Holmgrens Hörna

Nu vet Alan Shearer hur det känns att vinna även som manager. Newcastle vann derbyt mot Middlesbrough och tog därmed ett livsviktigt och absolut nödvändigt steg mot ett nytt kontrakt. Ingenting är klart, men Newcastle ligger faktiskt över strecket som det är nu, och därmed är det främst upp till andra lag att jaga Newcastle, inte tvärtom.

Jag inbillar mig att det fortfarande finns utrymme för lite twists and turns i bottenstriden. Inget av lagen möter varandra i de två sista omgångarna, men något säger mig ändå att Newcastle behöver i alla fall en poäng till ifall de vill klara sig kvar. Ska Middlesbrough hänga kvar så måste de ta poäng i båda sina resterande matcher, varav en av matcherna måste resultera i seger. Detsamma gäller för West Brom. Det tror jag faktiskt är näst intill utopiskt. Självklart ska matcherna spelas, men jag har väldigt svårt att tänka mig att West Brom ska plocka fyra poäng på en hemmamatch mot Liverpool och en bortamatch mot Blackburn. Och att Boro ska ta fyra poäng på en hemmamatch mot Aston Villa och en bortamatch mot West Ham ser jag också som föga troligt. Jag tror alltså att det kommer att handla om Hull och Newcastle. Tar Hull poäng borta mot Bolton eller hemma mot Man U i sista matchen så måste Newcastle ta poäng hemma mot Fulham eller borta mot Aston Villa. Det är självklart fullt möjligt att West Brom, Boro, Hull och Newcastle förlorar resten av sina matcher. Sker det så hänger Newcastle kvar. Den som lever får se.

Hur tror ni att det går? Ett tips är att kika in på BBCs Premier League Predictor och plita ned resultaten, och på så sätt få fram en färdig sluttabell.

Så här ser mina sluttabell ut på de viktiga platserna:

1.Man U
2.Liverpool
3.Chelsea
4.Arsenal
5.Aston Villa
6.Everton
7.Fulham

16.Sunderland
17.Newcastle
18.Hull
19.Middlesbrough
20.West Brom

De Stora Fyra ut i Champions League. Villa, Everton och Fulham vidare till UEFA-Cupen (som från och med nästa säsong kommer att heta UEFA Europe League), och hissen ned till The Championship för Hull, Boro och West Brom.


När det gäller matchen Newcastle-Boro så var det knappast säsongens mest välspelade historia, men underhållningsvärdet var det sannerligen inget fel på. Intensiteten var hög, det var två lag som ville framåt då de var piskade att vinna, det var ett överjävligt tryck på läktaren, och ett tidigt mål öppnade upp matchen rejält. Newcastle fick verkligen en mardrömsstart. Vi snackar ödesmatch med det största Ö:et ni bara kan tänka er. Vi snackar derby. Vi snackar desperat kamp för överlevnad. Då är det rätt tungt att göra självmål efter 3 minuter. Snacka om en spann isvatten över huvudet, ett slag i magen, eller vad ni vill. På St James så har Newcastle har inte vänt ett underläge till seger på hela säsongen. Inte en enda gång. Spelarna visste förstås om det. I det läget är det lätt att gömma sig. Det är lätt att börja se sig omkring och undra vem som ska kliva fram och ta ansvar. Det är svårt att våga i det läget. Det är svårt att stå upp. Men Newcastle valde den svåra vägen. De stod upp för varandra, för fansen, och för klubbens framtid. Det var vackert att se. Middlesborugh stod också upp. De visade karaktär, och jag såg inte en enda feg spelare där ute på planen. Men Newcastle var, mycket tack vare en underbar publik, det bättre laget. De hade lättare att komma till avslut, de hade längre och spetsigare anfall, och framför allt fick de en snabb kvittering. När kvitteringen var ett faktum var vi tillbaka på status quo. Båda lagen skapade chanser, men när matchuret tickade iväg kom också tankarna på hur förbjudet det var att släppa in ett mål. Det var förstås oundvikligt. Väl där handlade det om mod. Och det är alltid lite lättare att vara modig och gå framåt när man har en fanatisk hemmapublik i ryggen. Med 20 minuter kvar så bytte Shearer ut sin gamla landslagskollega Michael Owen, och istället kom Obafemi Martins in. Med 19 minuter kvar så hade Newcastle gjort 2-1. Självklart var det Martins som målade. Vad Owen kände då vet jag inte, men vad de 50.000 Newcastle-fansen på läktaren kände gick det inte att ta miste på. TV-bilderna på de euforiska Newcastle-fansen var vackra. Man kunde bokstavligen se hur ångest förbyttes mot ohämmad glädje, och hur folk på en sekund från gick nervvrak med ögonen fulla av skräck till svartvitrandiga studsbollar gjorda av glädje och hopp.

Samtidigt måste man någonstans känna med Middlesbrough. Jag har aldrig gjort en hemlighet av att Boro är ett lag jag kan ha eller mista. Det är för mig ett lag näst intill befriat från charm, finess och tradition. Jag vill också hävda att de står för en bedrövligt trist och tekniskt befriad fotboll. Men vi ska inte glömma bort att vi här har ett lag som har haft modet att satsa en hel del på egna, inhemska produkter. Andy Taylor, Ross Turnball, Stewart Downing, Matthew Bates, Adam Johnson, Tony McMahon, David Wheater, Jonathan Grounds, och Josh Walker är alla spelare som kommit från den egna akademin och som har fått starta i Premier League denna säsong. Det är hela nio (9) spelare vi pratar om. Jag undrar ifall någon klubb kan konkurrera med det. Dessutom är alla dessa nio spelare engelsmän. Det har jag väldigt svårt att tro att någon annan klubb kan stoltsera med. Ur denna synvinkel känns det trist ifall Boro åker ned. Att satsa eget och ungt är modigt, och jag hyser stor respekt inför en sådan satsning. Men varken min eller tusentals andra människors respekt skänker poäng. För poäng krävs kvalitet och en tanke om hur man ska spela fotboll. Därvid lag är Boro för dåliga, och ur den aspekten kommer jag inte att sörja ifall de åker ur. Men det känns ändå viktigt att nämna Boros satsning. Den förtjänar beröm, och i en pengastinn och globaliserad fotbollsvärld hade den kanske också förtjänat ett bättre öde, även om Middlesbroughs fotboll och kvalitet på spelet inte gör det.


Precis som väntat så grejade Sheffield United favortitrycket i det andra mötet mot Preston. The Blades vann med 1-0, och nu väntar en final på Wembley. Vilka motståndarna blir avgörs ikväll när Reading tar emot Burnley. Burnley har en 1-0-seger med sig till The Madjeski Stadium, men det är en skör ledning. Vore jag en betting man skulle mina slantar satsas på Reading. Jag håller dessutom en liten tumme för Reading. Jag har alltid gillat Steve Coppell som ju tränar The Royals.


Jag är sjukt trött på Benitez prat om brist på pengar. Hur mycket sanning det ligger i det bryr jag mig inte om. Jag är trött på att karln upprepar sitt vi-har-inga-pengar-mantra vecka ut och vecka in. Tack, vi vet att du anser dig ligga långt efter några andra klubbar vad gäller transferbudget. Gnäll till ägarna då, men sluta älta i pressen vecka ut och vecka in om stackars Liverpool med den tunna och tomma plånboken. Tjatigt är bara förnamnet.


José Mourinho sägs vara intresserad av Jon Obi Mikel. Mikel är bra, men ändå sämre än en influensasjuk och ögonbindelbelagd Essien. Får Chelsea ett bra bud tror jag att de överväger att sälja. Dessutom tror jag att Mikel skulle dominera i Serie A. Jag har alltid ansett att han har för lite speed under fötterna för att bli dominant i Premier League. Ska man vara långsam på ett innermittfält bör man ha Fabregas, Carricks eller Xabi Alonsos spelsinne. Det har inte Mikel. Inte ännu, i alla fall. Men han är sju resor bättre än Vieira och Muntari som just nu huserar på Inters mittfält. Och att han är sämre än en krasslig och helblind Essien betyder inte att han är dålig. Det betyder bara att Essien är riktigt överjävligt bra.


Säsongen är snart slut, men jag kan redan nu avslöja att denna blogg kommer ägna minst en vecka åt att sammanfatta säsongen med olika typer av listor, statistik, rankingar och utmärkelser. Jag tar mer än gärna emot önskemål om vad ni skulle vilja se för sammanfattningar och listor. Bring it on!


Jag är tillbaka imorgon.