De vände sig till Frankrike och hittade en svensk. Synd bara ett svensken inte ens är en lightversion av Anelka. Visst jobbar Johan stenhårt, visst är han sinnessjukt laglojal, visst har han vett nog att borra ned huvudet och köra på när kritiska röster börjar göra sig hörda. Men faktum kvarstår: Johan Elmander är Boltons dyraste köp någonsin. Med det kommer en viss kravbild. I for one kräver att Johan ska göra fler mål än fem, och jag kräver att han ska få ut mer av sitt stenhårda jobb. Sliter man så mycket som Johan gör så måste man också kunna sätta mer prägel på matcherna. Man måste kunna sätta sina lagkamrater i bra lägen mycket oftare än vad Johan gör, och ja.... Man måste göra fler mål.

#4 - Anton Ferdinand, Sunderland, £8M.
Lillebror Ferdinand köptes till Sunderland för att bli chef i backlinjen. Det har väl gått sådär, va? Sunderland har släppt in en hel del mål under säsongens gång, och även om Ferdinand personligen inte kan lastas för merparten av dem så förväntade man sig självklart att ett Sunderland som lagt ut £8M på en mittback skulle se ut som ett stabilare lag i de bakre leden den här säsongen än vad de gjorde i fjol. Så har det inte varit. För mig är Anton Ferdinand en likblek version av sin bror, och när fotbollsengland inser att det enda han har gemensamt med Rio är efternamnet så lär Anton hamna i en Championship-klubb. Det är mer hans nivå.

#3 - Andrea Dossena, Liverpool, £7M.
Dossena är en nästan perfekt defintion av två ord; Flopp och säkerhetsrisk. Italienaren kom till Liverpool från Udinese som nybliven italiensk landslagsman och som den dyraste försvararen i klubbens histora. Det fanns med andra ord en hel del förväntningar. Det tog dock inte många veckor innan alla med lite vett i skallen förstod att inte ens en promille av de förväntningarna skulle infrias. Dossena har varit ömsom vatten ömsom gyttja. När han inte har varit usel så har han varit direkt dålig. Jag har sällan sett en spelare se så osäker, temposvag och vilsen ut som Dossena har gjort under säsongen. Varje gång han har spelat så har han helt på egen hand sett till bjuda motståndarna på åtminstone en bra målchans genom sitt bedrövliga passningsspel och absolut odugliga positionsspel. En av de sämsta spelare jag har sett i en toppklubb under de senaste fem åren. Om Liverpool får tillbaka ens en tredjedel av vad de gav så bör de sälja.

#2 - David Bentley, Tottenham, £15M.
Vad kan man egentligen säga om Bentley? Han kostade en förmögenhet, och kollar man på förra årets säsong i Blackburn så var det nästan befogat. Bentley hade spelat fruktansvärt fin fotboll, han hade gjort en hel del mål och han hade stått för mängder med assist. Den nye Beckham sa vissa. Är det fortfarane någon som tror att även Bentley kan komma upp i 109 landskamper? Nej, jag trodde inte det det. Ett drömmål i derbyt mot Arsenal räddar ingen säsong. Totalt sett så har Bentley varit hopplös. I perioder har han med rätta fått nöta bänk, och när han har spelat så har han bidragit med fuck all. En superflopp.

#1 - Fabricio Coloccini, Newcastle, £10.3M.
En av de sämsta spelare jag någonsin har sett i Premier League. Kanske den allra sämsta. Och nej, jag överdriver inte det minsta. Om inte Newcastle hade varit en klubb som i flera år varit på väg käpprätt åt Läskligan så hade jag pekat ut Coloccini som den enskilt största orsaken till att Newcastle åkte ur i år. Så bedrövlig har argentinaren varit. Helt egenhanda har han med slapphänt, nonchalant och talanglöst försvarsarbete bjudit motståndarna på mål eller målchanser. Karln ser inte ut att förstå hur en offsidefälla fungerar, han har uppenbara bekymmer med att slå en bredsida på 10 meter till rätt adress, och värst av allt; Han verkar helt ointresserad av att jobba hårt. En patetisk ursäkt till fotbollsspelare. Den patetiska ursäkten kostade dessutom över tio miljoner pund. Obegripligt.

Bubblare:
Amury Bischoff, Vedran Corluka, Andy Johnson, Bobby Zamora, George McCartney, Fredrik Stoor.


Jag är helt övertygad om att jag har glömt en eller annan spelare på båda listorna. Dessutom är jag helt övertygad om att det finns uttagningar som ni inte håller med om. Så bring it on. Tala om för mig hur det borde ha sett ut. Skulle ni hålla med på en eller annan punkt så lyssnar jag gärna på det också.


Imorgon är jag tillbaka. Då kommer jag behandla det faktum att Ancelotti är klar för Chelsea, och varför det är fel väg för Chelsea att vandra. Jag kommer också att komma med en hel del "Säsongens-utmärkelser".