Holmgrens Hörna

Pete Winkelman är namnet på en av de människor som varit drivande i utvecklandet och grundandet av Milton Keynes. Milton Keynes är något i stil med en förort som är en stad, som är en håla. Det bor cirka 200.000 människor i denna förort, som är en stad som är en håla, och rent geografiskt hittar vi detta relativt nyuppsmällda bostadsområde cirka tio mil norr om London.

Åter till Winkelman. Det är nämligen en man som varit med och format Milton Keynes. Han har bland annat fixat dit IKEA och Asda. Men något saknades. Vad? En rejäl sportarena förstås. Men ska man ha en rejäl sportarena så gäller det att ha något att fylla den med också. Milton Keynes har inte något framgångsrikt lag i någon sport så då var det ju förstås kört. Eller? Nja, inte riktigt. Har man pengar så kan man ju bara köpa dit ett gammalt klassiskt lag, byta namn på dem, kidnappa deras historia, deras tradition och deras trofeér och sedan slänga in dem i det nya moderna arenakomplexet.

Sagt och gjort. Winkelman började approacha lag som inte hade en stabil ekonomisk grund att stå på, och som inte hade någon egen arena, eller en arena i dålig kondition. Barnet FC, Luton Town och Queens Park Rangers var några av de klubbar som Winkelman försökte locka till Milton Keynes. De nappade inte. Det gjorde däremot Wimbledon FC. När nyheterna kom om att Wimbledon tänkte rycka upp sin rötter och flytta tio mil norrut blev förstås fansen vansinniga. Även The Football League satte sig emot projektet. Det hjälpte föga. För nästan exakt sju år sedan blev Wimbledons flytt till Milton Keynes verklighet. Då hade fansen protesterat högljutt i över ett år. Det var första gången någonsin inom den engelska ligafotbollen som en hel klubb helt enkelt tog sitt pick och pack och flyttade. Den amerikanska franchise-modellen som vi blivit vardag i NFL, NHL, NBA och MLB fanns nu också i den så traditionsstarka engelska fotbollen, och det är knappast något som en majoritet av fotbollsälskarna runt om i England (eller utanför) såg som en seger. Det gick så långt att till och med motståndarfansen till klubbar som skulle möta "Det nya Wimbledon" bojkottade deras matcher.

Nästa dolkstöt i hjärtat på Wimbledonfansen kom i juni 2004. Då förklarade Winkelman, som vid det här laget var ordförande i klubben (det är han fortfarande, för övrigt), att klubben skulle byta namn. Gamla klassiska Wimbledon skulle gå i graven. Återigen blev folk vansinniga, men Winkelman hade bestämt sig. Han lovade dock fansen att de skulle få vara med och bestämma vad den nya klubben skulle heta. En kommitté av supportrar lämnade över en lista med namnförslag till Winkelman. I alla förslag så fanns ordet Wimbledon med i namnet. Det föll inte Winkelman i smaken så han slog helt enkelt dövörat till och döpte klubben till Milton Keynes Dons FC. I samma veva passade han också på att skrota klubbens klassiska blå färger och klubbemblemet. Blått blev vitt och i emblemet kan man numera se bokstäverna MMIV – 2004 i romerska siffror. Dessa ändringar var förstås inte sanktionerade av fansen. De hade i själva verket inte ens tillfrågats. Det värsta av allt för Wimbledonfansen var nog ändå när den nya klubben – vid det här laget pratar vi naturligtvis om en helt ny klubb, och inte en fortsättning av Wimbledon som Winkelman ville påstå – hävdade äganderätt till de titlar som Wimbledon hade tagit. Wimbledon FC bildades 1889. Helt plötsligt så ville en klubb som har årtalet 2004 i klubbemblemet hävda att de hade rätten till de framgångar som Wimbledon haft som klubb, bland annat hävdade de att de hade vunnit FA-Cupen 1988.

Hade fansen protesterat tidigare så tog det fullkommligen hus i helvete nu. Även The Football League gick i taket över detta, och efter många om och men blev det klart att MK Dons inte har någon rätt att kräva ära för de titlar som klubben tog när den hette Wimbledon. Det fastslogs att MK Dons faktiskt var en annan klubb.

Det ”riktiga” Wimbledon finns fortfarande kvar. AFC Wimbledon (AFC står ofta för A Fan's Club) bildades av Wimbledonfansen 2002, som en motvikt till MK Dons. Wimbledonfansen kunde inte se arvet av sin klubb leva vidare i händerna på en franchisande tjuv som gav blanka fan i klubbens historia och bakgrund. Eftersom AFC Wimbledon var en nystartad klubb så fick de börja långt ned i det engelska seriesystem. I år vann AFC Wimbledon vad som motsvarar den engelska sjätte divisionen. Det betyder att klubben nästa säsong spelar i vad som räknas som den högsta amatördivsionen i England. Målet är förstås inträde i The Football League, och för det krävs ännu en uppflyttning. Jag håller tummarna, och väntar med spänning på den dag när AFC Wimbledon och MK Dons drabbar samman på planen. Det blir ganska lätt att välja var man ska lägga sympatierna den dag den matchen går av stapeln.

AFC Wimbledon driver också en kampanj för att de ska få äga rätten till gamla Wimbledons titlar och historia. När MK Dons krävde den rätten så satte The Football League stopp för det, eftersom man ansåg att MK Dons inte längre var Wimbledon. Efterson AFC föddes som en protest till MK Dons är det också en ny klubb och inte heller de kan äga rättigheterna till titlarna och historien. Idag ägs inte rättigheterna av någon, utan på något diffust sätt som för mig var halvt obegripligt så ägs titlarna och resten memorian av staden. Hur som haver så bedriver alltså AFC Wimbledon en kampanj för att få rätten till titlarna och historian. Gamla Wimbledonspelare som John Fashanu, Dave Beasant, Efan Ekoku, Neil Sullivan, Dave Bassett, och Marcus Gayle står bakom denna kampanj.

Hela historien om MK Dons är min definition på vad som är smaklöst. Man har pissat på allt vad historia, tradition och lokal förankring heter. Det är som om någon rik jöns skulle få för sig att flytta Bajen vill Västerås, byta namn på klubben, klä spelarna i rött och blått, och sedan hävda att de vann Allsvenskan 2001. Bara tanken får mig att må så dåligt att jag lär hoppa över lunchen idag. I, for one, kommer aldrig någonsin sätta min fot på MK Stadium, det är ett som är säkert.

Igår spelade alltså MK Dons - denna plastiga ursäkt till klubb – en avgörandePlay Off-match mot Scunthorpe. Vinnarna skulle få en biljett till Wembley och en avgörande match mot Millwall i jakten på uppflyttning till The Championship. Den plastiga ursäkten till klubb förlorade dock matchen, och ännu en säsong i League One väntar. Alla människor som hyser i alla fall lite kärlek till sådant som har med historia och tradition att göra jublade förstås.

MK Dons hade med sig 1-1 till MK Stadium, men det räckte inte. Matchen slutade mållös, och efter ett straffdrama var det Scunthorpe som drog det längsta strået. Den avgörande straffen missades av den gamle Chelseanorrbaggen Tor André Flo.
Slutet gott, allting gott, för denna gång, med andra ord.


Slut är också dagens blogg. Hoppas att ni stod ut med en lektion i nutidens fotbollshistoria, och jag hoppas att jag inte bara tjatade på om saker som ni redan visste allting om.


Nu vankas det Man U-Arsenal. En poäng för Man U och Liverpool är inte längre ensamma på mesta mästarna-tronen. Ha en trevlig fotbollslördag.