Holmgrens Hörna

När 1-0 kom genom Luciano Becchio exploderade Elland Road. Det stod 1-0 och det var 37 minuter kvar. Varenda en av de 37 minuter talade för Leeds. Det var Leeds som hade fört matchen fram till det. Jermaine Beckford hade missat en straff och Millwall försvarade sig som hjältar med Liverpooluppfostrade amerikanen Zak Whitbread i mittförsvaret och i mål stod irländaren David Forde och stoppade det mesta. Men så kom då ledningsmålet som betydde kvittering totalt. Nu skulle matchen åtminstone gå till förlängning, antagligen skulle Leeds göra ännu ett mål och vinna över 90 minuter. Trodde jag. Och många med mig. Så blev det inte. 20 minuter senare var det kvitterat. Leeds gick framåt, Leeds försökte, Leeds slet och Leeds ville. Men i takt med att Elland Road tystnade i något slags kollektiv panik och rädsla för ännu ett år i skuggan, för ännu en förlorad säsong, så tog de 90 minuterna slut. Till slut var även tilläggsminuterna till ända och Leeds säsong var obönhörligen över. Efter en lång rad segrar på Elland Road sprack sviten i den sista och viktigaste hemmamatchen för året.

Jag skrev att Elland Road tystnade mot slutet. Det var sant. Tystnaden föddes absolut inte ur bristande stöd, utan snarare ur en maniskt nervositet och en rädsla för att bli kvar på en plats där man inte känner sig hemma. När ödet var förseglat så bröts tystnaden. Elland Road sjöng. Högst, stolt och enat deklarerade de för fotbollsvärlden;
Marching on together.

Tala om att supporta i med och motgång. Det går inte att komma längre ifrån den avgå-alla-mentalitet som jag har kommit att avsky och som så många svenska internetforum präglas av.

Det var, utan överdrift, bland de mest vackra demonstrationer av stöd och lojalitet jag någonsin har sett.

Jag hittade inga rörliga bilder från när sången sjöngs efter matchens slut, men så här lät det i halvtid. Och här är texten till denna underbara Leedsdänga.

Millwall? De förtjänar beröm. De försvarade sig exemplariskt, och de krigade som om livet hängde på det matchen igenom. Jag gör som sagt ingen hemlighet av att jag verkligen höll på Leeds igår, och jag tänker heller inte göra någon hemlighet av att finner Millwall mer eller mindre befriat från charm och finess. Därmed inte sagt att det inte förtjänar sin Play Off-final, för de gör verkligen The Lions. Ikväll blir Millwalls motståndare klara när MK Dons och Scunthorpe drabbar samman på Stadium MK. Om jag anser Millwall vara befriat från charm så är det ingenting emot vad jag tycker om MK Dons. Ni är säkert ganska många som redan kan historien om Wimbledon och MK Dons, men jag tänkte ändå att jag skulle ägna morgonadagens blogg åt denna nystartade klubb - Och förstås semifinalen som de spelar mot Scunthorpe ikväll.

Martin Laursen slutar med fotbollen. Dansken har plågats knäskador i flera år, och den senaste svängen med knäproblem denna säsong blev droppen som fick bägaren att rinna över. Laursen är bara 31 år gammal och naturligtvis är det jäkligt trist för honom personligen. Det är även ett bakslag för Aston Villa som därmed förlorar sin kapten och en av lagets bästa spelare. Men Martin O'Neill behöver inte oror sig. Jag har redan utsett den perfekte ersättaren. Han heter David Wheater och spelar för tillfället i Middlesbrough. Riversideklubben är dock snart ett minne blott för Premier League, och det borde sänka prislappen på Wheater som har imponerat stort hela denna säsong. Vad säger rooster och Niklas om det?

En ny omröstning ligger ute. Jag ber er denna gång förutspå hur Champions League-finalen slutar. Vad gäller den förra omröstningen så kan jag informera er om att nästan 50% hade rätt; Det blev som bekant Man U-Barca i finalen.

Saknar ni Fredagstips? Det blir en avslutning på det i samband med den sista omgången av Premier League, så håll till god.

Jag är tillbaka imorgon, då med allt ni vill, eller inte vill veta om MK Dons, och en del annat smått och gott.

Trevlig helg på er alla.