Rapport från Rom & Finaldags i FA-Cupen [2009-05-30]
Allra först: Imorgon fortsätter jag att sammanfatta årets Premier League-säsong. Då kommer en elva med spelare som jag tycker förtjänar att omnämnas i positiva ordalag. Jag kommer också presentera en hel del statistik. Så om ni vill ha någon specifik statistik presenterad så är nu tillfället att göra sig hörd.
Idag tänkte jag ägna mig åt FA-Cupfinalen samt några ord om min Romresa, självklart med inrikting fotboll och Champions League-final.
Om jag backar bandet några dagar så ser jag mig själv på jakt efter ett ställe som faktiskt visar finalen. Det var en klart bisarr upplevelse. Jag befann mig i finalstaden, men fick slita hund för att över huvud taget kunna se matchen. Under dagen hade jag frågat en jäkla massa människor med United eller Barcatröjor var de skulle se matchen. De biljettlösa stackare (de var många) som inte skulle till stadion skulle alla söka upp någon storbildsskärm och se matchen utomhus. Pefekt, tänkte jag och tog sedan reda på var storbildsskärmarna skulle stå uppställda. Den ena skulle finnas vid Colluseum, som låg på bekvämligt avstånd från hotellet. Så efter en carbonara med fanta till (det var alkoholförbud i hela Rom under finaldagen) gick jag och sambon till Colluseum - För att mötas av ingenting. Eller ja.... Där fanns en hel del uppstressade fans, men där fanns ingen storbildsskärm.
Vad göra? Även om jag inte har något av årets finallag nära hjärtat så finns det förstås inte på min världskarta att missa en Champions Leaguefinal. Vi skyndar oss upp på en av Roms huvudgator och börjar titta in på varenda liten pub, trattoria, hotellounge och resturang. Nästan ingen hade en TV på som visade matchen. Jag trodde inte mina ögon. Vi kom till den engelska pub som låg mittemot vårt hotell - Den var stängd. Vid det här laget var jag mer chockad än stressad. Till slut hittade vi ett absolut överfullt ställe med tre 28-tumsskärmar. Mellan oss och TV-apparaterna var det ungefär 10-20 rader med människor som stod ihoppackade som sardiner. Jag hann få en skymt av laguppställningarna, jag såg matchen sparkas igång, men sedan såg jag inte mycket hur jag än försökte. Inte hjälpte det att gentombolan inte gav mig mer än 174 centimetrar att skryta med.
Det här är inget sätt att behandla en fotbollsmatch, sa jag till min flickvän, och jakten på ett ställe där vi kunde se gick vidare. Fem minuter senare hittade vi en resturang som visade matchen, men ville man ha bord så fick man också beställa in mat. Hellre en andra middag än en missad match, tänkte jag. Sagt och gjort. Mat beställdes in, och en fin plats framför TVn tilldelades oss. Jag hade redan missat Barcas 1-0-mål, men nu fick jag i alla fall lugnt se resten av matchen.
Det var knappat en oförglömlig syn. Den var en okej fotbollsmatch, inte mer. Utgången var rättvis. Jag tyckte att den var mer än rättvis. Eftersom jag missade de första tio minuterna fick jag inte se United börja i ett högt tempo, med hög press och en Ronaldo som sköt på allt. Jag fick inte se Barcaspelarna se stressade och oroliga ut under matchens inledning. Så när jag hade sett matchens sista 75 minuter tyckte jag att Barca hade varit överlägsna. I efterhand har jag sett att United faktiskt började bra, men Etoo gav dem ett slag som fick dem att vinga runt i ringen under resten av matchen. Och så fort Barca hittade sitt passningsspel, sina trianglar, sin trygghet och sin rörelse var det inget snack. Jag har i efterhand insett att ifall Park hade hunnit först på returen som Valdes lämnade på Ronaldos frispark så hade vi kunnat få se en annan match.
Men som alltid är ifall samma sak som om. Och om om inte hade funnits så hade strutsar kunnat flyga lika bra som kolibris. Matchen tog den utveckling den tog, och Barca var det bättre laget. Allra bäst var Xavi och Iniesta.
Jag var lite besviken på att United inte fick ut mer av matchen. På ren och skär vilja borde de kunnat göra det jämnare, kan jag tycka. Men det var verkade bara ha varit Rooney som höll med mig. Det var på tok för många Unitedspelaer som gick på 99% istället för att göra som Puyol och gå 101%.
Det är ingen final jag kommer att minnas rent fotbollsmässigt. Barca vann, och de vann rättvist. Det var varken särskilt mycket mer eller särskilt mycket mindre. Eller vad säger ni andra?
Idag hoppas jag på mer dramatik, och mer spänning än vad jag fick uppleva i onsdags. FA-Cupfinalen är för mig fortfarrande något oerhört stort. Finalen och turneringen som sådan ges något mindre utrymme i media i England idag jämfört med för tio år sedan. Men som sagt: Om jag bara går till mig själv är det här lika stort som det alltid varit. Jag hymlar inte med att jag var oerhört besviken när mitt Liverpool slogs ut av Everton. Som bekant gick Everton hela vägen till finalen, och nu väntar Chelsea. Här tänker jag inte heller hymla. Jag håller alla tummar och tår för Everton. Jag har enorma mängder respekt för David Moyes, och det jobb han gjort med Merseysideklubben, och jag unnar både honom och laget att få vinna en titel.
Dessutom tycker jag att Evertons ordförande verkar vara en rolig figur, och jag charmas när en ordförande i en klubb också är livslång supporter till samma klubb. Evertons ordförande heter Bill Kenwright, och han är skådis, teaterproducent, skivbolagsägare och alltså ordförande i Everton. En man med många strängar på sin lyra. Den sträng som kanske ligger honom närmast hjärtat är förstås Everton. Jag unnar honom, Moyes, spelarna i Everton och den blå delen av Merseyside en titel. Senast Everton var i en final var 1995. Då startade en viss Anders Limpar på Evertons mittfält. Man United stod för motståndet, och Everton vann med 1-0. Jag hoppas att de är dags igen nu. De Fyra Stora har en förmåga prenumerera på alla titlar, och varje gång någon av de mindre klubbarna lyckas sätta lite käppar i hjulen så njuter jag en smula.
Nej, nej, nej. Jag har inget alls emot Chelsea. De har visat en grymt fin moral i slutspurten av ligan, de har rest sig upp rejält efter svackan under Scolari i vintras, de var några skunder eller några fler norska hjärnceller ifrån en Champions League-final, och Hiddink har gjort ett strålande arbete. På många sätt förtjänar även de att avsluta säsongen med en titel. Men Evertons fjorton år av väntan smäller högre, så därför håller jag på dem idag.
Hur känner ni inför matchen?
Jag är tillbaka imorgon.
Idag tänkte jag ägna mig åt FA-Cupfinalen samt några ord om min Romresa, självklart med inrikting fotboll och Champions League-final.
***********************************
Om jag backar bandet några dagar så ser jag mig själv på jakt efter ett ställe som faktiskt visar finalen. Det var en klart bisarr upplevelse. Jag befann mig i finalstaden, men fick slita hund för att över huvud taget kunna se matchen. Under dagen hade jag frågat en jäkla massa människor med United eller Barcatröjor var de skulle se matchen. De biljettlösa stackare (de var många) som inte skulle till stadion skulle alla söka upp någon storbildsskärm och se matchen utomhus. Pefekt, tänkte jag och tog sedan reda på var storbildsskärmarna skulle stå uppställda. Den ena skulle finnas vid Colluseum, som låg på bekvämligt avstånd från hotellet. Så efter en carbonara med fanta till (det var alkoholförbud i hela Rom under finaldagen) gick jag och sambon till Colluseum - För att mötas av ingenting. Eller ja.... Där fanns en hel del uppstressade fans, men där fanns ingen storbildsskärm.
Vad göra? Även om jag inte har något av årets finallag nära hjärtat så finns det förstås inte på min världskarta att missa en Champions Leaguefinal. Vi skyndar oss upp på en av Roms huvudgator och börjar titta in på varenda liten pub, trattoria, hotellounge och resturang. Nästan ingen hade en TV på som visade matchen. Jag trodde inte mina ögon. Vi kom till den engelska pub som låg mittemot vårt hotell - Den var stängd. Vid det här laget var jag mer chockad än stressad. Till slut hittade vi ett absolut överfullt ställe med tre 28-tumsskärmar. Mellan oss och TV-apparaterna var det ungefär 10-20 rader med människor som stod ihoppackade som sardiner. Jag hann få en skymt av laguppställningarna, jag såg matchen sparkas igång, men sedan såg jag inte mycket hur jag än försökte. Inte hjälpte det att gentombolan inte gav mig mer än 174 centimetrar att skryta med.
Det här är inget sätt att behandla en fotbollsmatch, sa jag till min flickvän, och jakten på ett ställe där vi kunde se gick vidare. Fem minuter senare hittade vi en resturang som visade matchen, men ville man ha bord så fick man också beställa in mat. Hellre en andra middag än en missad match, tänkte jag. Sagt och gjort. Mat beställdes in, och en fin plats framför TVn tilldelades oss. Jag hade redan missat Barcas 1-0-mål, men nu fick jag i alla fall lugnt se resten av matchen.
Det var knappat en oförglömlig syn. Den var en okej fotbollsmatch, inte mer. Utgången var rättvis. Jag tyckte att den var mer än rättvis. Eftersom jag missade de första tio minuterna fick jag inte se United börja i ett högt tempo, med hög press och en Ronaldo som sköt på allt. Jag fick inte se Barcaspelarna se stressade och oroliga ut under matchens inledning. Så när jag hade sett matchens sista 75 minuter tyckte jag att Barca hade varit överlägsna. I efterhand har jag sett att United faktiskt började bra, men Etoo gav dem ett slag som fick dem att vinga runt i ringen under resten av matchen. Och så fort Barca hittade sitt passningsspel, sina trianglar, sin trygghet och sin rörelse var det inget snack. Jag har i efterhand insett att ifall Park hade hunnit först på returen som Valdes lämnade på Ronaldos frispark så hade vi kunnat få se en annan match.
Men som alltid är ifall samma sak som om. Och om om inte hade funnits så hade strutsar kunnat flyga lika bra som kolibris. Matchen tog den utveckling den tog, och Barca var det bättre laget. Allra bäst var Xavi och Iniesta.
Jag var lite besviken på att United inte fick ut mer av matchen. På ren och skär vilja borde de kunnat göra det jämnare, kan jag tycka. Men det var verkade bara ha varit Rooney som höll med mig. Det var på tok för många Unitedspelaer som gick på 99% istället för att göra som Puyol och gå 101%.
Det är ingen final jag kommer att minnas rent fotbollsmässigt. Barca vann, och de vann rättvist. Det var varken särskilt mycket mer eller särskilt mycket mindre. Eller vad säger ni andra?
***********************************
Idag hoppas jag på mer dramatik, och mer spänning än vad jag fick uppleva i onsdags. FA-Cupfinalen är för mig fortfarrande något oerhört stort. Finalen och turneringen som sådan ges något mindre utrymme i media i England idag jämfört med för tio år sedan. Men som sagt: Om jag bara går till mig själv är det här lika stort som det alltid varit. Jag hymlar inte med att jag var oerhört besviken när mitt Liverpool slogs ut av Everton. Som bekant gick Everton hela vägen till finalen, och nu väntar Chelsea. Här tänker jag inte heller hymla. Jag håller alla tummar och tår för Everton. Jag har enorma mängder respekt för David Moyes, och det jobb han gjort med Merseysideklubben, och jag unnar både honom och laget att få vinna en titel.
Dessutom tycker jag att Evertons ordförande verkar vara en rolig figur, och jag charmas när en ordförande i en klubb också är livslång supporter till samma klubb. Evertons ordförande heter Bill Kenwright, och han är skådis, teaterproducent, skivbolagsägare och alltså ordförande i Everton. En man med många strängar på sin lyra. Den sträng som kanske ligger honom närmast hjärtat är förstås Everton. Jag unnar honom, Moyes, spelarna i Everton och den blå delen av Merseyside en titel. Senast Everton var i en final var 1995. Då startade en viss Anders Limpar på Evertons mittfält. Man United stod för motståndet, och Everton vann med 1-0. Jag hoppas att de är dags igen nu. De Fyra Stora har en förmåga prenumerera på alla titlar, och varje gång någon av de mindre klubbarna lyckas sätta lite käppar i hjulen så njuter jag en smula.
Nej, nej, nej. Jag har inget alls emot Chelsea. De har visat en grymt fin moral i slutspurten av ligan, de har rest sig upp rejält efter svackan under Scolari i vintras, de var några skunder eller några fler norska hjärnceller ifrån en Champions League-final, och Hiddink har gjort ett strålande arbete. På många sätt förtjänar även de att avsluta säsongen med en titel. Men Evertons fjorton år av väntan smäller högre, så därför håller jag på dem idag.
Hur känner ni inför matchen?
***********************************
Jag är tillbaka imorgon.
Kommentarer
Trackback
