Holmgrens Hörna

Wigans ägare Dave Whelan inför Wigans match mot Manchester United igår:
”Det vore en skam om vi vann”.

Hade ni nu väntat er en lång harang om att United får fördelar, om hur nepotismen i den engelska fotbollsvärlden i allmänhet och engelsk fotbollspress i synnerhet gynnar Sir Alex så bli ni besvikna. Hade ni till och med vågat drömma om att se en antydan om att gårdagens match var en läggmatch? Think again. Man U vann inte för att Wigan spelarna blottade strupen och tog matchen med en klackspark - Tvärtom så gjorde Wigan en hedervärd insats, och spelar slet verkligen. Man U vann gårdagens match för att de hade tyngden, viljan och klassen att till slut göra ett avgörande mål på ett Wigan som de själva hade gjort till ett trött, på gränsen till slutkört lag. Och Man U vinner inte denna säsongs Premier League för att de får en massa fördelar eller för att Dave Whelan är en första klassens pajas. De vinner för att de har den bredaste truppen, det bästa laget, och flest spelare som vet hur man vinner.

Jag inledde dagens blogg med Dave Whelans ord för att jag ändå vill lyfta fram det, inte för något annat skäl, what so ever. Wigan hade innan igår en chans att nå ut i UEFA-Cupen, om än en liten sådan. Under de omständigheterna är det nästan overkligt ryggradslöst, vämjeligt och äckligt att säga att det vore skamligt om ens eget lag förlorar. Wigan hade saker att spela för, och även om man inte hade haft det så finns det något som heter stolthet. Jag har full respekt för att Whelan är stor anhängare av Man United, och jag förstår utan tvekan att folk inom fotbollen hyser gigantisk respekt för Sir Alex. Men att uttala sig på det här viset offentligt?
Ryggradslöst var ordet.

Över till matchen.
Wigan började respektlöst, kaxigt och – av förklarliga skäl – som om de inte hade något att förlora. Redan efter dryga miunten fixade de fram ett friläge, som Antonio Valencia missade. Man United såg stundtals lite tröga och nervösa ut, men det var inte utan att även de skapade ett par fina målchanser. Men just nervositeten och tröttheten hos Unitedspelarna var ganska påtaglig i början av matchen. Exakt vad som var vad var stundtals lite svårt att avgöra. Nervositet kan skapa orörlighet i även de bästa av spelare, det måste inte alltid vara trötthet som ligger till grund för orörliga ben eller dåligt passningsspel. Vilket som så var det på tok för lite rörlighet på spelare utan boll i United under inledningen av matchen. Löpningar och hårt arbete saknades på alla håll och kanter, men främst märktes det i uppspelsfasen. Anderson var Unitedmittfältets stora syndare när det kom till att slå bort passningar och ge bort bollen. Bakåt såg Evans smått skakig ut, och framåt så verkade Ronaldo totalt ha glömt bort att ställa in siktet på skottfoten.

Wigans mål, som var ett resultat av slump, dåligt försvarsagerande och påpassligt forwardsagerande var därmed varken orättvist eller ologiskt. Wigan spelade tillräckligt bra för att göra ett mål, och Man U spelade tillräckligt dåligt för att släppa in ett.

I andra halvlek handlade det om Man United för hela slanten. Vi fick aldrig till fullo se den där hänsynslösa, tuggande, envisa och dynamiska Unitedmaskinen igår. Vi fick bara se delar av den. Om maskinen är femväxlad så var den aldrig uppe i mer än på treans växel med höga varvtal igår. Men det räckte för att pressa tillbaka Wigan, göra dem korta och se till att de inte lyckades etablera några anfall. Till slut orkade inte Wigan stå emot. Uniteds fick in en logisk kvittering och ett sent segermål. Hade det varit den elfte omgången är det nog få som hade lagt denna match på minnet, men nu när så mycket stod på spel så lär folk minnas mer av matchen, och det lär snackas mer om den. I grunden så tycket jag egentligen inte att det var så mycket mer än en ett bra lag som slog ett ganska mycket sämre lag på ett sätt som tyder på det bättre laget har stort tålamod, vinnarkultur och en trupp där många spelare kan agera matchvinnare.

Eftersom jag själv avskyr när folk runt omkring mig tar saker för givet trots att bara 99.9% är klart så väntar jag med att gratulera Unitedfansen. Titta in igen under helgen så ska ni få det grattis som ni så väl förtjänar.


Ikväll ska det kvalas ännu lite till i England. Nu är det kvalet upp till The Championship som gäller.

Leeds-Millwall på Elland Road. Jo, jag tackar jag. Med risk för att komma med veckans understatement, men det kommer bli ett jävla drag. På planen, och på läktaren. De flesta av er kan ert Leeds. Laget som tillhörde toppskiktet av Premier League så sent som för 7-8 år sedan. Men en idiot vid namn Peter Risdale och skenande skulder satte obermhärtigt stopp för Leeds jakt på de övriga engelska toppklubbarna. Klubben brände iväg enorma summor på allt och inget, och när man gjorde det så använde man lånade pengar. Laget var ute i Champions League 00/01, efter att ha slutat trea i ligan 99/00. Man gick ända till semifinal i sitt enda Champions Leagueår, men slutade fyra i Premier League, och på den tiden fick inte Premier Leagues fjärdelag kvala till Champions League. Där någonstans började det ekonomiska raset, och trots att laget gick bra på planen - säsongen 01/02 slutade man ändå femma - så var klubben på väg ned i botten rent ekonomiskt. Säsongen 02/03 slutade man på 15e plats i ligan och eftersom man hade budgeterat för Champions Leaguespel flera sässonger i rad och därmed lånat stora belopp så hade man vid det laget inte råd att betala räntor och amorteringar på de lån som man hade tagit för att (bland annat) köpa spelare. Enorma summor pengar skulle ut, men för lite pengar kom in. Leeds United borde på denna tid helt enkelt ha varit med i ett avsnitt av TV3s Lyxfällan. Exakt vad som hände när Leeds faktiskt tvingades till att sälja alla sina högklassiga spelare spelare, sin träningsanläggning och sin arena har jag inte stenkoll på. Och det är inte mig man ska fråga om man vill ha en detaljerad beskrivning av vad som hände i alla turer kring Leeds ekonomiska härva. Det jag vet är att alla lån var uppsatta på klubben, och att klubben helt enkelt var bankrupt, och att man säsongen 03/04 åkte ur Premier League.

Leeds fria fall slutade i League One, men de svartaste åren går kanske mot ett slut nu. Leeds ser återigen ut som ett lag med fundament, och det är fotbollen, inte ekonomin, som det snackas om. Ikväll har Leedsspelarna chansen att betala tillbaka till de supportrar som har stått laget bi. En Play Off-final är en chans att ta seriehissen upp en våning och en chans att ta plats, om inte i finrummet, så i alla fall i salongen igen. Det är också en chans till revansch för förra årets fölust i Play Off-finalen. Då föll man mot Doncaster Rovers. Millwall vann den första matchen med 1-0, men Leeds är favoriter, och med nästan 40.000 galna hemmasupportrar i ryggen tror jag att de vinner med minst två mål ikväll. Jag sticker inte ens under stol med att jag verkligen hoppas att det blir så.

Jag saknar Leeds.

Därmed inte sagt att inte också Millwall förtjänar att omnämnas. Utan att egentligen någonsin varit en framgångsrik klubb så vet de flesta vilka Millwall är. Och ja... Det är omöjligt att inte nämna Millwall utan att nämna deras fans. Jag kan inte komma på någon fansskara som har sämre rykte än Millwalls.

Hur har de senaste åren sett ut för klubben då? Det har gått aningen åt fel håll, skulle man kunna säga. 2004 gick Millwall till sin första FA-Cupfinal någonsin. Motståndarna Manchester United var ett på tok för svårt motstånd och Millwall förlorade med 3-0. Men finalplatsen i FA-Cupen gav en biljett till nästa säsongs UEFA-Cupkval. När säsongen 04/05 började skulle alltså Millwall ut på sitt första Europaäventyr någonsin. Det blev ett kort äventyr som slutade med en 4-2 -förlust mot ungerska Ferencvaros. Säsongen som helhet slutade med en mittenplacering i tabellen och under den efterföljande sommaren skedde det otaliga förändringar i klubbens ledning, vilket ledde till att klubbens dåvarande manager Dennis Wise sa upp sig. Steve Clairidge blev nu tränare, men blev bara kvar i 36 dagar. Kaoset blev större och större, och säsongen slutade i en näst sista plats och nedflyttning till League One. De senaste två säsongerna i League One har inte inneburit någon framgång. Förra säsongen slutade laget så långt ned som på 17e plats. Men den här säsongen har det alltså gått bättre - För att inte säga över förväntan.

De flesta Millwallfans är nog nöjda med att se klubben i Play Off-spel, men skulle knappast gnälla ifall det blev mer än så. Millwall har en 1-0-ledning med sig till Elland Road ikväll, och de lär sälja sig dyrt.

Matchen sänds i svensk TV med start 20.40. Om inte kanalen finns hemma hos er så finns den säkert på en pub nära er. Vilket som; Don't miss.

Jag vet att en (kanske finns det flera?) Leedssupporeter vid namn Fredrik följer denna blogg. Jag vet också att han vet mer om Leeds än vad jag gör. Så om du läser detta, och vill lägga till något eller rätta mig på någon punkt; Speak up!


Dagens Off Topic.
Täby kommun (Täby ligger i Stockholmsområdet) har lanserat en sommarkurs för tjejer i åldrarna 11-13. Kursen heter Girl & The City och den går ut på att lära unga tjejer om staden. Detta är taget rakt av från kursbeskrivningen:
"En vecka av hejdlöst frossande i mode och cityliv. Vi besöker Stockholm Fashion Centre, designers, SoFo. NK, Östermalm mm går på spa, gör färganalys och dricker latte varje dag"
Målgruppen är alltså 11-13-åriga tjejer. På Täby kommun har man verkligen insett vikten av att ge samhällets unga och mest påverkbara människor sunda och vettiga värderingar. Jag menar... Är man elva bast är det jävlar i mig dags att man lär sig att surpla latte, börjar lägga pengar på moderiktiga kläder och flashigt smink, samt börjar inse hur viktigt det är att handla sin kläder på "rätt" ställen. Vill man så finns det en uppföljningskurs där man lär 14-16-åriga tjejer att bli fullfjädrade drinkluder på Stureplans inneklubbar.
Det där sista var förstås ett skämt, men Girl & The City-kursen är det inte, och det är det största skämtet.
Det är mer än ett dåligt skämt, det är bland det mest osmakliga och äckliga jag någonsin hört.
Mats Blückert heter pappan till detta genomsjuka och vedervärdiga förslag, och jag skulle ge en hel del för ett samtal med den mannen. Om jag har förstått det hela rätt så har kursen fått så mycket kritik att den nu inte kommer att bli av.
Det är förstås a silver lining som vi tackar ödmjukast för.


Jag jobbar imorgon, men är ändå tillbaka med ett litet inlägg, och en ny omröstning.