Holmgrens Hörna

Tack känns som en ganska logisk inledning. Tack för spänningen, underhållningen, den roliga fotbollen, och förstås målen.
Tack.

Jag skrev inför U21-EM att jag nog inte trodde så mycket på denna svenska U21-upplaga. Oj, vad jag har fått äta upp det. Jag har fått det brutalt nedstoppat i halsen. Och jag har glatt svalt. Jag hade helt enkelt fruktansvärt fel. Men jag kan omöjligt ha varit ensam. Inte ens de mest positiva och förhoppningsfulla hade väl kunnat tro på allt detta? Vem hade på riktigt trott att vi skulle göra flest mål i turneringen. Att vi skulle stå för en sådan snabb, rörlig, flyfotad och publikvänlig fotboll. Att Marcus Berg skulle göra 137 mål på fyra matcher. Och det kan ju inte ha funnits en enda sate som trodde att det här laget var moget att göra en Istanbul?

Underläge 3-0 i halvtid mot ett engelsk landslag. Då ska ett gäng allsvenska pojkspolingar vika ned sig. De ska ge upp. Det är fotbollsnaturens ordning. Men det sket de här allsvenska pojkspolingarna i. Jag är svag för sådant. Men det är klart. Spelarna hade väl sett och känt vad vi TV-tittare såg och kände. Vi var egentligen inte sämre. I spelet var inget utav lagen särskilt bra i första halvlek. Spelet gick lite på kryckor – Åt båda hållen. Att England ledde med 3-0 berodde ju uteslutande på svenskarnas nästan overkliga förmåga att släppa in mål på fasta situationer. Alla tre målen kom i samband med hörna. Jag tror att England hade tre hörnor i första halvlek. De gjorde mål i samband med allihopa. I min värld är det oacceptabelt, oprofessionellt och odugligt. Det får inte hända. Men, och det här är viktigt, det finns en annan sida av det här hörnmyntet. Det är så förbannat osvenskt. Fasta situationer, stensäker organisation, och ett urstarkt kollektiv är ju det svenskaste som finns på en fotbollsplan. Det brukar vara vår styrka. Så har det inte varit för det här landslaget. De har brutit mot alla svenska fotbollskonventioner under det här mästerskapet. De har handlat mycket om individer. Det har sett kaxigt och vågat ut på planen. Väldigt få gånger hade detta landslag sett försiktigt ut. När det vankas A-landskamp är man så innerligt van vid att se ett blågult lag som känner sig för i matchinledningarna. Som sätter långt första kvarten. Som tar sig an matchen så som en blyg hund tar sig an nya omgivningar. De nosar sig lite försiktigt fram. De kollar läget, och sedan revirpinkar de lite. Men U21-landslaget är inte A-landslaget. U21-landslaget har gett blanka fan i allt vad känna sig för heter. De har, som det heter på hockey-språk, gått ut och kört. TV 4 har promotat U-21-grabbarna som "Det Nya Landslaget". Jag vill nog påstå att "Det upp och nedvända Landslaget" passar bättre. Och jag älskar det. Det är den biten jag har tyckt om allra mest. Ska jag välja något som jag mest av allt villa säga tack för så är det detta.

Självklart behöver ett litet fotbollsland som Sverige sin organisation, sin trygghet och sitt kollektiv. Den biten måste fungera. Men vi är många som desperat har gapat efter att det ska kryddas med lite individualism, kaxighet och mönsterbrytande ideér. Kanske är det något som den här generationen kan tillföra? Jag hoppas det.

Matchen som sådan var förstås ett Istanbul i miniatyr. Sverige var aldrig utspelade så som Liverpool var mot Milan. Men ändå. Det stod 3-0. Det ska ju inte gå att vända på det. Hur målen har kommit till spelar mindre roll. Det var vad det var när andra halvlek sparkade igång. Och det var uppförsbacke. Men uppförsbacken var inte en uppförsbacke. Det var en lodrät vägg lika hög som den där bönstjälken som Jack klättrade upp för. Men det existerade ingen uppgivenhet i det svenska lägret. Målsprutan Berg gick runt och gestikulerade, manade på, och eldade upp såväl lagkamrater som publik. Självklart var det också Berg som petade in reduceringen. Och så fort den hade kommit så var det nog fler med mig som trodde att en vändning var möjlig. När den spelbegåvade och fotbolls-lillvuxna Toivonen dunkade in sin vackra frispark så var vändningen egentligen redan ett faktum. 3-3 skulle komma, frågan var bara vem som skulle göra det. Eller så var det inte alls frågan. Berg, förstås. Vem annars?

Man brukar säga att straffar är ett lotteri. Det är en sanning med modifikation. Om straffar är ett lotteri så kan det ena eller andra laget köpa fler lotter. Man kan gå in i en straffsparksläggning med så olika förutsättningar. Minns ni Kroatien-Turkiet i EM förra sommaren? Kroatien hade gjort 1-0 i den 119e minuten. Det var klart. Kroatien var i semifinal. Men det hade ingen berättat för turkarna. Medan kroaterna firade så gjorde turkarna mål på matchens sista spark. Straffar tog vid. Och det är ju inte så svårt att räkna ut att turkarna såg en straffsparksläggningen som en välsignelse, medan kroaterna såg det som fotbollsgudarnas bestraffning för något det hade gjort i ett tidigare liv.

Engelsmännen kan knappast ha välkomnat straffarna igår. De var ju vidare. De måste fortfarande ha undrat hur det gick till när de så fatalt hade tappat sin ledning. Men någon gång ska väl även ett engelsk landslag vinna en straffläggning. Igår var den gången. De som skapar myter har bestämt sig för att målvakter aldrig har något att förlora när det kommer till straffar. Det är kanske sant. Men nog fan kan man vara mer eller mindre bra på linjen under en straffsparksläggning? Johan Dahlin var mindre bra. Han la sig mest ned lite halvtrött åt ett håll, och han gjorde det för tidigt. Men det här är inte en dag då vi ska peka ut någon, eller några. Det fanns, som alltid, mer eller mindre bra individuella prestationer. Men det finns förstås inga syndabockar. Ingen svensk spelare är skyldig någon något. De kan alla känna en stor stolthet. Jag hoppas och tror att de vet om det själva.

Vi har fått se Sveriges fotbollsframtid under detta EM. Det har varit en trevlig syn. Kan de lära sig att försvara sig på fasta situationer också så kan det bli mer än trevligt.