Så slutar Premier League - Platserna 18-20. [2009-08-01]
Så var det då dags. Premier Leagues sluttabell 2009/2010 ska tippas. Samma rubrik kommer att dyka upp ganska många dagar i rad här på bloggen, med start idag. Exakt samma rubrik varje dag blir det förstås inte. Platserna kommer att ändras från dag till dag. I samband med tabelltippningen så blir det lagpresentation för varje lag, och förstås en motivation till varför jag tippar dem där jag tippar dem. Ropa gärna till ifall ni saknar något i lagpresentationerna så kan jag lägga till saker och ting vartefter.
Att det är fyra veckor kvar av transferfönstret försvårar ju förstås det hela. Men den tabell jag kommer att presentera dag för dag är den som gäller för min del. Jag ska inte brasklappa eller komma med ursäkter på förhand. I'll stick with my table.
20. HULL CITY.
Motivering:
Behövs det verkligen en utförlig sådan? Hull avslutade den förra säsongen miserabelt. En enda seger blev det under 2009. Skrällaget som fotbollsälskarna fick lära känna under hösten 08 existerade inte våren 09. Försvaret läckte och målen framåt uteblev. Det var uppenbart för alla att när medvinden hade mojnat och när det inte räckte med att spela med motivation som enda bränslekälla så var laget helt enkelt inte tillräckligt bra. Så vad är då prio ett inför denna säsong? Att förstärka laget, naturligtvis. Det har man dock inte gjort. Den desperata jakten på en målskytt fortsätter för tränare Phil Brown, men än så länge har man inte lyckas locka till sig någon. Hull har fått nej av Fraizer Campbell, Marc-Antoine Fortune, Michael Owen, och nu ser även klubben ut att gå miste om Bobby Zamora. Det är illavarslande för Hull. Jag såg igår laget bli utspelat av Spurs i en försäsongsmatch i Asien. Ok, det är en försäsongsmatch, men båda lagen mönstrade starka elvor - Och en bilnd man kunde se hur impotenta Hull var i offensiven. Förstärker de inte på anfallssidan så kommer de göra sanslöst få mål. Och gör man sanslöst få mål så får man se till att vara riktigt stabila bakåt ifall man vill hänga kvar i Premier League. Är då Hull riktigt stabila bakåt? Knappast. De släppte in näst flest mål av alla PL-lag förra säsongen, och även om de värvat den reslige franske försvararen Steven Mouyokolo (klubbens enda nyförvärv än så länge) från franska Ligue 1-nykomligarna US Boulogne så kan jag inte se hur Hulls försvar ska vara avsevärt bättre den här säsongen kontra förra. Att man har gjort en permanent deal med lånet Kamil Zayatte och att duktige Michael Turner finns kvar i klubben tror jag inte heller hjälper. Ett annat stort avbräck är förstås att mittfältsmotorn Jimmy Bullard fortfarande är knäskadad och borta på obestämd tid. Hull är för mig det svagaste laget i PL, och man har nästan inte lyckats med någonting än så länge under silly season. Jumboplatsen är vikt åt tigrarna.
Kubben:
Grundad: 1904.
Arena: KC Stadium (25.404).
Publiksnitt 08/09: 24.816.
Manager: Phil Brown.
Lagkapten: Ian Ashbee.
Antal engelsmän i A-truppen (enligt Wikipedia): 15.
Bäste målskytt säsongen 08/09: Geovanni, 8 mål.
Truppen: Se länk.
Spelare in: Steven Mouyokolo från US Boulogne, pris okänt.
Spelare ut: Wayne Brown till Leicester, gratis. Matt Plummer, Dean Windass, James Bennett, alla till Darlington, alla gratis. John Welsh till Tranmere, gratis. Ryan France till Sheffield Utd, gratis. Sam Ricketts till Bolton, pris okänt.
19. BURNLEY FC.
Motivering:
Burnley visade förra säsongen att man är ett lag med mycket hjärta, stor vilja och framförallt visade man prov på uthållighet utöver det vanliga. Burnley spelade 61 tävlingsmatcher förra säsongen (man gick långt i såväl Liga som FA-Cup) och man använde inte mer än totalt 22 spelare. 5 av dessa 22 spelare gjorde bara fem starter eller mindre. Det betyder att laget uppenbarligen klarar av stenhård matchning och extremt hård belastning. Grovjobbaren och lagkaptenen Graham Alexander startade i lagets alla 61 matcher. Frågan är ju bara hur långt man kommer på uthållighet och hjärta. I PL vill jag nog påstå att man över en hel säsong är beroende av stora portioner kvalitet också. Där känner jag att Burnley inte riktigt räcker till. Burnley kom på femte plats i CCC förra säsongen, och man gick upp i PL genom Play Off. I grundserien släppte man in hela 60 mål, och det är här problemet för Burnley ligger. 60 mål är nämligen tre mål mer än vad exempelvis Plymouth som hamnade så långt ned som på 21a plats släppte in. Det är också i försvaret man har jobbat på att förstärka. Den jamaicanske högerbacken Tyrone Mears har anslutit från Derby, kanadensiske mittbacken David Edgar från Newcastle är klar, och Man United-produkten Richard Eckersley spelar också i Burnley följande säsong. Ingen av dessa tre är egentligen särskilt stora namn, men alla kan den engelska fotbollen och alla är säkert sugna på att bevisa att de klarar av PL. Om de sedan gör det är en helt annan femma. Föutom de tre som nämns ovan är även den skotske försvararen Brian Easton ny. Burnleys dyraste nyförvärv hittills denna sommar återfinns dock i andra änden av planen. Steve Fletcher är även han från Skottland, men han är anfallare. Trots att han inte hunnit fylla mer än 22 så har han hunnit med över 150 matcher och dryga 40 mål i skotska PL. Fletcher kostade £3M.
Spelarförvärven till trots - Det viktigaste för Burnley var nog att de fick behålla sin tränare Owen Coyle. Irländaren har lovordats för sina insatser i Burnley sedan han tog över laget 2007. Skotska storklubben Celtic hade Coyle högst upp på önskelistan inför denna säsong, men Coyle blir alltså Burnley trogen.
Burnley är en av de fattigaste och mest nedgångna städerna i England. Sedan 50-talet har däckindustrin varit stor i staden, men när Michelin stängde ned sin fabrik 2002 så drabbades staden hårt. Arbetslösheten i Burnley är närmare 15%. För en fattig stad med dryga 70.000 invånare är det förstås helt otroligt stort att vara tillbaka i den engelska fotbollens finrum - Laget är uppe i högstaligan för första gången sedan 1976. Laget kan säkerligen räkna med ett massivt hemmastöd på Turf Moor. Jag skulle gilla att se Burnley lyckas i PL, men dessvärre tror jag inte att laget har vad som krävs. Trots nyförvärven så ser försvaret tunt ut, och jag sätter frågetecken kring kreativiteten. Joey Gudjohnsen och Robbie Blake kommer att behöva dra tunga lass i offensiven. Och även om de båda är habila spelare och den sistnämnade har erfarenhet från PL så ser det i mina ögon för tunt ut. Nyförvärven behöver slå väl ut och de befintliga spelarna behöver göra sin livs säsong ifall Burnley ska klara nytt kontrakt.
Kubben:
Grundad: 1882.
Arena: Turf Moor (22.546).
Publiksnitt 08/09:.13.082.
Manager:.Owen Coyle
Lagkapten: Graham Alexander.
Antal engelsmän i A-truppen (enligt Wikipedia): 8.
Bäste målskytt säsongen 08/09: Martin Paterson, 13 mål.
Truppen: Se länk.
Spelare in: Steven Fletcher från Hibernian, £3M. Tyrone Mears från Derby, £500K. Brian Easton från Hamilton, £350K. David Edgar från Newcastle, pris okänt. Richard Eckersley från Man Utd, pris okänt.
Spelare ut: Alan Mahon till Tranmere, gratis. Steven Jones till Walsall, gratis.
18. WOLVERHAMPTON WANDERERS.
Motivering:
Det kan tyckas hårt att placera CCC-mästarna under strecket. Laget kan spela väldigt bra fotboll i sina bästa stunder, och det finns en hel del bra spelare i truppen. Men jag ser två stora bekymmer. Skador och jämnheten. Wolves kommer att börja säsongen utan såväl Michael Kightley och Chris Iwelumo. Det låter kanske inte så illa, men vi snackar om två spelare som tillsammans bidrog med 45 poäng i CCC förra säsongen. Kightley gjorde 8 mål och 19 assist medan Iwelumo gjorde 14 mål och 4 assist. Det är alltså två nyckelspelare vi pratar om. Nykomlingar har sällan råd att vara utan sina viktigaste spelare, och jag tror att Wolves på grund av detta får en tung start, och sådant kan vara förödande. Så var det jämnheten också. Wolves hade vissa svackor under förra säsongen. Man varvade gärna fina insatser med sämre från en vecka till en annan - Inte minst under våren. För mig är det illavarslande. Dels är det ett litet underbetyg till lagets uthållighet, och dels är jämnhet en av de allra viktigaste sakerna om man vill etablera sig i PL. Ingen räknar med att någon av nykomlingarna ska gå en herrans massa omgångar i streck utan att förlora. Resultaten måste kanske inte vara konstant jämna, men däremot bör det spelmässiga vara det. Toppar och dalar rent spelmässigt skapar osäkerhet och sådant har man inte råd med i PL. Jag har också vissa frågetecken kring Wolves mittfält, då framför allt den defensiva delen av det. Bakåt ser det bra ut med walesiska 22-årige landslagsmålvakten Hennessey och bland annat U21-landslagsmannen Richard Stearman, nyförvärvet Ronald Zubar från Marseille och rutinerade Jody Craddock i försvarsledet. Framåt ser det minst lika bra ut med målsprutan Sylvan Ebanks-Blake, lovade Sam Vokes, £6.5M-förvärvet Kevin Doyle från Reading och förstås skadade Chris Iwelumo. Men jag undrar ifall spelare som Karl Henry, och nyförvärven Nenad Milijas, Greg Halford och Andrew Surman grejar att vinna särskilt många av de hårda, tuffa mittfältskamper som väntar i PL.
Kubben:
Grundad: 1877.
Arena: Molineux Stadium (28.525).
Publiksnitt 08/09: 24.153.
Manager:.Mick McCarthy.
Lagkapten: Jody Craddock.
Antal engelsmän i A-truppen (enligt Wikipedia): .18.
Bäste målskytt säsongen 08/09: Sylvan Ebank-Blake, 25 mål.
Truppen: Se länk.
Spelare in: Kevin Doyle från Reading, £6.5M. Greg Halford från Sunderland, £2M. Ronald Zubar från Olympiqe Marseille, £1.5M. Andrew Surman från Southampton, £1.2M. Marcus Hahnemann från Reading, gratis. Nenad Milijas från Röda Stjärnan, pris okänt.
Spelare ut: Stephen Gleeson till MK Dons, pris okänt. Darren Potter till Sheffield Wednesday, pris okänt. Lewis Gobern till MK Dons, gratis.
Det var allt för idag. Imorgon kommer platserna 15-17. Säg som sagt gärna till ifall det är något ni saknar så ska jag ta med det framöver.
Att det är fyra veckor kvar av transferfönstret försvårar ju förstås det hela. Men den tabell jag kommer att presentera dag för dag är den som gäller för min del. Jag ska inte brasklappa eller komma med ursäkter på förhand. I'll stick with my table.
20. HULL CITY.
Motivering:
Behövs det verkligen en utförlig sådan? Hull avslutade den förra säsongen miserabelt. En enda seger blev det under 2009. Skrällaget som fotbollsälskarna fick lära känna under hösten 08 existerade inte våren 09. Försvaret läckte och målen framåt uteblev. Det var uppenbart för alla att när medvinden hade mojnat och när det inte räckte med att spela med motivation som enda bränslekälla så var laget helt enkelt inte tillräckligt bra. Så vad är då prio ett inför denna säsong? Att förstärka laget, naturligtvis. Det har man dock inte gjort. Den desperata jakten på en målskytt fortsätter för tränare Phil Brown, men än så länge har man inte lyckas locka till sig någon. Hull har fått nej av Fraizer Campbell, Marc-Antoine Fortune, Michael Owen, och nu ser även klubben ut att gå miste om Bobby Zamora. Det är illavarslande för Hull. Jag såg igår laget bli utspelat av Spurs i en försäsongsmatch i Asien. Ok, det är en försäsongsmatch, men båda lagen mönstrade starka elvor - Och en bilnd man kunde se hur impotenta Hull var i offensiven. Förstärker de inte på anfallssidan så kommer de göra sanslöst få mål. Och gör man sanslöst få mål så får man se till att vara riktigt stabila bakåt ifall man vill hänga kvar i Premier League. Är då Hull riktigt stabila bakåt? Knappast. De släppte in näst flest mål av alla PL-lag förra säsongen, och även om de värvat den reslige franske försvararen Steven Mouyokolo (klubbens enda nyförvärv än så länge) från franska Ligue 1-nykomligarna US Boulogne så kan jag inte se hur Hulls försvar ska vara avsevärt bättre den här säsongen kontra förra. Att man har gjort en permanent deal med lånet Kamil Zayatte och att duktige Michael Turner finns kvar i klubben tror jag inte heller hjälper. Ett annat stort avbräck är förstås att mittfältsmotorn Jimmy Bullard fortfarande är knäskadad och borta på obestämd tid. Hull är för mig det svagaste laget i PL, och man har nästan inte lyckats med någonting än så länge under silly season. Jumboplatsen är vikt åt tigrarna.
Kubben:
Grundad: 1904.
Arena: KC Stadium (25.404).
Publiksnitt 08/09: 24.816.
Manager: Phil Brown.
Lagkapten: Ian Ashbee.
Antal engelsmän i A-truppen (enligt Wikipedia): 15.
Bäste målskytt säsongen 08/09: Geovanni, 8 mål.
Truppen: Se länk.
Spelare in: Steven Mouyokolo från US Boulogne, pris okänt.
Spelare ut: Wayne Brown till Leicester, gratis. Matt Plummer, Dean Windass, James Bennett, alla till Darlington, alla gratis. John Welsh till Tranmere, gratis. Ryan France till Sheffield Utd, gratis. Sam Ricketts till Bolton, pris okänt.
***********************************
19. BURNLEY FC.
Motivering:
Burnley visade förra säsongen att man är ett lag med mycket hjärta, stor vilja och framförallt visade man prov på uthållighet utöver det vanliga. Burnley spelade 61 tävlingsmatcher förra säsongen (man gick långt i såväl Liga som FA-Cup) och man använde inte mer än totalt 22 spelare. 5 av dessa 22 spelare gjorde bara fem starter eller mindre. Det betyder att laget uppenbarligen klarar av stenhård matchning och extremt hård belastning. Grovjobbaren och lagkaptenen Graham Alexander startade i lagets alla 61 matcher. Frågan är ju bara hur långt man kommer på uthållighet och hjärta. I PL vill jag nog påstå att man över en hel säsong är beroende av stora portioner kvalitet också. Där känner jag att Burnley inte riktigt räcker till. Burnley kom på femte plats i CCC förra säsongen, och man gick upp i PL genom Play Off. I grundserien släppte man in hela 60 mål, och det är här problemet för Burnley ligger. 60 mål är nämligen tre mål mer än vad exempelvis Plymouth som hamnade så långt ned som på 21a plats släppte in. Det är också i försvaret man har jobbat på att förstärka. Den jamaicanske högerbacken Tyrone Mears har anslutit från Derby, kanadensiske mittbacken David Edgar från Newcastle är klar, och Man United-produkten Richard Eckersley spelar också i Burnley följande säsong. Ingen av dessa tre är egentligen särskilt stora namn, men alla kan den engelska fotbollen och alla är säkert sugna på att bevisa att de klarar av PL. Om de sedan gör det är en helt annan femma. Föutom de tre som nämns ovan är även den skotske försvararen Brian Easton ny. Burnleys dyraste nyförvärv hittills denna sommar återfinns dock i andra änden av planen. Steve Fletcher är även han från Skottland, men han är anfallare. Trots att han inte hunnit fylla mer än 22 så har han hunnit med över 150 matcher och dryga 40 mål i skotska PL. Fletcher kostade £3M.
Spelarförvärven till trots - Det viktigaste för Burnley var nog att de fick behålla sin tränare Owen Coyle. Irländaren har lovordats för sina insatser i Burnley sedan han tog över laget 2007. Skotska storklubben Celtic hade Coyle högst upp på önskelistan inför denna säsong, men Coyle blir alltså Burnley trogen.
Burnley är en av de fattigaste och mest nedgångna städerna i England. Sedan 50-talet har däckindustrin varit stor i staden, men när Michelin stängde ned sin fabrik 2002 så drabbades staden hårt. Arbetslösheten i Burnley är närmare 15%. För en fattig stad med dryga 70.000 invånare är det förstås helt otroligt stort att vara tillbaka i den engelska fotbollens finrum - Laget är uppe i högstaligan för första gången sedan 1976. Laget kan säkerligen räkna med ett massivt hemmastöd på Turf Moor. Jag skulle gilla att se Burnley lyckas i PL, men dessvärre tror jag inte att laget har vad som krävs. Trots nyförvärven så ser försvaret tunt ut, och jag sätter frågetecken kring kreativiteten. Joey Gudjohnsen och Robbie Blake kommer att behöva dra tunga lass i offensiven. Och även om de båda är habila spelare och den sistnämnade har erfarenhet från PL så ser det i mina ögon för tunt ut. Nyförvärven behöver slå väl ut och de befintliga spelarna behöver göra sin livs säsong ifall Burnley ska klara nytt kontrakt.
Kubben:
Grundad: 1882.
Arena: Turf Moor (22.546).
Publiksnitt 08/09:.13.082.
Manager:.Owen Coyle
Lagkapten: Graham Alexander.
Antal engelsmän i A-truppen (enligt Wikipedia): 8.
Bäste målskytt säsongen 08/09: Martin Paterson, 13 mål.
Truppen: Se länk.
Spelare in: Steven Fletcher från Hibernian, £3M. Tyrone Mears från Derby, £500K. Brian Easton från Hamilton, £350K. David Edgar från Newcastle, pris okänt. Richard Eckersley från Man Utd, pris okänt.
Spelare ut: Alan Mahon till Tranmere, gratis. Steven Jones till Walsall, gratis.
***********************************
18. WOLVERHAMPTON WANDERERS.
Motivering:
Det kan tyckas hårt att placera CCC-mästarna under strecket. Laget kan spela väldigt bra fotboll i sina bästa stunder, och det finns en hel del bra spelare i truppen. Men jag ser två stora bekymmer. Skador och jämnheten. Wolves kommer att börja säsongen utan såväl Michael Kightley och Chris Iwelumo. Det låter kanske inte så illa, men vi snackar om två spelare som tillsammans bidrog med 45 poäng i CCC förra säsongen. Kightley gjorde 8 mål och 19 assist medan Iwelumo gjorde 14 mål och 4 assist. Det är alltså två nyckelspelare vi pratar om. Nykomlingar har sällan råd att vara utan sina viktigaste spelare, och jag tror att Wolves på grund av detta får en tung start, och sådant kan vara förödande. Så var det jämnheten också. Wolves hade vissa svackor under förra säsongen. Man varvade gärna fina insatser med sämre från en vecka till en annan - Inte minst under våren. För mig är det illavarslande. Dels är det ett litet underbetyg till lagets uthållighet, och dels är jämnhet en av de allra viktigaste sakerna om man vill etablera sig i PL. Ingen räknar med att någon av nykomlingarna ska gå en herrans massa omgångar i streck utan att förlora. Resultaten måste kanske inte vara konstant jämna, men däremot bör det spelmässiga vara det. Toppar och dalar rent spelmässigt skapar osäkerhet och sådant har man inte råd med i PL. Jag har också vissa frågetecken kring Wolves mittfält, då framför allt den defensiva delen av det. Bakåt ser det bra ut med walesiska 22-årige landslagsmålvakten Hennessey och bland annat U21-landslagsmannen Richard Stearman, nyförvärvet Ronald Zubar från Marseille och rutinerade Jody Craddock i försvarsledet. Framåt ser det minst lika bra ut med målsprutan Sylvan Ebanks-Blake, lovade Sam Vokes, £6.5M-förvärvet Kevin Doyle från Reading och förstås skadade Chris Iwelumo. Men jag undrar ifall spelare som Karl Henry, och nyförvärven Nenad Milijas, Greg Halford och Andrew Surman grejar att vinna särskilt många av de hårda, tuffa mittfältskamper som väntar i PL.
Kubben:
Grundad: 1877.
Arena: Molineux Stadium (28.525).
Publiksnitt 08/09: 24.153.
Manager:.Mick McCarthy.
Lagkapten: Jody Craddock.
Antal engelsmän i A-truppen (enligt Wikipedia): .18.
Bäste målskytt säsongen 08/09: Sylvan Ebank-Blake, 25 mål.
Truppen: Se länk.
Spelare in: Kevin Doyle från Reading, £6.5M. Greg Halford från Sunderland, £2M. Ronald Zubar från Olympiqe Marseille, £1.5M. Andrew Surman från Southampton, £1.2M. Marcus Hahnemann från Reading, gratis. Nenad Milijas från Röda Stjärnan, pris okänt.
Spelare ut: Stephen Gleeson till MK Dons, pris okänt. Darren Potter till Sheffield Wednesday, pris okänt. Lewis Gobern till MK Dons, gratis.
***********************************
Det var allt för idag. Imorgon kommer platserna 15-17. Säg som sagt gärna till ifall det är något ni saknar så ska jag ta med det framöver.
Sir Bobby är död - Länge leve Sir Bobby! [2009-07-31]
Sir Bobby Robson har avlidit. Han kämpade länge och väl, men kampen mot cancern var aldrig en kamp som gick att vinna. Sir Bobby blev 76 år gammal. För min del hade han gärna fått bli 176 år gammal. Han är nästan synonym med engelsk fotboll, han var en skicklig spelare och en stor tränare. Men han lär först och främst bli ihåghommen som människan Bobby Robson. Alla som jobbat nära honom vittnar om hans hjärta, hans passion och hans kvaliteter som person. Han var gentlemannen med stort G.
Man skulle kunna rada upp titlar, priser och vinststatisik, men det känns inte som om det är rätt sätt att beskriva honom.
Det finns en anekdot som fastnat hos mig vad gäller Sir Bobby. Jag väljer den.
Det var när Sir Bobby tränade Newcastle, och om jag minns anekdoten rätt så var det i en bortamatch mot Wimbledon. Robson kom ut ur spelartunneln och stannar till hos en liten knatte till Newcastlesupporter som satt på läktaren intill spelartunneln. Knatten ville ha en autograf, och lämnade över block och penna till Sir Bobby. Pennan fungerande inte, och autografen uteblev. När Robson kom ut på arenan till andra halvlek så stannade han upp och sökte med blicken efter knatten, som vid det laget hade flyttat upp ett bar bänkrader. Han fick till slut span på lillkillen, vinkade till sig honom, och den här gången fick den lille grabben sin autograf. Sir Bobby hade nämligen tagit med sig en fungerande penna ut från omklädningsrummet till andra halvlek.
Jag vet inte exakt varför den där historien har fastnat hos mig, men det har den. Det finns något stort i det. Mitt i halvtidssnack och taktikprat och trots att all fokus ska ligga på den stundande andra halvleken så har Sir Bobby inte släppt tanken på den lille grabben som inte fick sin autograf - Så han tar med sig en penna ut till halvlek nummer två.
Är det bara jag som börjar bli blödig på gamla dagar, eller finns det inte något vackert i den här lilla historian?
Och eftersom vi alla vill minnas Sir Bobby med ett brett leende så kör vi en till.
Återigen från när Sir Bobby var manager i Newcastle. Magpies-anfallaren Shola Ameobi blir intervjuad av en reporter.
Reportern: Har du något smeknamn?
Ameobi: Nej, inte direkt.
Reportern: Så vad blir du kallad av Bobby Robson?
Ameobi: Carl Cort.
Nu tänker jag hålla en extra tumme för Ipswich (klubben tränades av Robson i 13 år, 69-82) och Newcastle (klubben tränades av Robson i 5 år, 99-04) i The Championship under säsongen. Om i alla fall ett utav lagen kan ta steget upp till Premier League så kan Sir Bobby få en anledning att le i sin fotbollshimmel.
Imorgon börjar den stora uppladdningen inför säsongen här på bloggen. Jag kommer dag för dag att tippa tabellen. Imorgon blir det platserna 18-20, och självklart följer en lagpresentation för de respektive lagen. Jag hoppas ni hänger med från början, och ju fler ni drar med er desto trevligare är det.
Trevlig helg på er alla!
Man skulle kunna rada upp titlar, priser och vinststatisik, men det känns inte som om det är rätt sätt att beskriva honom.
Det finns en anekdot som fastnat hos mig vad gäller Sir Bobby. Jag väljer den.
Det var när Sir Bobby tränade Newcastle, och om jag minns anekdoten rätt så var det i en bortamatch mot Wimbledon. Robson kom ut ur spelartunneln och stannar till hos en liten knatte till Newcastlesupporter som satt på läktaren intill spelartunneln. Knatten ville ha en autograf, och lämnade över block och penna till Sir Bobby. Pennan fungerande inte, och autografen uteblev. När Robson kom ut på arenan till andra halvlek så stannade han upp och sökte med blicken efter knatten, som vid det laget hade flyttat upp ett bar bänkrader. Han fick till slut span på lillkillen, vinkade till sig honom, och den här gången fick den lille grabben sin autograf. Sir Bobby hade nämligen tagit med sig en fungerande penna ut från omklädningsrummet till andra halvlek.
Jag vet inte exakt varför den där historien har fastnat hos mig, men det har den. Det finns något stort i det. Mitt i halvtidssnack och taktikprat och trots att all fokus ska ligga på den stundande andra halvleken så har Sir Bobby inte släppt tanken på den lille grabben som inte fick sin autograf - Så han tar med sig en penna ut till halvlek nummer två.
Är det bara jag som börjar bli blödig på gamla dagar, eller finns det inte något vackert i den här lilla historian?
Och eftersom vi alla vill minnas Sir Bobby med ett brett leende så kör vi en till.
Återigen från när Sir Bobby var manager i Newcastle. Magpies-anfallaren Shola Ameobi blir intervjuad av en reporter.
Reportern: Har du något smeknamn?
Ameobi: Nej, inte direkt.
Reportern: Så vad blir du kallad av Bobby Robson?
Ameobi: Carl Cort.
Nu tänker jag hålla en extra tumme för Ipswich (klubben tränades av Robson i 13 år, 69-82) och Newcastle (klubben tränades av Robson i 5 år, 99-04) i The Championship under säsongen. Om i alla fall ett utav lagen kan ta steget upp till Premier League så kan Sir Bobby få en anledning att le i sin fotbollshimmel.
***********************************
Imorgon börjar den stora uppladdningen inför säsongen här på bloggen. Jag kommer dag för dag att tippa tabellen. Imorgon blir det platserna 18-20, och självklart följer en lagpresentation för de respektive lagen. Jag hoppas ni hänger med från början, och ju fler ni drar med er desto trevligare är det.
Trevlig helg på er alla!
Har du koll på läget, Wenger? [2009-07-29]
Låt mig fastslå en sak allra för, så har vi det ur vägen: Jag gillar Arsenal. Har alltid gjort. Framför allt gillar jag Arsenal under Wenger. Engelsk fotboll har Wenger att tacka för mycket. Innan fransmannens intåg i den engelska fotbollen bestod halva Premier League av suputer, bara en handfull spelare kunde stava till stretcha, och konservatismen inom den engelska fotbollen existerade i enorma portioner. Wenger har under sina år brutit mönster, visat mod och framför allt: Han har vunnit en sjuhelvetes massa titlar.
Men alla storhetstider, alla imperium har sin uppgång och sitt fall. Och alla storhetstider, alla imperium har sina svackor. Frågan är vad vi ser i Arsenal just nu. Ett fall, eller en svacka? Jag vet inte, men jag vet att det är något av de två.
24, 21, 4, 18. Så många poäng har Arsenal varit efter titelvinnarna de senaste fyra säsongerna. Med undantag för säsongen 07/08 så är det duktigt många poäng. Om säsongen 07/08 var en överprestation från Wengers mannar, eller om de övriga tre präglas av skador, oflyt och underprestation går det förstås att tvista om. Vilket läger man än ställer sig i så kvarstår fakta: Arsenal har halkat efter - Då framför allt Man U och Chelsea. Liverpool har som de flesta vet inte vunnit en ligatitel sedan dackefejden, men just nu, och med fjolårssäsongen i färskt minne, så känns det som om Liverpool gör ett bättre jobb än Arsenal när det kommer till att fylla glappet upp till Man U.
Så vad har hänt - Och framför allt: Vad gör man för att stoppa trenden?
Jag kan spontant se två stora anledningar till varför Arsenal just nu känns som det svagaste laget i "Big Four".
Bristen på kontinuitet.
Det är fotbollsvärldens sämst bevarade hemlighet att kontinuitet är ett framgångsrecpet. Och i globaliserad och föränderlig fotbollsvärld tror jag att det blir allt viktigare. 2006 var Arsenal i Champions League-final. Av de A-lagsspelare som fick speltid och som fanns i Arsenaltruppen då så är det idag nio kvar. Då räknar jag med Senderos som var utlånad förra säsongen, och som har en osäker framtid i klubben. Jag räknar med Eboue och Toure som båda sägs vara nära att lämna klubben, inte minst den sistnämnda. De sex som känns givna i truppen och som har en viktig roll att spela i laget inför denna säsong är Almunia, Djourou, Diaby, Song, Fabregas, och Van Persie. Det är sex spelare.
Motsvarande summa för Chelsea: 8. Man U: 12.
Det är en viss skillnad. Att behålla ryggraden i ett lag är bland det viktigaste man kan göra. Under de tre senaste säsongerna har Arsenal tappat/sålt spelare som Henry, A. Cole, Ljungberg, Pires, Flamini, Hleb, Silva, Adebayor. Några av dem var inte nyckelspelare, och några av dem var absolut på väg nedåt. Men att behålla spelare som kan klubben, kan tränaren och har erfarenhet av stora matcher tror jag är enormt viktigt, även om de allihopa inte längre är givna i elvan. Jag inser att man måste rotera i spelartruppen för att hålla sina spelare på tå, och jag inser att man måste förnya sig. Samtidigt är det en balansgång. Och det här är en balansgång som jag anser att Wenger hade kunnat sköta bättre de senaste åren.
Oviljan att köpa färdiga spelare.
Wenger är med största sannolikhet bäst i världen på att utveckla unga spelare. Han behöver inte spendera multum för att få ett slagkraftigt lag. För det respekterar jag honom oerhört högt. Men återigen; Det är en balansgång. Alla stora klubbar har de senaste åren tagit in en och annan färdig klasspelare utifrån; Torres, Drogba, Berbatov är några exempel hos konkurrenterna. När Wenger köpte Arshavin i vintras så var det verkligen ett trendbrott. Överlag anser jag att Wenger har litat för mycket på sina unga spelare. Det är hedervärt, och det kan betala av sig i längden. Men unga spelare mår också bra av att backas upp av erfarna spelare som vet vad hetluften innebär. Vad jag förstår så har Gunners en relativt sund ekonomi. Kanske borde man lätta lite på lädret och faktiskt handla 1-2 färdiga spelare per säsong?
Nu då? Skymtar man en förändring av de mönster om jag ovan beskrivt? Rustar Arsenal hårt för att täta glappet upp till topptrion?
Nej, jag tycker nog inte det. Den här sommaren har man handlat in en ung, och enligt uppgift extremt lovande mittback från Ajax. Men that's it. Samtidigt har man sålt den spelare som de senaste åren varit lagets bästa målskytt, och man är på god väg att sälja Kolo Toure - Ännu en spelare som varit längre i klubben, och som nog får anses som startspelare. Dessutom säljer man dem till den en klubb vars ambition är att sno åt sig fjärdeplatsen.
I min värld är det ofattbart att Wenger inte förstärkt laget med spelare utifrån. Innermittfältet skriker efter en småful, hårdför fadersgestalt. Lorik Cana hade suttit som en smäck. De tre senaste säsongerna har Gunners släppt in fler mål än alla övriga i "De Stora Fyra". En namnkunnig mittback kanske inte skulle sitta fel? Och även om jag förstår försläjningen av den vandrande moralsänkaren Adebayor så anser jag ändå att hans mål bör ersättas. Kan man lita på Eduardo efter alla skador den senaste två åren? Har han ens någon gång bevisat att han är en målskytt som håller i Premier League? Jag tvivlar på att Carlos Vela är redo att kliva fram en stor målslytt. I mina ögon behöver Wenger skaffa en anfallare som går rakt in i elvan.
Jag respekterar alla de gooners som till fullo litar på Wenger. Fransmannen har egenhanda skapat det Arsenal vi känner idag. Men jag kan inte med den bästa vilja i världen hävda att klubben just nu inte är på efterkälken.
Om transferfönstret stängde idag så har Arsenal en trupp som skulle få kriga stenhårt för en fjärdeplats. Och det är ett krig jag tror att man skulle förlora.
Jag vill väldigt gärna höra era åsikter om Arsenal, den väg klubben vandrat de senaste tre åren, och förstås var de står nu. Jag gör mig inga illusioner om att vara Sveriges största Gunnersexpert, så jag skulle väldigt gärna höra några inbitna gooners uttala sig, och berätta varför jag har fel - Om ni anser att jag har det.
Återigen: Den första augusti börjar en två veckor lång uppladdning inför ligastarten. Lagen prestenteras, tabellen tippas, nykomlingarna får lite extra fokus, etc, etc. Ni får väldigt gärna komma med önskemål om vad ni vill se under denna uppladdning. Önska vad ni vill så ska jag göra mitt bästa för att få det publicerat. Och glöm inte berätta för alla fotbollsälskare ni känner om bloggens comeback och existens.
Men alla storhetstider, alla imperium har sin uppgång och sitt fall. Och alla storhetstider, alla imperium har sina svackor. Frågan är vad vi ser i Arsenal just nu. Ett fall, eller en svacka? Jag vet inte, men jag vet att det är något av de två.
24, 21, 4, 18. Så många poäng har Arsenal varit efter titelvinnarna de senaste fyra säsongerna. Med undantag för säsongen 07/08 så är det duktigt många poäng. Om säsongen 07/08 var en överprestation från Wengers mannar, eller om de övriga tre präglas av skador, oflyt och underprestation går det förstås att tvista om. Vilket läger man än ställer sig i så kvarstår fakta: Arsenal har halkat efter - Då framför allt Man U och Chelsea. Liverpool har som de flesta vet inte vunnit en ligatitel sedan dackefejden, men just nu, och med fjolårssäsongen i färskt minne, så känns det som om Liverpool gör ett bättre jobb än Arsenal när det kommer till att fylla glappet upp till Man U.
***********************************
Så vad har hänt - Och framför allt: Vad gör man för att stoppa trenden?
Jag kan spontant se två stora anledningar till varför Arsenal just nu känns som det svagaste laget i "Big Four".
Bristen på kontinuitet.
Det är fotbollsvärldens sämst bevarade hemlighet att kontinuitet är ett framgångsrecpet. Och i globaliserad och föränderlig fotbollsvärld tror jag att det blir allt viktigare. 2006 var Arsenal i Champions League-final. Av de A-lagsspelare som fick speltid och som fanns i Arsenaltruppen då så är det idag nio kvar. Då räknar jag med Senderos som var utlånad förra säsongen, och som har en osäker framtid i klubben. Jag räknar med Eboue och Toure som båda sägs vara nära att lämna klubben, inte minst den sistnämnda. De sex som känns givna i truppen och som har en viktig roll att spela i laget inför denna säsong är Almunia, Djourou, Diaby, Song, Fabregas, och Van Persie. Det är sex spelare.
Motsvarande summa för Chelsea: 8. Man U: 12.
Det är en viss skillnad. Att behålla ryggraden i ett lag är bland det viktigaste man kan göra. Under de tre senaste säsongerna har Arsenal tappat/sålt spelare som Henry, A. Cole, Ljungberg, Pires, Flamini, Hleb, Silva, Adebayor. Några av dem var inte nyckelspelare, och några av dem var absolut på väg nedåt. Men att behålla spelare som kan klubben, kan tränaren och har erfarenhet av stora matcher tror jag är enormt viktigt, även om de allihopa inte längre är givna i elvan. Jag inser att man måste rotera i spelartruppen för att hålla sina spelare på tå, och jag inser att man måste förnya sig. Samtidigt är det en balansgång. Och det här är en balansgång som jag anser att Wenger hade kunnat sköta bättre de senaste åren.
Oviljan att köpa färdiga spelare.
Wenger är med största sannolikhet bäst i världen på att utveckla unga spelare. Han behöver inte spendera multum för att få ett slagkraftigt lag. För det respekterar jag honom oerhört högt. Men återigen; Det är en balansgång. Alla stora klubbar har de senaste åren tagit in en och annan färdig klasspelare utifrån; Torres, Drogba, Berbatov är några exempel hos konkurrenterna. När Wenger köpte Arshavin i vintras så var det verkligen ett trendbrott. Överlag anser jag att Wenger har litat för mycket på sina unga spelare. Det är hedervärt, och det kan betala av sig i längden. Men unga spelare mår också bra av att backas upp av erfarna spelare som vet vad hetluften innebär. Vad jag förstår så har Gunners en relativt sund ekonomi. Kanske borde man lätta lite på lädret och faktiskt handla 1-2 färdiga spelare per säsong?
***********************************
Nu då? Skymtar man en förändring av de mönster om jag ovan beskrivt? Rustar Arsenal hårt för att täta glappet upp till topptrion?
Nej, jag tycker nog inte det. Den här sommaren har man handlat in en ung, och enligt uppgift extremt lovande mittback från Ajax. Men that's it. Samtidigt har man sålt den spelare som de senaste åren varit lagets bästa målskytt, och man är på god väg att sälja Kolo Toure - Ännu en spelare som varit längre i klubben, och som nog får anses som startspelare. Dessutom säljer man dem till den en klubb vars ambition är att sno åt sig fjärdeplatsen.
I min värld är det ofattbart att Wenger inte förstärkt laget med spelare utifrån. Innermittfältet skriker efter en småful, hårdför fadersgestalt. Lorik Cana hade suttit som en smäck. De tre senaste säsongerna har Gunners släppt in fler mål än alla övriga i "De Stora Fyra". En namnkunnig mittback kanske inte skulle sitta fel? Och även om jag förstår försläjningen av den vandrande moralsänkaren Adebayor så anser jag ändå att hans mål bör ersättas. Kan man lita på Eduardo efter alla skador den senaste två åren? Har han ens någon gång bevisat att han är en målskytt som håller i Premier League? Jag tvivlar på att Carlos Vela är redo att kliva fram en stor målslytt. I mina ögon behöver Wenger skaffa en anfallare som går rakt in i elvan.
Jag respekterar alla de gooners som till fullo litar på Wenger. Fransmannen har egenhanda skapat det Arsenal vi känner idag. Men jag kan inte med den bästa vilja i världen hävda att klubben just nu inte är på efterkälken.
Om transferfönstret stängde idag så har Arsenal en trupp som skulle få kriga stenhårt för en fjärdeplats. Och det är ett krig jag tror att man skulle förlora.
***********************************
Jag vill väldigt gärna höra era åsikter om Arsenal, den väg klubben vandrat de senaste tre åren, och förstås var de står nu. Jag gör mig inga illusioner om att vara Sveriges största Gunnersexpert, så jag skulle väldigt gärna höra några inbitna gooners uttala sig, och berätta varför jag har fel - Om ni anser att jag har det.
***********************************
Återigen: Den första augusti börjar en två veckor lång uppladdning inför ligastarten. Lagen prestenteras, tabellen tippas, nykomlingarna får lite extra fokus, etc, etc. Ni får väldigt gärna komma med önskemål om vad ni vill se under denna uppladdning. Önska vad ni vill så ska jag göra mitt bästa för att få det publicerat. Och glöm inte berätta för alla fotbollsälskare ni känner om bloggens comeback och existens.
Showing heart time for Hartson [2009-07-28]
Jag har alltid gillat John Hartson. Kanske delvis för att han ger oss småtjocka fotbollsspelare hopp. Men mest för att han alltid visat stor passion, stor vilja och stort hjärta för fotbollen. Nu är det dags för John Hartson att plocka fram de där egenskaperna även utanför planen. Han har nämligen drabbats av cancer. Det började med testikelcancer men cancern har nu spridit sig till både lungorna och hjärnan. Läget är med andra ord allvarligt. Läkarna har dock förhoppningar om att hans ska vara tillräckligt stabil för att kunna börja sin cellgfitsbehandling inom kort.
Hartson är en spelare man minns. Han var knappast populär i alla läger och han framstod som en ganska svår och lynnig karl. Men han gav alltid allt och lite till, och han gjorde faktiskt en hel del mål.
Så här ser John Hartsons klubblagskarriär ut, med ligamatcher och ligamål.
1992–1995 - Luton - 54 (11)
1995–1997 - Arsenal - 53 (14)
1997–1999 - West Ham - 60 (24)
1999–2001 - Wimbledon - 49 (19)
2001 - Coventry - 12 (0)
2001–2006 - Celtic - 146 (89)
2006–2008 - West Brom - 21 (5)
2007 - Norwich (Lån) - 4 (0)
Totalt: 399 (167).
För det walesiska landslaget blev det 14 mål på 51 matcher.
Minns ni att..
John Hartson hade uppenbara meningsskiljaktigheter med israelen Eyal Berkovic under sin tid i West Ham? Eller meningsskiljaktigheter.... Hartson drog en spark i huvudet på Brekovic. Han kallade det senare för an "error of judgement" i sin självbiografi.
Visste ni att...
John Hartson kom tillbaka till Arsenal efter en sommar och vägde 104 kilo?
John Hartson tog ut Roland Nilsson i sin genom-tiderna-drömelva? Tidningen FourFourTwo hade tidigare ett inslag där en spelare fick ta ut sig själv och de spelare genom alla tiderna som han helst skulle ha runt omkring sig. Hartson tog alltså ut Rolle. Han ansåg Rolle vara den mest professionella spelare han någonsin stött på.
John Hartson var såväl West Hams som Wimbledons dyrsaste nyförvärv någonsin när han anlände till de respektive klubbarna? Hammers pyntade £3.2M medan Dons splashade ut hela £7.5M.
John Hartson gärna tar ton? Kolla själva. Det känns ju för övrigt väldigt passande att Hartson sjunger något som Tjuren från Wales har gjort.
Det var allt för idag. Jag tyckte att John Hartson förtjänade ett ensamt inlägg. Jag hoppas verkligen att han blir frisk.
Återigen: Den första augusti börjar en två veckor lång uppladdning inför ligastarten. Lagen prestenteras, tabellen tippas, nykomlingarna får lite extra fokus, etc, etc. Ni får väldigt gärna komma med önskemål om vad ni vill se under denna uppladdning. Önska vad ni vill så ska jag göra mitt bästa för att få det publicerat. Och glöm inte berätta för alla fotbollsälskare ni känner om bloggens comeback och existens.
Hartson är en spelare man minns. Han var knappast populär i alla läger och han framstod som en ganska svår och lynnig karl. Men han gav alltid allt och lite till, och han gjorde faktiskt en hel del mål.
Så här ser John Hartsons klubblagskarriär ut, med ligamatcher och ligamål.
1992–1995 - Luton - 54 (11)
1995–1997 - Arsenal - 53 (14)
1997–1999 - West Ham - 60 (24)
1999–2001 - Wimbledon - 49 (19)
2001 - Coventry - 12 (0)
2001–2006 - Celtic - 146 (89)
2006–2008 - West Brom - 21 (5)
2007 - Norwich (Lån) - 4 (0)
Totalt: 399 (167).
För det walesiska landslaget blev det 14 mål på 51 matcher.
Minns ni att..
John Hartson hade uppenbara meningsskiljaktigheter med israelen Eyal Berkovic under sin tid i West Ham? Eller meningsskiljaktigheter.... Hartson drog en spark i huvudet på Brekovic. Han kallade det senare för an "error of judgement" i sin självbiografi.
Visste ni att...
John Hartson kom tillbaka till Arsenal efter en sommar och vägde 104 kilo?
John Hartson tog ut Roland Nilsson i sin genom-tiderna-drömelva? Tidningen FourFourTwo hade tidigare ett inslag där en spelare fick ta ut sig själv och de spelare genom alla tiderna som han helst skulle ha runt omkring sig. Hartson tog alltså ut Rolle. Han ansåg Rolle vara den mest professionella spelare han någonsin stött på.
John Hartson var såväl West Hams som Wimbledons dyrsaste nyförvärv någonsin när han anlände till de respektive klubbarna? Hammers pyntade £3.2M medan Dons splashade ut hela £7.5M.
John Hartson gärna tar ton? Kolla själva. Det känns ju för övrigt väldigt passande att Hartson sjunger något som Tjuren från Wales har gjort.
***********************************
Det var allt för idag. Jag tyckte att John Hartson förtjänade ett ensamt inlägg. Jag hoppas verkligen att han blir frisk.
***********************************
Återigen: Den första augusti börjar en två veckor lång uppladdning inför ligastarten. Lagen prestenteras, tabellen tippas, nykomlingarna får lite extra fokus, etc, etc. Ni får väldigt gärna komma med önskemål om vad ni vill se under denna uppladdning. Önska vad ni vill så ska jag göra mitt bästa för att få det publicerat. Och glöm inte berätta för alla fotbollsälskare ni känner om bloggens comeback och existens.
Den första augusti smäller det - Håll till godo! [2009-07-27]
Bloggsemsetern har gjort mig gott. Det börjar klia i fingrarna, och den första augusti öppnar portarna till bloggen igen. Då är det två veckor kvar till säsongen. Jag tänker gå igenom lagen, ha lite fokus på nykomlingarna i Premier League, tippa tabellen, och en hel del annat smått och gott.
Tills vidare får ni några prispallar att hålla till godo med.
Sommarens stekheta.
3. Michael Owen.
Liverpoolprodukten hamnde i Man U, fick den legendariska nummer 7-tröjan, petar in baljor på försäsongen och kallar övergången en dröm som gått i uppfyllelse. Alla scousers är vansinniga, och mancen älskar det. Även om mancen inte älskar Owen så älskar de att att alla scousers är vansinniga. Who could blame them?
2. Man City.
Den engelska motsvarigheten till Real Madrid. De köper, köper, och köper lite till. De säljer nästan ingen alls, och de gillar offensiva spelare. Det saknas fortfarande en och annan tvättäkta vinnarskalle och det saknas garanterat en högklassig mittback. Än finns det dock tid kvar att handla. Vad tror ni förresten att Roque Santa Cruz tycker och tänker just nu? Han blev första anfallaren in. Sedan kom Tevez och Adebayor. Jag utgår ifrån att det blir 4-3-3 med ett forwardsled som stavas Tevez-Adebayor-Robinho. Vips, så hamnade Roque på bänken.
1. Lorik Cana.
Sunderland har gjort sommarens överlägset bästa värvning i mina ögon. Jag kikade en del på de franska topplagen den förra säsongen, och mitt Liverpool har haft ganska mycket att göra med OM i CL-sammanhang de senaste åren. Varje gång jag har sett OM spela så har jag blivit galet imponerad av Lorik Cana. Han är passningssäker, han är stenhård, han vill vinna och han är en riktigt ledartyp. Det bästa av allt? Prislappen låg på ofattbart låga £5M. Han kommer betyda sanslöst mycket för Sunderland, det är jag övertygad om.
Sommarens iskalla.
3. Spurs.
Man är så van vid att Spurs är heta på transfermarknaden - Både vad gäller köpa och sälja. Den här sommaren har det inte hänt mycket. Noughton från The Blades är klar in, och Zokora har stuckit till Spanien och Sevilla. That's it, vad jag kan komma på. Mycket rykten, men ingenting händer. Nu sägs Crouch vara nära en övergång, men inget är klart. Om Crouch kommer, försvinner Pavluychenko då? Märkligt att bara ge en sådan dyr spelare (som dessutom så uppenbart behöver tid på sig att acklimatisera sig rent socialt) en enda säsong. Men det är ju Spurs vi pratar om.....
2. Evertons nya bortaställ.
See for yoursleves. Driver de med oss?
1. Arsenal.
Jag är seriöst oroad för Gunners och deras status som toppklubb inför den här säsongen. En blind man kan se att Gunners behöver förstärka inför denna säsong ifall de ville ta upp kampen med den övriga tre i "Big Four". Det har de gjort också. Med en oprövad mittback från Ajax. Jag tänker sannerligen inte såga värvningen av Vermaalen - Jag vet på tok för lite om den unge belgaren för att göra det. Men jag tänker konstatera att det inte är tillräckligt. Arsenal behöver desperat få in mer "bad intentions" på sitt innermittfält. Lorik Cana hade exempelvis var perfekt. De behöver också ersätta Ade. Han må ha stått för divalater och taskig attityd, men han gjorde en del mål också. Jag tror inte att typ Vela är redo att axla hans mantel. Jag har hört många gooners säga att de har Arshavin med från start i år, Eduardo är tillbaka, Rosicky är skaderi, och de unga spelarna kommer ta ett steg till. Det må så vara. Men räcker det? Vet vi var Rosicky och Eduardo står efter så långa skadeuppehåll? Kan man lite på att unga spelare blommar ut? Wenger spelar ett högt spel ifall ni frågar mig.
Sommarens Det förvånar mig att...
3... Fergie är så förbannad på City.
Sir Alex kallar City för en liten klubb med liten mentalitet. Vad ligger bakom? En plansch på stan, och det faktum att Tevez gick till City. För att vara kungen av mindgames så tycker jag att Fergie är oväntat upprörd över detta. Den Fergie jag känner viftar bort sådant här som en irriterande liten fluga. Men City verkar ha krupit under skinnet på den gode skotten. Det förvånar mig som sagt litegrann.
2... Gerrard blev helt frikänd.
Jag trodde aldrig att Stevie skulle få ett hårt straff efter krogbråket i vintras. När åtalsrubriceringen ändrades från misshandel till störande av ordning så förstod man att det inte var så illa. Men ALLA i Gerrards sällskap från den kvällen fick någon typ av straff. Inte mycket mer än böter, visserligen, men ändå. Stevie G frikändes helt. Det var han ensam om. Jag sitter inte på några digra kunskaper om det engelska rättsystemet, och man ska vara försiktig med att kritisera de saker man vet lite om. Men jag kan inte låta bli att undra ifall Steven Gerrard hade blivit helt frikänd ifall han inte hade varit just Steven Gerrard.
1... Svennis blev Director of Football i Notts County.
Hade någon sagt det till mig för ett par veckor sedan hade jag skrattat åt honom och sedan kört honom till psykakuten på St: Göran. Det var helt sanslöst oväntat. Men sedan framkom det att några anonyma araber med fet plånbok köpt upp Notts, och att Svennis blir aktieägare i klubben. Då var det kanske mindre förvånande. Svennis måste vara en av de mest pengakåta människorna inom toppfotbollen. Jag är faktiskt mer än lovligt trött på gubben.
Jag vill gärna be er om en tjänst, en tjänst jag bett er om tidigare, men nu behövs det verkligen. Bloggsemseter innebär tappade läsare, och det är så oändligt mycket roligare att blogga för 300 pers än för 30 pers. Med andra ord: Sprid ordet om att bloggen är tillbaka och länka hit när ni får läge. Säsongens närmar sig och inom ett par dagar är det full fart här igen. Då hoppas jag att vi återigen är ett stort härligt gäng som kan diskutera engelsk fotboll.
På återhörande den 1a augusti. Eller tidigare. Nu när jag skrev inlägget så kom jag återigen på hur skoj det är att författa de här inläggen. Fan vet. Det kan bli ett nytt inlägg redan imorgon. Men senast den 1a augusti, alltså. Det är ett löfte.
Tills vidare får ni några prispallar att hålla till godo med.
Sommarens stekheta.
3. Michael Owen.
Liverpoolprodukten hamnde i Man U, fick den legendariska nummer 7-tröjan, petar in baljor på försäsongen och kallar övergången en dröm som gått i uppfyllelse. Alla scousers är vansinniga, och mancen älskar det. Även om mancen inte älskar Owen så älskar de att att alla scousers är vansinniga. Who could blame them?
2. Man City.
Den engelska motsvarigheten till Real Madrid. De köper, köper, och köper lite till. De säljer nästan ingen alls, och de gillar offensiva spelare. Det saknas fortfarande en och annan tvättäkta vinnarskalle och det saknas garanterat en högklassig mittback. Än finns det dock tid kvar att handla. Vad tror ni förresten att Roque Santa Cruz tycker och tänker just nu? Han blev första anfallaren in. Sedan kom Tevez och Adebayor. Jag utgår ifrån att det blir 4-3-3 med ett forwardsled som stavas Tevez-Adebayor-Robinho. Vips, så hamnade Roque på bänken.
1. Lorik Cana.
Sunderland har gjort sommarens överlägset bästa värvning i mina ögon. Jag kikade en del på de franska topplagen den förra säsongen, och mitt Liverpool har haft ganska mycket att göra med OM i CL-sammanhang de senaste åren. Varje gång jag har sett OM spela så har jag blivit galet imponerad av Lorik Cana. Han är passningssäker, han är stenhård, han vill vinna och han är en riktigt ledartyp. Det bästa av allt? Prislappen låg på ofattbart låga £5M. Han kommer betyda sanslöst mycket för Sunderland, det är jag övertygad om.
Sommarens iskalla.
3. Spurs.
Man är så van vid att Spurs är heta på transfermarknaden - Både vad gäller köpa och sälja. Den här sommaren har det inte hänt mycket. Noughton från The Blades är klar in, och Zokora har stuckit till Spanien och Sevilla. That's it, vad jag kan komma på. Mycket rykten, men ingenting händer. Nu sägs Crouch vara nära en övergång, men inget är klart. Om Crouch kommer, försvinner Pavluychenko då? Märkligt att bara ge en sådan dyr spelare (som dessutom så uppenbart behöver tid på sig att acklimatisera sig rent socialt) en enda säsong. Men det är ju Spurs vi pratar om.....
2. Evertons nya bortaställ.
See for yoursleves. Driver de med oss?
1. Arsenal.
Jag är seriöst oroad för Gunners och deras status som toppklubb inför den här säsongen. En blind man kan se att Gunners behöver förstärka inför denna säsong ifall de ville ta upp kampen med den övriga tre i "Big Four". Det har de gjort också. Med en oprövad mittback från Ajax. Jag tänker sannerligen inte såga värvningen av Vermaalen - Jag vet på tok för lite om den unge belgaren för att göra det. Men jag tänker konstatera att det inte är tillräckligt. Arsenal behöver desperat få in mer "bad intentions" på sitt innermittfält. Lorik Cana hade exempelvis var perfekt. De behöver också ersätta Ade. Han må ha stått för divalater och taskig attityd, men han gjorde en del mål också. Jag tror inte att typ Vela är redo att axla hans mantel. Jag har hört många gooners säga att de har Arshavin med från start i år, Eduardo är tillbaka, Rosicky är skaderi, och de unga spelarna kommer ta ett steg till. Det må så vara. Men räcker det? Vet vi var Rosicky och Eduardo står efter så långa skadeuppehåll? Kan man lite på att unga spelare blommar ut? Wenger spelar ett högt spel ifall ni frågar mig.
Sommarens Det förvånar mig att...
3... Fergie är så förbannad på City.
Sir Alex kallar City för en liten klubb med liten mentalitet. Vad ligger bakom? En plansch på stan, och det faktum att Tevez gick till City. För att vara kungen av mindgames så tycker jag att Fergie är oväntat upprörd över detta. Den Fergie jag känner viftar bort sådant här som en irriterande liten fluga. Men City verkar ha krupit under skinnet på den gode skotten. Det förvånar mig som sagt litegrann.
2... Gerrard blev helt frikänd.
Jag trodde aldrig att Stevie skulle få ett hårt straff efter krogbråket i vintras. När åtalsrubriceringen ändrades från misshandel till störande av ordning så förstod man att det inte var så illa. Men ALLA i Gerrards sällskap från den kvällen fick någon typ av straff. Inte mycket mer än böter, visserligen, men ändå. Stevie G frikändes helt. Det var han ensam om. Jag sitter inte på några digra kunskaper om det engelska rättsystemet, och man ska vara försiktig med att kritisera de saker man vet lite om. Men jag kan inte låta bli att undra ifall Steven Gerrard hade blivit helt frikänd ifall han inte hade varit just Steven Gerrard.
1... Svennis blev Director of Football i Notts County.
Hade någon sagt det till mig för ett par veckor sedan hade jag skrattat åt honom och sedan kört honom till psykakuten på St: Göran. Det var helt sanslöst oväntat. Men sedan framkom det att några anonyma araber med fet plånbok köpt upp Notts, och att Svennis blir aktieägare i klubben. Då var det kanske mindre förvånande. Svennis måste vara en av de mest pengakåta människorna inom toppfotbollen. Jag är faktiskt mer än lovligt trött på gubben.
***********************************
Jag vill gärna be er om en tjänst, en tjänst jag bett er om tidigare, men nu behövs det verkligen. Bloggsemseter innebär tappade läsare, och det är så oändligt mycket roligare att blogga för 300 pers än för 30 pers. Med andra ord: Sprid ordet om att bloggen är tillbaka och länka hit när ni får läge. Säsongens närmar sig och inom ett par dagar är det full fart här igen. Då hoppas jag att vi återigen är ett stort härligt gäng som kan diskutera engelsk fotboll.
***********************************
På återhörande den 1a augusti. Eller tidigare. Nu när jag skrev inlägget så kom jag återigen på hur skoj det är att författa de här inläggen. Fan vet. Det kan bli ett nytt inlägg redan imorgon. Men senast den 1a augusti, alltså. Det är ett löfte.
Helt plötsligt är Owen en drömvärvning [2009-07-04]
Världen har blivit galen. Inte nog med att Michael Owen har skrivit på för Manchester United. Nu försöker Unitedfansen få honom till det perfekta nyförvärvet också.
Jag har ägnat stora delar av dagen åt att läsa runt på nätet, prata med vänner och försökt tänka till om Owenaffären. Kontentan är att jag är fruktnasvärt förvånand över att så många Unitedfans vill få Owen till den perfekta värvningen. Förvånande och löjligt. Alla som följt engelsk fotboll de senaste två åren vet hur mycket Owen har gått ned sig. Det går inte att säga emot det. Fakta är fakta. Den där måltjuven och klassavslutaren som folk pratar om har helt gått i ide. 26 ligamål sedan 2005 imponerar i alla fall inte på mig. Kanske kan han vakna till nu när han har chansen att vinna titlar, men det finns verkligen ingen garanti för det.
Det är en riskfri värvning, och på så sätt är det inget fel i den. Det kan absolut slå väl ut. Men att på förhand kalla det för bra affär, lysnade värvning, etc, som man ser och hör på olika Unitedsidor får mig faktiskt att skratta. Missade folk Owens vår i Newcastle? Det är på riktigt bland det sämsta jag har sett. Han blev petad av Peter Lovenkrands och Mark Viduka. Och när han spelade så var han inte dålig, han var helt jävla urusel. Om Louis Saha hade kommit tillbaka på free transfer - Hade Unitedfansen lika lyckliga då? Jämförelsen är högst relevant, förutom att Saha inte spelat för Liverpool. Saha gjorde 6 ligamål den gångna säsongen, Owen gjorde 8. Det skiljer bara ett år mellan spelarna, och båda är skadebenägna så det förslår. Jag undrar ifall det hade varit samma ljud i skällan om Saha gjort en Old Trafford-comeback. I think not.
Owen är nog den mest hånade spelaren i Unitedkretsar någonsin. Han har håntas för sina skador, för hur karriären har gått nedåt. Han har kallats föredetting. Samma fansskara utser honom nu till ett strålande nyförvärv. Det är förstås kappvänderi så det sjunger om det. För ett par månader sedan så ryktades faktiskt Owen till Man U. Unitedfansen skrattade år det hela och avfärdade det som ett dåligt skämt. Nu när det är sanning är samma människor extremt nöjda. Kappvänderi var ordet.
Det är också förvånande att se hur många Unitedfans som är redo att rulla ut den röda mattan för Owen. Vi pratar om en kille som är som är fostrad i Liverpools akademi och som har gjort hundratals matcher och mängder med mål för de värsta rivalerna. Jag trodde nog att det skulle sticka mer i ögonen även i Unitedled.
Jag kan heller inte begripa mig på dem som påstår att han ökar sina chanser till spel i VM i Sydafrika. Vad är det som säger att Man U inte värvar ännu en anfallare? Kanske får Welbeck sitt genombrott? Jag fattar verkligen inte hur man man kan tro att han stärker sina landslagschanser. Han är inte dittagen för att stärka elvan. För SÅ bra inbillar väl sig inte Man U-fansen att han är ändå? Häri ligger också en stor, fet paradox. Unitedanhängarna är glada över att ha värvat en anfallare som kommer att acceptera att sitta på bänken, och det är ju förståeligt med tanke på Tevez och den gångna säsongen. Men samtidigt så påstår vissa att han kommer att få lira lika många matcher i Man U som han skulle ha fått göra i Hull. Samtidigt hävdar några att han är en väldigt bra spelare som faktiskt kommer få en hel del speltid. Vilket är det nu? Bänkspelare eller klasspelare? Jag får det inte att gå ihop. Och om han nu kommer få så mycket speltid... Kan vi då klubba att Rooney och Berbatov inte är särskilt mycket bättre än Owen? I så fall så är Man U in a world of trouble. Nu förefaller det sig ju förstås inte så. Owen är en medioker spelare, som egentligen inte håller nivån som krävs för att tillhöra en av världens största och bästa klubbar. Men väldigt många Unitedfans vill inte tillstå detta.
Sedan har vi skadorna. Det går inte att bortse från dem. OM han håller sig skadefri, predikar Unitedfansen. Jo, jo. If there ever was a big ass if, this is it. Michael Owen håller sig inte skadefri en hel säsong. Hur kan man ens få för sig att hoppas eller tro på det?
Jag fick lite skit för att jag inte klarar av att se nyktert på denna sak. Kanske är det sant. Jag gör alltid mitt bästa för att se på min älskade fotboll med öppna ögon, och jag håller objektiviteten kär. Men hey.... Jag är en supporter, jag har aldrig smusslat med det. Jag tar mig rätten att vissa få gånger skriva som en sådan. Mitt pojkrum hade Owenposters på väggarna. Klart som fan att jag är stört upprörd. Jag känner mig sårad, förbannad, och sviken.
Jag hoppas och tror att Owen får veta att han lever när han kommer till Anfield.
For the record: Jag säger inte att United gör bort sig som värvar Owen. Jag påstår inte att det kommer att sluta i fiasko. Men jag påstår att det framstår som helt sanslöst märkligt att på förhand utse Michael Owen till en riktigt bra värvning, och mer eller mindre jubla över hans ankomst.
Jag har ägnat stora delar av dagen åt att läsa runt på nätet, prata med vänner och försökt tänka till om Owenaffären. Kontentan är att jag är fruktnasvärt förvånand över att så många Unitedfans vill få Owen till den perfekta värvningen. Förvånande och löjligt. Alla som följt engelsk fotboll de senaste två åren vet hur mycket Owen har gått ned sig. Det går inte att säga emot det. Fakta är fakta. Den där måltjuven och klassavslutaren som folk pratar om har helt gått i ide. 26 ligamål sedan 2005 imponerar i alla fall inte på mig. Kanske kan han vakna till nu när han har chansen att vinna titlar, men det finns verkligen ingen garanti för det.
Det är en riskfri värvning, och på så sätt är det inget fel i den. Det kan absolut slå väl ut. Men att på förhand kalla det för bra affär, lysnade värvning, etc, som man ser och hör på olika Unitedsidor får mig faktiskt att skratta. Missade folk Owens vår i Newcastle? Det är på riktigt bland det sämsta jag har sett. Han blev petad av Peter Lovenkrands och Mark Viduka. Och när han spelade så var han inte dålig, han var helt jävla urusel. Om Louis Saha hade kommit tillbaka på free transfer - Hade Unitedfansen lika lyckliga då? Jämförelsen är högst relevant, förutom att Saha inte spelat för Liverpool. Saha gjorde 6 ligamål den gångna säsongen, Owen gjorde 8. Det skiljer bara ett år mellan spelarna, och båda är skadebenägna så det förslår. Jag undrar ifall det hade varit samma ljud i skällan om Saha gjort en Old Trafford-comeback. I think not.
Owen är nog den mest hånade spelaren i Unitedkretsar någonsin. Han har håntas för sina skador, för hur karriären har gått nedåt. Han har kallats föredetting. Samma fansskara utser honom nu till ett strålande nyförvärv. Det är förstås kappvänderi så det sjunger om det. För ett par månader sedan så ryktades faktiskt Owen till Man U. Unitedfansen skrattade år det hela och avfärdade det som ett dåligt skämt. Nu när det är sanning är samma människor extremt nöjda. Kappvänderi var ordet.
Det är också förvånande att se hur många Unitedfans som är redo att rulla ut den röda mattan för Owen. Vi pratar om en kille som är som är fostrad i Liverpools akademi och som har gjort hundratals matcher och mängder med mål för de värsta rivalerna. Jag trodde nog att det skulle sticka mer i ögonen även i Unitedled.
Jag kan heller inte begripa mig på dem som påstår att han ökar sina chanser till spel i VM i Sydafrika. Vad är det som säger att Man U inte värvar ännu en anfallare? Kanske får Welbeck sitt genombrott? Jag fattar verkligen inte hur man man kan tro att han stärker sina landslagschanser. Han är inte dittagen för att stärka elvan. För SÅ bra inbillar väl sig inte Man U-fansen att han är ändå? Häri ligger också en stor, fet paradox. Unitedanhängarna är glada över att ha värvat en anfallare som kommer att acceptera att sitta på bänken, och det är ju förståeligt med tanke på Tevez och den gångna säsongen. Men samtidigt så påstår vissa att han kommer att få lira lika många matcher i Man U som han skulle ha fått göra i Hull. Samtidigt hävdar några att han är en väldigt bra spelare som faktiskt kommer få en hel del speltid. Vilket är det nu? Bänkspelare eller klasspelare? Jag får det inte att gå ihop. Och om han nu kommer få så mycket speltid... Kan vi då klubba att Rooney och Berbatov inte är särskilt mycket bättre än Owen? I så fall så är Man U in a world of trouble. Nu förefaller det sig ju förstås inte så. Owen är en medioker spelare, som egentligen inte håller nivån som krävs för att tillhöra en av världens största och bästa klubbar. Men väldigt många Unitedfans vill inte tillstå detta.
Sedan har vi skadorna. Det går inte att bortse från dem. OM han håller sig skadefri, predikar Unitedfansen. Jo, jo. If there ever was a big ass if, this is it. Michael Owen håller sig inte skadefri en hel säsong. Hur kan man ens få för sig att hoppas eller tro på det?
Jag fick lite skit för att jag inte klarar av att se nyktert på denna sak. Kanske är det sant. Jag gör alltid mitt bästa för att se på min älskade fotboll med öppna ögon, och jag håller objektiviteten kär. Men hey.... Jag är en supporter, jag har aldrig smusslat med det. Jag tar mig rätten att vissa få gånger skriva som en sådan. Mitt pojkrum hade Owenposters på väggarna. Klart som fan att jag är stört upprörd. Jag känner mig sårad, förbannad, och sviken.
Jag hoppas och tror att Owen får veta att han lever när han kommer till Anfield.
For the record: Jag säger inte att United gör bort sig som värvar Owen. Jag påstår inte att det kommer att sluta i fiasko. Men jag påstår att det framstår som helt sanslöst märkligt att på förhand utse Michael Owen till en riktigt bra värvning, och mer eller mindre jubla över hans ankomst.
Owen till Man U - Och vinnaren är... Ja, vem? [2009-07-03]
Vem vill se Owen i United? Egentligen?
Man U-fansen har inte glömt att han öste in mål för rivalerna. Liverpool-fansen har inte heller glömt. Owen själv får bara ett 12-månaderskontrakt, han får agera inhoppare, och han minskar naturligtvis sina redan halvdana chanser att komma med i VM-truppen. Hade han valt Hull, som det faktiskt ryktats om, så hade han fått en rejäl chans att bli nyckelspelare, att ha en ledrarroll, och att spela fotboll varje vecka. Å andra sidan är han ju jämte trestegshopparen Christan Olsson det mest skadedrabbade idrottsvärlden har skådat, så han kanske inte klarar av att spela på högsta nivå vecka ut och vecka in.
Många av mina medsupportrar kallar mig barnslig och trångsynt, men jag avskyr tanken på Unitedspelare i Liverpool. That's me. Jag ville aldrig ha Tevez. Jag var vansinnig när Rafa försökte köpa Heinze, och jag hade inte velat ha Ronaldo om han så hade kostat tre penny och en hög med träningsvästar. Självklart är det likadant åt andra hållet. Jag var aldrig särskilt sugen på att se Owen "komma hem". Men jag var ännu mindre sugen på att se honom i United. Har man varit målkung på Anfield så ska man inte gå till Man United - För mig är det en självklarhet. Det blir nästan värre av att Owen inte väljer med plånboken här. Han får ingen fet lön (inte fetare än vad han hade fått i ett mittenlag, i alla fall), han får innget långt kontrakt. Han får chansen att ingå i en trupp som kan vinna en massa titlar. Är det värt det? Han lär bli hatad i sin hemstad, och han lär aldrig bli en kelgris på Old Trafford.
Jag måste också fråga mig ifall Ferige är färdig för "hemmet" nu. Har gubben helt tappat förståndet? Sure, han tar ingen strörre risk, men vilka signaler skickar han ut? Det har ryktats om David Villa. United gick precis bet på Benzema. Då signar man Owen! Det är ett steg i.... en annan riktning.
Avslutningsvis kan jag säga att Owen är luft för mig nu. Ok när han gick som till Spanien och Real Madrid, utan att ge Liverpool en chans under Rafa. Den spanske tränaren ville aldrig ge honom ett nytt kontrakt. Ok, när han gick till Newcastle. Det är inte en klubb som Liverpoolfansen hyser agg gentemot. Men Man Utd? Fuck me. Så gör man inte. Vissa vill påstå att starka rivalitetskänslor är för dem som hatar mer än de älskar. För mig är det vad som gör fotbollsmatcher speciella. Det är viktigt. Rivaliteten skapar också vissa "don'ts". Före detta målkungar på Anfield ska inte tillhöra Man U. Det är ett stort jävla don't. Fick jag bestämma skulle jag nu radera ut Owens Liverpoolhistoria. Han är icke existerande för mig.
Bloggen kommer, som ni säkert redan märkt, gå på halvfart under sommaren. Jag kommer att skriva när det händer något som jag betraktar vara stort eller häpnadsväckande. Jag kommer ha plattan i mattan när vi närmar oss säsongen. Det blir genomgång av varje lag, det bli nykomlingsspecialer, det blir sammanfattinger och kommentarer av de värvingar som görs i sommar, och det blir tabelltippning. Men Silly Season har aldrig varit min grej så därför ligger jag hellre i solen än kommenterar rykten. Jag hoppas att ni har överseende med detta. Jag hoppas också att ni minns adressen hit när det väl drar ihop sig.....
Imorgon ska jag bevaka BP-GAIS på Grimsta IP. Det är....sådär. Men det är fotboll.
Man U-fansen har inte glömt att han öste in mål för rivalerna. Liverpool-fansen har inte heller glömt. Owen själv får bara ett 12-månaderskontrakt, han får agera inhoppare, och han minskar naturligtvis sina redan halvdana chanser att komma med i VM-truppen. Hade han valt Hull, som det faktiskt ryktats om, så hade han fått en rejäl chans att bli nyckelspelare, att ha en ledrarroll, och att spela fotboll varje vecka. Å andra sidan är han ju jämte trestegshopparen Christan Olsson det mest skadedrabbade idrottsvärlden har skådat, så han kanske inte klarar av att spela på högsta nivå vecka ut och vecka in.
Många av mina medsupportrar kallar mig barnslig och trångsynt, men jag avskyr tanken på Unitedspelare i Liverpool. That's me. Jag ville aldrig ha Tevez. Jag var vansinnig när Rafa försökte köpa Heinze, och jag hade inte velat ha Ronaldo om han så hade kostat tre penny och en hög med träningsvästar. Självklart är det likadant åt andra hållet. Jag var aldrig särskilt sugen på att se Owen "komma hem". Men jag var ännu mindre sugen på att se honom i United. Har man varit målkung på Anfield så ska man inte gå till Man United - För mig är det en självklarhet. Det blir nästan värre av att Owen inte väljer med plånboken här. Han får ingen fet lön (inte fetare än vad han hade fått i ett mittenlag, i alla fall), han får innget långt kontrakt. Han får chansen att ingå i en trupp som kan vinna en massa titlar. Är det värt det? Han lär bli hatad i sin hemstad, och han lär aldrig bli en kelgris på Old Trafford.
Jag måste också fråga mig ifall Ferige är färdig för "hemmet" nu. Har gubben helt tappat förståndet? Sure, han tar ingen strörre risk, men vilka signaler skickar han ut? Det har ryktats om David Villa. United gick precis bet på Benzema. Då signar man Owen! Det är ett steg i.... en annan riktning.
Avslutningsvis kan jag säga att Owen är luft för mig nu. Ok när han gick som till Spanien och Real Madrid, utan att ge Liverpool en chans under Rafa. Den spanske tränaren ville aldrig ge honom ett nytt kontrakt. Ok, när han gick till Newcastle. Det är inte en klubb som Liverpoolfansen hyser agg gentemot. Men Man Utd? Fuck me. Så gör man inte. Vissa vill påstå att starka rivalitetskänslor är för dem som hatar mer än de älskar. För mig är det vad som gör fotbollsmatcher speciella. Det är viktigt. Rivaliteten skapar också vissa "don'ts". Före detta målkungar på Anfield ska inte tillhöra Man U. Det är ett stort jävla don't. Fick jag bestämma skulle jag nu radera ut Owens Liverpoolhistoria. Han är icke existerande för mig.
***********************************
Bloggen kommer, som ni säkert redan märkt, gå på halvfart under sommaren. Jag kommer att skriva när det händer något som jag betraktar vara stort eller häpnadsväckande. Jag kommer ha plattan i mattan när vi närmar oss säsongen. Det blir genomgång av varje lag, det bli nykomlingsspecialer, det blir sammanfattinger och kommentarer av de värvingar som görs i sommar, och det blir tabelltippning. Men Silly Season har aldrig varit min grej så därför ligger jag hellre i solen än kommenterar rykten. Jag hoppas att ni har överseende med detta. Jag hoppas också att ni minns adressen hit när det väl drar ihop sig.....
***********************************
Imorgon ska jag bevaka BP-GAIS på Grimsta IP. Det är....sådär. Men det är fotboll.
Det Nya Landslaget? Nej - Det upp och ned vända [2009-06-27]
Tack känns som en ganska logisk inledning. Tack för spänningen, underhållningen, den roliga fotbollen, och förstås målen.
Tack.
Jag skrev inför U21-EM att jag nog inte trodde så mycket på denna svenska U21-upplaga. Oj, vad jag har fått äta upp det. Jag har fått det brutalt nedstoppat i halsen. Och jag har glatt svalt. Jag hade helt enkelt fruktansvärt fel. Men jag kan omöjligt ha varit ensam. Inte ens de mest positiva och förhoppningsfulla hade väl kunnat tro på allt detta? Vem hade på riktigt trott att vi skulle göra flest mål i turneringen. Att vi skulle stå för en sådan snabb, rörlig, flyfotad och publikvänlig fotboll. Att Marcus Berg skulle göra 137 mål på fyra matcher. Och det kan ju inte ha funnits en enda sate som trodde att det här laget var moget att göra en Istanbul?
Underläge 3-0 i halvtid mot ett engelsk landslag. Då ska ett gäng allsvenska pojkspolingar vika ned sig. De ska ge upp. Det är fotbollsnaturens ordning. Men det sket de här allsvenska pojkspolingarna i. Jag är svag för sådant. Men det är klart. Spelarna hade väl sett och känt vad vi TV-tittare såg och kände. Vi var egentligen inte sämre. I spelet var inget utav lagen särskilt bra i första halvlek. Spelet gick lite på kryckor – Åt båda hållen. Att England ledde med 3-0 berodde ju uteslutande på svenskarnas nästan overkliga förmåga att släppa in mål på fasta situationer. Alla tre målen kom i samband med hörna. Jag tror att England hade tre hörnor i första halvlek. De gjorde mål i samband med allihopa. I min värld är det oacceptabelt, oprofessionellt och odugligt. Det får inte hända. Men, och det här är viktigt, det finns en annan sida av det här hörnmyntet. Det är så förbannat osvenskt. Fasta situationer, stensäker organisation, och ett urstarkt kollektiv är ju det svenskaste som finns på en fotbollsplan. Det brukar vara vår styrka. Så har det inte varit för det här landslaget. De har brutit mot alla svenska fotbollskonventioner under det här mästerskapet. De har handlat mycket om individer. Det har sett kaxigt och vågat ut på planen. Väldigt få gånger hade detta landslag sett försiktigt ut. När det vankas A-landskamp är man så innerligt van vid att se ett blågult lag som känner sig för i matchinledningarna. Som sätter långt första kvarten. Som tar sig an matchen så som en blyg hund tar sig an nya omgivningar. De nosar sig lite försiktigt fram. De kollar läget, och sedan revirpinkar de lite. Men U21-landslaget är inte A-landslaget. U21-landslaget har gett blanka fan i allt vad känna sig för heter. De har, som det heter på hockey-språk, gått ut och kört. TV 4 har promotat U-21-grabbarna som "Det Nya Landslaget". Jag vill nog påstå att "Det upp och nedvända Landslaget" passar bättre. Och jag älskar det. Det är den biten jag har tyckt om allra mest. Ska jag välja något som jag mest av allt villa säga tack för så är det detta.
Självklart behöver ett litet fotbollsland som Sverige sin organisation, sin trygghet och sitt kollektiv. Den biten måste fungera. Men vi är många som desperat har gapat efter att det ska kryddas med lite individualism, kaxighet och mönsterbrytande ideér. Kanske är det något som den här generationen kan tillföra? Jag hoppas det.
Matchen som sådan var förstås ett Istanbul i miniatyr. Sverige var aldrig utspelade så som Liverpool var mot Milan. Men ändå. Det stod 3-0. Det ska ju inte gå att vända på det. Hur målen har kommit till spelar mindre roll. Det var vad det var när andra halvlek sparkade igång. Och det var uppförsbacke. Men uppförsbacken var inte en uppförsbacke. Det var en lodrät vägg lika hög som den där bönstjälken som Jack klättrade upp för. Men det existerade ingen uppgivenhet i det svenska lägret. Målsprutan Berg gick runt och gestikulerade, manade på, och eldade upp såväl lagkamrater som publik. Självklart var det också Berg som petade in reduceringen. Och så fort den hade kommit så var det nog fler med mig som trodde att en vändning var möjlig. När den spelbegåvade och fotbolls-lillvuxna Toivonen dunkade in sin vackra frispark så var vändningen egentligen redan ett faktum. 3-3 skulle komma, frågan var bara vem som skulle göra det. Eller så var det inte alls frågan. Berg, förstås. Vem annars?
Man brukar säga att straffar är ett lotteri. Det är en sanning med modifikation. Om straffar är ett lotteri så kan det ena eller andra laget köpa fler lotter. Man kan gå in i en straffsparksläggning med så olika förutsättningar. Minns ni Kroatien-Turkiet i EM förra sommaren? Kroatien hade gjort 1-0 i den 119e minuten. Det var klart. Kroatien var i semifinal. Men det hade ingen berättat för turkarna. Medan kroaterna firade så gjorde turkarna mål på matchens sista spark. Straffar tog vid. Och det är ju inte så svårt att räkna ut att turkarna såg en straffsparksläggningen som en välsignelse, medan kroaterna såg det som fotbollsgudarnas bestraffning för något det hade gjort i ett tidigare liv.
Engelsmännen kan knappast ha välkomnat straffarna igår. De var ju vidare. De måste fortfarande ha undrat hur det gick till när de så fatalt hade tappat sin ledning. Men någon gång ska väl även ett engelsk landslag vinna en straffläggning. Igår var den gången. De som skapar myter har bestämt sig för att målvakter aldrig har något att förlora när det kommer till straffar. Det är kanske sant. Men nog fan kan man vara mer eller mindre bra på linjen under en straffsparksläggning? Johan Dahlin var mindre bra. Han la sig mest ned lite halvtrött åt ett håll, och han gjorde det för tidigt. Men det här är inte en dag då vi ska peka ut någon, eller några. Det fanns, som alltid, mer eller mindre bra individuella prestationer. Men det finns förstås inga syndabockar. Ingen svensk spelare är skyldig någon något. De kan alla känna en stor stolthet. Jag hoppas och tror att de vet om det själva.
Vi har fått se Sveriges fotbollsframtid under detta EM. Det har varit en trevlig syn. Kan de lära sig att försvara sig på fasta situationer också så kan det bli mer än trevligt.
Tack.
Jag skrev inför U21-EM att jag nog inte trodde så mycket på denna svenska U21-upplaga. Oj, vad jag har fått äta upp det. Jag har fått det brutalt nedstoppat i halsen. Och jag har glatt svalt. Jag hade helt enkelt fruktansvärt fel. Men jag kan omöjligt ha varit ensam. Inte ens de mest positiva och förhoppningsfulla hade väl kunnat tro på allt detta? Vem hade på riktigt trott att vi skulle göra flest mål i turneringen. Att vi skulle stå för en sådan snabb, rörlig, flyfotad och publikvänlig fotboll. Att Marcus Berg skulle göra 137 mål på fyra matcher. Och det kan ju inte ha funnits en enda sate som trodde att det här laget var moget att göra en Istanbul?
Underläge 3-0 i halvtid mot ett engelsk landslag. Då ska ett gäng allsvenska pojkspolingar vika ned sig. De ska ge upp. Det är fotbollsnaturens ordning. Men det sket de här allsvenska pojkspolingarna i. Jag är svag för sådant. Men det är klart. Spelarna hade väl sett och känt vad vi TV-tittare såg och kände. Vi var egentligen inte sämre. I spelet var inget utav lagen särskilt bra i första halvlek. Spelet gick lite på kryckor – Åt båda hållen. Att England ledde med 3-0 berodde ju uteslutande på svenskarnas nästan overkliga förmåga att släppa in mål på fasta situationer. Alla tre målen kom i samband med hörna. Jag tror att England hade tre hörnor i första halvlek. De gjorde mål i samband med allihopa. I min värld är det oacceptabelt, oprofessionellt och odugligt. Det får inte hända. Men, och det här är viktigt, det finns en annan sida av det här hörnmyntet. Det är så förbannat osvenskt. Fasta situationer, stensäker organisation, och ett urstarkt kollektiv är ju det svenskaste som finns på en fotbollsplan. Det brukar vara vår styrka. Så har det inte varit för det här landslaget. De har brutit mot alla svenska fotbollskonventioner under det här mästerskapet. De har handlat mycket om individer. Det har sett kaxigt och vågat ut på planen. Väldigt få gånger hade detta landslag sett försiktigt ut. När det vankas A-landskamp är man så innerligt van vid att se ett blågult lag som känner sig för i matchinledningarna. Som sätter långt första kvarten. Som tar sig an matchen så som en blyg hund tar sig an nya omgivningar. De nosar sig lite försiktigt fram. De kollar läget, och sedan revirpinkar de lite. Men U21-landslaget är inte A-landslaget. U21-landslaget har gett blanka fan i allt vad känna sig för heter. De har, som det heter på hockey-språk, gått ut och kört. TV 4 har promotat U-21-grabbarna som "Det Nya Landslaget". Jag vill nog påstå att "Det upp och nedvända Landslaget" passar bättre. Och jag älskar det. Det är den biten jag har tyckt om allra mest. Ska jag välja något som jag mest av allt villa säga tack för så är det detta.
Självklart behöver ett litet fotbollsland som Sverige sin organisation, sin trygghet och sitt kollektiv. Den biten måste fungera. Men vi är många som desperat har gapat efter att det ska kryddas med lite individualism, kaxighet och mönsterbrytande ideér. Kanske är det något som den här generationen kan tillföra? Jag hoppas det.
Matchen som sådan var förstås ett Istanbul i miniatyr. Sverige var aldrig utspelade så som Liverpool var mot Milan. Men ändå. Det stod 3-0. Det ska ju inte gå att vända på det. Hur målen har kommit till spelar mindre roll. Det var vad det var när andra halvlek sparkade igång. Och det var uppförsbacke. Men uppförsbacken var inte en uppförsbacke. Det var en lodrät vägg lika hög som den där bönstjälken som Jack klättrade upp för. Men det existerade ingen uppgivenhet i det svenska lägret. Målsprutan Berg gick runt och gestikulerade, manade på, och eldade upp såväl lagkamrater som publik. Självklart var det också Berg som petade in reduceringen. Och så fort den hade kommit så var det nog fler med mig som trodde att en vändning var möjlig. När den spelbegåvade och fotbolls-lillvuxna Toivonen dunkade in sin vackra frispark så var vändningen egentligen redan ett faktum. 3-3 skulle komma, frågan var bara vem som skulle göra det. Eller så var det inte alls frågan. Berg, förstås. Vem annars?
Man brukar säga att straffar är ett lotteri. Det är en sanning med modifikation. Om straffar är ett lotteri så kan det ena eller andra laget köpa fler lotter. Man kan gå in i en straffsparksläggning med så olika förutsättningar. Minns ni Kroatien-Turkiet i EM förra sommaren? Kroatien hade gjort 1-0 i den 119e minuten. Det var klart. Kroatien var i semifinal. Men det hade ingen berättat för turkarna. Medan kroaterna firade så gjorde turkarna mål på matchens sista spark. Straffar tog vid. Och det är ju inte så svårt att räkna ut att turkarna såg en straffsparksläggningen som en välsignelse, medan kroaterna såg det som fotbollsgudarnas bestraffning för något det hade gjort i ett tidigare liv.
Engelsmännen kan knappast ha välkomnat straffarna igår. De var ju vidare. De måste fortfarande ha undrat hur det gick till när de så fatalt hade tappat sin ledning. Men någon gång ska väl även ett engelsk landslag vinna en straffläggning. Igår var den gången. De som skapar myter har bestämt sig för att målvakter aldrig har något att förlora när det kommer till straffar. Det är kanske sant. Men nog fan kan man vara mer eller mindre bra på linjen under en straffsparksläggning? Johan Dahlin var mindre bra. Han la sig mest ned lite halvtrött åt ett håll, och han gjorde det för tidigt. Men det här är inte en dag då vi ska peka ut någon, eller några. Det fanns, som alltid, mer eller mindre bra individuella prestationer. Men det finns förstås inga syndabockar. Ingen svensk spelare är skyldig någon något. De kan alla känna en stor stolthet. Jag hoppas och tror att de vet om det själva.
Vi har fått se Sveriges fotbollsframtid under detta EM. Det har varit en trevlig syn. Kan de lära sig att försvara sig på fasta situationer också så kan det bli mer än trevligt.
Englands framtid heter Jack Rodwell [2009-06-23]
England spelade 1-1 mot Tyskland igår. Och de gjorde det utan att förta sig, och de gjorde det med ett reservbetonat lag. Om man inte räknar med Jack Rodwell. There aint nothing reservbetonat about him. Jäklar vad jag imponerades av Jack Rodwell igår. Han höll till på mittfältet där han fungerade som en bollhämtande djupt liggande central mittfältare. Och han var lysande. Han spelade enkelt, han spelade stort. Han bröt passningar och vann boll, men följde ändå med framåt och kom till skott. Han utstrålar självförtroende när han har bollen vid fötterna, och det lyser pundus om honom när han går in i närkamperna. Han gjorde dessutom Englands mål igår, och det var ingen tillfällighet att det var med skallen. Pojken (jo, han är ju faktiskt en sådan – född 1991) är nästan 190 lång och han börjar se ganska stark och välbyggd ut.
Innan den här säsongen började var Rodwell bara ett namn för mig. Jag hade hört honom nämnas och jag visste att han hade fått A-lagsdebutera i Everton under säsongen 07/08. Men jag hade aldrig sett honom spela. Den här säsongen så har han börjat figurera mer och mer i Moyes lag. Han har faktiskt fått speltid i 19 Premier League-matcher den här säsongen. Varje gång jag har sett honom så har jag blivit imponerad. Det är ovanligt att så unga spelare visar upp ett sådant lugn, en sådan mognad och en sådan bekvämlighet med bollen. Han trivs hur bra som helst på mittfältet, men frågan är om han inte kommer förvandlas till mittback var det lider. Han har alla förutsättningar i världen att bli en av ligans bästa mittbackar. Det är guld värt att ha en mittback som är så spelskicklig, som kan stå för smarta, raka och modiga uppspel, och som vågar transportera bollen upp i planen innan han släpper den till en lagkamrat. Att han dessutom kan ta steget upp i banan och agera bollvinnare och spelfördelare talar knappast emot honom. Jag blir inte det minsta förvånad ifall Rodwell blir helt ordinarie i Everton under kommande säsong.
Jag blir inte ens förvånad ifall han snart är en A-landslagsman. Ärligt talat så tror jag till och med att han skulle kunna bli en framtida landslagskapten. Rodwell är en av Englands allra mest lovande spelare på mycket länge – Det råder inga tvivel om saken. Evertonfansen kan skatta sig lyckliga som har honom. Jag hoppas att han blir kvar längre än vad Rooney blev.
Vissa tycker säkert att jag har tagit till väl stora ord nu. Jag tycker inte det. Självklart kan Rodwell bli en av de talanger som stagnerar och som inte tar det där berömda sista steget. Men jag tror verkligen inte att så blir fallet. Jag är övertygad om att vi just nu ser en storspelare in the making. Stuart Pearce lär ju förresten ha fått en del trevliga bekymmer efter igår. Hur ska han kunna hålla Rodwell utanför elvan? Egentligen är det väl ganska naturligt att han får stå tillbaka då England har vunnit matcherna som inte spelat i. Men jag hoppas att Psycho vågar gambla lite och att han till semifinalen petar antingen Cattermole eller Muamba till förmån för Rodwell. Efter gårdagens match så kallade förbundskaptenen Rodwell för ”a star man in decent performance”, så det finns kanske en liten chans.
Senast Liverpool vann ligan så fanns det en Glenn på planen. Från och med nästa säsong så finns det en Glen. Tillräckligt nära, månne? Skämt åsido. Jag tror att Johnson blir en hit på Anfield. Liverpoolfansen kan nog ta sig friheten att mer eller mindre kräva succé. £17M är inte kaffepengar.
På tal om saftiga prislappar. £18M kostade det för Man City att köpa löss Santa Cruz från Blackburn. Det är osunt mycket för den spelaren, ifall ni frågar mig. Sedan får vi väl se ifall City lyckas locka till sig Tevez också. Det kan behövas. De har ju knappt några anfallare, stackarna. Robinho, Bojinov, Caicedo, Bellamy, Benjani, Jo, Sturridge, Evans och så nyanlända Santa Cruz. In med Tevez också så blir det tio anfallare på pricken. Perfekt.
Phil Brown kommer att kontakta Michael Owen och hans agent. Om någon för 6-7 år sedan hade sagt till mig att Owen kanske kommer att spela för Hull City säsongen 09/10 så hade jag försökt få den personen intagen på mentalsjukhus.
Ikväll: Heja, Sverige!
Innan den här säsongen började var Rodwell bara ett namn för mig. Jag hade hört honom nämnas och jag visste att han hade fått A-lagsdebutera i Everton under säsongen 07/08. Men jag hade aldrig sett honom spela. Den här säsongen så har han börjat figurera mer och mer i Moyes lag. Han har faktiskt fått speltid i 19 Premier League-matcher den här säsongen. Varje gång jag har sett honom så har jag blivit imponerad. Det är ovanligt att så unga spelare visar upp ett sådant lugn, en sådan mognad och en sådan bekvämlighet med bollen. Han trivs hur bra som helst på mittfältet, men frågan är om han inte kommer förvandlas till mittback var det lider. Han har alla förutsättningar i världen att bli en av ligans bästa mittbackar. Det är guld värt att ha en mittback som är så spelskicklig, som kan stå för smarta, raka och modiga uppspel, och som vågar transportera bollen upp i planen innan han släpper den till en lagkamrat. Att han dessutom kan ta steget upp i banan och agera bollvinnare och spelfördelare talar knappast emot honom. Jag blir inte det minsta förvånad ifall Rodwell blir helt ordinarie i Everton under kommande säsong.
Jag blir inte ens förvånad ifall han snart är en A-landslagsman. Ärligt talat så tror jag till och med att han skulle kunna bli en framtida landslagskapten. Rodwell är en av Englands allra mest lovande spelare på mycket länge – Det råder inga tvivel om saken. Evertonfansen kan skatta sig lyckliga som har honom. Jag hoppas att han blir kvar längre än vad Rooney blev.
Vissa tycker säkert att jag har tagit till väl stora ord nu. Jag tycker inte det. Självklart kan Rodwell bli en av de talanger som stagnerar och som inte tar det där berömda sista steget. Men jag tror verkligen inte att så blir fallet. Jag är övertygad om att vi just nu ser en storspelare in the making. Stuart Pearce lär ju förresten ha fått en del trevliga bekymmer efter igår. Hur ska han kunna hålla Rodwell utanför elvan? Egentligen är det väl ganska naturligt att han får stå tillbaka då England har vunnit matcherna som inte spelat i. Men jag hoppas att Psycho vågar gambla lite och att han till semifinalen petar antingen Cattermole eller Muamba till förmån för Rodwell. Efter gårdagens match så kallade förbundskaptenen Rodwell för ”a star man in decent performance”, så det finns kanske en liten chans.
***********************************
Senast Liverpool vann ligan så fanns det en Glenn på planen. Från och med nästa säsong så finns det en Glen. Tillräckligt nära, månne? Skämt åsido. Jag tror att Johnson blir en hit på Anfield. Liverpoolfansen kan nog ta sig friheten att mer eller mindre kräva succé. £17M är inte kaffepengar.
***********************************
På tal om saftiga prislappar. £18M kostade det för Man City att köpa löss Santa Cruz från Blackburn. Det är osunt mycket för den spelaren, ifall ni frågar mig. Sedan får vi väl se ifall City lyckas locka till sig Tevez också. Det kan behövas. De har ju knappt några anfallare, stackarna. Robinho, Bojinov, Caicedo, Bellamy, Benjani, Jo, Sturridge, Evans och så nyanlända Santa Cruz. In med Tevez också så blir det tio anfallare på pricken. Perfekt.
***********************************
Phil Brown kommer att kontakta Michael Owen och hans agent. Om någon för 6-7 år sedan hade sagt till mig att Owen kanske kommer att spela för Hull City säsongen 09/10 så hade jag försökt få den personen intagen på mentalsjukhus.
***********************************
Ikväll: Heja, Sverige!
Spaniens U21-lag är pinsamt dåligt [2009-06-20]
Landskamperna fortsätter att avlösa varandra. Till min stora glädje, kan tilläggas.
Jag sa att jag ville vänta med att hylla Sveriges U21-grabbar tills jag hade sett dem mot Italien. Nu kanske man inte ska hylla ett lag som faktiskt förlorade med 2-1, och som dessutom fick lira merparten av matchen med en man mer på banan. Men jag tycker ändå att Sverige var ganska bra igår. Inte lysande, men bra. Italien var utstuderat trista, syniska, taktiska och riskmedvetna. De var helt enkelt väldigt italienska. Jag klandrar knappast italienarna. De var oerhört smarta, de lyckades gång efter annan rycka sönder matchens rytm, och de spelade precis som ett lag som har en man utvisad ska göra.
Trots att svenskarna hade en cynisk och destruktiv köttmur framför sig så lyckades de komma till en hel del fina lägen, de hade ett antal fina kombinationer, och de fegade inte i sin i offensiv. Ska man slå ned på något så är det inläggen. De kom för många inlägg. Det var uppenbart att det inte var det giftigaste vapnet. Snabbt spel längs marken störde italienarna betydligt mer. Inläggen som kom höll dessutom på tok för dålig kvalitet alldeles för många gånger.
Jag tycker också att det är på gränsen till uselt att släppa in ett mål på en fast situation så som Sverige gjorde igår. Spelar man mot ett lag som är en man mindre så är det så självklart att det laget kommer att lägga stor vikt på omställningar och på fasta situationer. Omställningarna skyddade sig Sverige bra mot, men en fast situation hittade in bakom Dahlin. Svenskarna måste ha pratat om att vara vaksamma vid sådana lägen i halvtid, men ändå tappade de koncentrationen på en Giovinco-frispark. Det duger inte.
I övrigt vill jag se Martin Olsson från start istället för Emil Johansson. Emil var långt ifrån bra igår, medan Martin stod för ett piggt inhopp.
Ett ord om Emir Bajrami också: Överskattad.
På tal om överskattad. Det fanns ganska höga förväntningar på Spaniens U21-lag inför turneringen. De förväntningarna är inte direkt infriade. Jesus Amalia, vad dåliga de är. Eftersom det spanska A-landslaget spelar världens just nu bästa landslagsfotboll så ska det förstås gullas lite med allt som har med Spanien att göra. I premiärmatchen så var det Tyskland som var tråkiga, och nu senast mot England så påstod TV 4-crewet i halvtid att man minsann kunde förvänta sig mer av ett gäng Premier League-spelare. Spanien då? De är ju så urusla, så tråkiga och så förbannat jävla inkompetenta att klockorna stannar. Har de ens haft ett skott på mål på 180 minuter. De förtjänar inte att gå vidare. De förtjänar inte ens att komma trea i gruppen. Jag hoppas att Finland spöar dem. Sämst av alla har Bojan Krkic varit. Nu är det självklart så att Bojan är ung, precis som resten av det spanska laget. Det gör förstås att man har viss förståelse - I alla fall när det kommer till det rent fotbollsmässiga. Att alla spanjorer ser håglösa, trötta och närmast ointresserade ut är svårare att begripa.
I korthet....
Tevez tackar nej till ett femårskontrakt Man U. Jag tror faktiskt att Sir Alex är ganska besviken över det.
Confed Cup är verkligen en ganska avslagen historia.
Det tål att upprepas: De regerande världsmästarna ser sannerligen inte ut som blivande världsmästare.
Det må ha varit smart att fixa ett rött kort till Balotelli, men Wernblooms filmning var patetisk.
U21-svenskarna imponerar & Johnson nära Liverpool [2009-06-17]
Hmm. Kanske har jag underskattat Sveriges U21-lag. Jag menar, 5-1 är alltid ett jäkla styrkebesked. Sedan måste man ju självklart fråga sig exakt hur bra Vitryssland var som värdemätare. Jag menar, 1-5 är knappat ett styrkebesked. Å andra sidan. Hur dåliga kan de vara? De kvalade ju faktiskt in till turneringen.
Hur som haver så tänker jag väl vänta med att tokhylla de svenska grabbarna. Jag vill se hur det ser ut som Italien först. Men varken Italien eller Serbien, som ju spelade 0-0 igår, bör ju ha gett Söderberg eller Lennartsson mardrömmar.
Hur många av de svenska U21-killarna är ni övertygade om har 50+ A-kamper innan de lägger upp skorna på hyllan. Rasmus Elm, förstås. Marcus Berg, antar jag. Men hur många till? Toivonen? Bjärsmyr? Lustig? Vad tror ni?
Det är ju alltid så att det i A-landslagstruppen finns ett antal spelare som har enbart ett fåtal, alternativt inga U-kamper över huvud taget. I dagens trupp är det Petter Hansson (0), Majstoroviv (1), Mellberg (0), Mikael Nilsson (0) och Anders Svensson (0).
I England så verkar Glen Johnson vara mer eller mindre klar för Liverpool. Johnson är en bra spelare, och Liverpool behöver förstärka på den positionen. I våras så tvingades Rafa sätta ut Carragher, och till och med Mascherano på högerbacken, så nog är det väl klokt av dem att inhandla ännu en högerback. Sedan får vi väl se ifall Arbeloa blir kvar, men det verkar ganska märkligt att Rafa köper en högerback för att sälja en annan - Inte minst när de flesta hävdar att det är just "strength in depth" som Liverpool behöver för att utmana om titeln även nästa säsong. Men spanjoren har gjort halvskumma saker på transfermarknaden tidigare, så osvuret är bäst.
Sedan har vi ju priset på Johnson. £18.5M ryktas det. Portsmouth är skyldiga Liverpool ca £7M sedan Crouch-affären, och det verkar som om den skulden skrivs av och därför behöver Rafa ”bara” använda ca £11M av sin sommarkassa. Men priset för engelsmannen är ju fortfarande det samma, och det är verkligen snuskigt dyrt. Johnson är som sagt en bra spelare, men att han bara är marginellt billigare än exempelvis Dani Alves är ju ganska bissart. Återigen visar det sig hur sjukt höga priser det blir så fort en engelsk landslagsman byter klubb.
Vad tror ni? Är Johnson ett bra köp för Liverpool? Och vad säger ni om priset?
Nu är spelschemat för säsongen 09/10 släppt. Ni hittar hela schemat här. Så länge det finns något att skriva om så är jag tillbaka imorgon.
Hur som haver så tänker jag väl vänta med att tokhylla de svenska grabbarna. Jag vill se hur det ser ut som Italien först. Men varken Italien eller Serbien, som ju spelade 0-0 igår, bör ju ha gett Söderberg eller Lennartsson mardrömmar.
Hur många av de svenska U21-killarna är ni övertygade om har 50+ A-kamper innan de lägger upp skorna på hyllan. Rasmus Elm, förstås. Marcus Berg, antar jag. Men hur många till? Toivonen? Bjärsmyr? Lustig? Vad tror ni?
Det är ju alltid så att det i A-landslagstruppen finns ett antal spelare som har enbart ett fåtal, alternativt inga U-kamper över huvud taget. I dagens trupp är det Petter Hansson (0), Majstoroviv (1), Mellberg (0), Mikael Nilsson (0) och Anders Svensson (0).
***********************************
I England så verkar Glen Johnson vara mer eller mindre klar för Liverpool. Johnson är en bra spelare, och Liverpool behöver förstärka på den positionen. I våras så tvingades Rafa sätta ut Carragher, och till och med Mascherano på högerbacken, så nog är det väl klokt av dem att inhandla ännu en högerback. Sedan får vi väl se ifall Arbeloa blir kvar, men det verkar ganska märkligt att Rafa köper en högerback för att sälja en annan - Inte minst när de flesta hävdar att det är just "strength in depth" som Liverpool behöver för att utmana om titeln även nästa säsong. Men spanjoren har gjort halvskumma saker på transfermarknaden tidigare, så osvuret är bäst.
Sedan har vi ju priset på Johnson. £18.5M ryktas det. Portsmouth är skyldiga Liverpool ca £7M sedan Crouch-affären, och det verkar som om den skulden skrivs av och därför behöver Rafa ”bara” använda ca £11M av sin sommarkassa. Men priset för engelsmannen är ju fortfarande det samma, och det är verkligen snuskigt dyrt. Johnson är som sagt en bra spelare, men att han bara är marginellt billigare än exempelvis Dani Alves är ju ganska bissart. Återigen visar det sig hur sjukt höga priser det blir så fort en engelsk landslagsman byter klubb.
Vad tror ni? Är Johnson ett bra köp för Liverpool? Och vad säger ni om priset?
***********************************
Nu är spelschemat för säsongen 09/10 släppt. Ni hittar hela schemat här. Så länge det finns något att skriva om så är jag tillbaka imorgon.
Min TV har blivit en bikupa - Jag står inte ut [2009-06-16]
Jag brukar ganska snabbt få kraftig fotbollsabstinens den här tiden på året. Confederations Cup och U21-EM skänker dock viss tröst, framför allt det sistnämnda. Det förstnämnda är mer ett jippo och ett organisatoriskt genrep för den blivande VM-nationen, än något annat.
Men fotboll är fotboll, och stora landslag är stora landslag. Hade det inte varit för det fullkomligt sinnessjukt jobbiga bzzz-ljudet på läktarna i Sydafrika och den overkligt urusla symbiosen Lindeborg/Allbäck så hade jag njutit i fulla drag även av Confed Cup. Nu är det som det är, och det är väl ok, antar jag. Men bzzz-ljudet.... För helvete! Det måste bort till VM, annars kommer man ju hamna i madrasserad cell. Förbjud otyget som skapar ljudet, eller micka upp läktaren på ett sätt som gör att det inte läcker ut i TV:n – För som det är nu så är det ohållbart. TV:n låter ju som en hel jäkla bikupa, och det är rent outhärdligt.
Några notiser från Sydafrika.
När blir det återigen ett försök för Guiseppe Rossi i en riktig världsklubb? Han är redo för det, this time around....
Ett skott utifrån, en löpning in i straffområdet som gav en enkel liten tap in, och en vacker nick. Fernando Torres gör mål på så många olika sätt – Det måste vara en mardröm att försvara sig emot honom. När han är frisk och i form.... Då undrar jag ifall någon annan är i närheten. Ibra, Villa, Drogba, Etoó och allt vad de heter får ursäkta – Men jag påstår nog att Torres är världens bästa anfallare just nu. Vad säger ni andra?
Egypten var en trevlig syn. Jag älskar att kolla på de Afrikanska Mästerskapen, och där brukar laget gå långt. Men där har jag nästan alltid upplevt dem som ganska cyniska och försiktiga. Så såg det inte ut mot brassarna, det är ett som är säkert.
Den här italienska generationen kommer att floppa i VM.
Jag har alltid gillat Landon Donovan.
USA:s röda kort var störtlöjligt.
När man som utespelare har räddat en boll på mållinjen med handen så är det fan i mig sinnesnärvaro att fejka att bollen tagit i ansiktet. Sedan är det ju fusk också, förstås.
U21-EM kickade igång igår, och det bjöds sprudlande fotboll. Eller inte. Båda gårdagens matcher var verkligen sådär. England kom undan med nöd och näppe – Jag tycker att Finland förtjänade minst en poäng. Spanien var en enormt stor besvikelse, medan Tyskland var som Tyskland brukar vara, bortsett från att U21-versionen verkar lida stora problem med effektiviteten. Men Neuer, Özil och Marin har alla förutsättningar att lyckas på den stora scenen – Det har väl egentligen de flesta spelarna i ett U21-EM, men alla kommer inte att göra det, och alla kommer inte lyckas med att sticka ut under mästerskapet.
Mer England.
Jag begriper personligen inte varför de spelade 4-3-3. I mina ögon så är inte James Milner en ytterforward. Han hamnar för långt upp i banan i en sådan position. Milner är en spelare som växer när han får jobba hårt, buffla och kriga. Han får inte göra det lika mycket i en ytterforwardsroll. Jag tycker också att Walcotts snabbhet ska användas för att hota moståndarna bakom deras backlinje mer centralt i planen, i ett 4-3-3 hamnar han för mycket ute på flanken. Han får gärna söka sig ut där stundtals då det är bra att kunna hota även bakom motståndarnas ytterbackar, men det ska inte vara hans utgångsposition.
Jag ser inte heller behovet av att ha både Cattermole och Muamba på planen. I mina ögon räcker det utmärkt med ett av dessa kärnkraftverk (jag älskar Söderbergska) bredvid Noble, som ju ska stå för den största delen av speluppbyggnaden. Hade Muamba eller Cattermole haft ett mer omfångsrikt passningsspel så hade jag köpt det, men så är ju inte fallet.
Bakåt såg engelsmännen ut som ett pojklag. Varenda boll som finnarna spelade in bakom backlinjen ledde till en farlighet. Till slut blev det också ett mål för finnarna – just på en sådan boll. Rött kort och straff är en idiotisk regel, men så länge den existerar så ska den efterföljas, och Mancienne fick skylla sig själv igår. Han kan mycket väl ha spelat klart i turneringen nu. Jag skulle vilja se Onouha i backlinjen, han har varit bra i City i år.
Vad tycker ni England kan göra annurlunda mot vad de gjorde igår? För jag antar att vi är överens om att de måste göra en hel del annurlunda om de vill gå så långt som till final?
Ikväll spelar Sverige mot Vitryssland. Om vi ska ha skuggan av en chans att gå vidare från gruppen så måste vi vinna ikväll. Det verkar vara ganska många som har ganska höga förhoppningar på denna svenska upplaga – Jag är inte en av dem.
Anfallsuppsättningen är väl helt okay, även om jag anser Toivonen vara rejält överskattad. Bakåt är Bjärsmyr det enda namnet som sticker ut. På mitten är det egentligen bara Elm som jag tror har många framtida A-kamper i sig.
Jag tror att Sverige missar semifinal, och jag tror att de gör det med besked.
Vad tror ni om Sveriges chanser, och vad tror ni om U21-EM i stort?
Jag är tillbaka imorgon, och det lär bli en hel del notiser från såväl Confederations Cup och U21-EM den närmsta tiden.
Men fotboll är fotboll, och stora landslag är stora landslag. Hade det inte varit för det fullkomligt sinnessjukt jobbiga bzzz-ljudet på läktarna i Sydafrika och den overkligt urusla symbiosen Lindeborg/Allbäck så hade jag njutit i fulla drag även av Confed Cup. Nu är det som det är, och det är väl ok, antar jag. Men bzzz-ljudet.... För helvete! Det måste bort till VM, annars kommer man ju hamna i madrasserad cell. Förbjud otyget som skapar ljudet, eller micka upp läktaren på ett sätt som gör att det inte läcker ut i TV:n – För som det är nu så är det ohållbart. TV:n låter ju som en hel jäkla bikupa, och det är rent outhärdligt.
***********************************
Några notiser från Sydafrika.
När blir det återigen ett försök för Guiseppe Rossi i en riktig världsklubb? Han är redo för det, this time around....
Ett skott utifrån, en löpning in i straffområdet som gav en enkel liten tap in, och en vacker nick. Fernando Torres gör mål på så många olika sätt – Det måste vara en mardröm att försvara sig emot honom. När han är frisk och i form.... Då undrar jag ifall någon annan är i närheten. Ibra, Villa, Drogba, Etoó och allt vad de heter får ursäkta – Men jag påstår nog att Torres är världens bästa anfallare just nu. Vad säger ni andra?
Egypten var en trevlig syn. Jag älskar att kolla på de Afrikanska Mästerskapen, och där brukar laget gå långt. Men där har jag nästan alltid upplevt dem som ganska cyniska och försiktiga. Så såg det inte ut mot brassarna, det är ett som är säkert.
Den här italienska generationen kommer att floppa i VM.
Jag har alltid gillat Landon Donovan.
USA:s röda kort var störtlöjligt.
När man som utespelare har räddat en boll på mållinjen med handen så är det fan i mig sinnesnärvaro att fejka att bollen tagit i ansiktet. Sedan är det ju fusk också, förstås.
***********************************
U21-EM kickade igång igår, och det bjöds sprudlande fotboll. Eller inte. Båda gårdagens matcher var verkligen sådär. England kom undan med nöd och näppe – Jag tycker att Finland förtjänade minst en poäng. Spanien var en enormt stor besvikelse, medan Tyskland var som Tyskland brukar vara, bortsett från att U21-versionen verkar lida stora problem med effektiviteten. Men Neuer, Özil och Marin har alla förutsättningar att lyckas på den stora scenen – Det har väl egentligen de flesta spelarna i ett U21-EM, men alla kommer inte att göra det, och alla kommer inte lyckas med att sticka ut under mästerskapet.
***********************************
Mer England.
Jag begriper personligen inte varför de spelade 4-3-3. I mina ögon så är inte James Milner en ytterforward. Han hamnar för långt upp i banan i en sådan position. Milner är en spelare som växer när han får jobba hårt, buffla och kriga. Han får inte göra det lika mycket i en ytterforwardsroll. Jag tycker också att Walcotts snabbhet ska användas för att hota moståndarna bakom deras backlinje mer centralt i planen, i ett 4-3-3 hamnar han för mycket ute på flanken. Han får gärna söka sig ut där stundtals då det är bra att kunna hota även bakom motståndarnas ytterbackar, men det ska inte vara hans utgångsposition.
Jag ser inte heller behovet av att ha både Cattermole och Muamba på planen. I mina ögon räcker det utmärkt med ett av dessa kärnkraftverk (jag älskar Söderbergska) bredvid Noble, som ju ska stå för den största delen av speluppbyggnaden. Hade Muamba eller Cattermole haft ett mer omfångsrikt passningsspel så hade jag köpt det, men så är ju inte fallet.
Bakåt såg engelsmännen ut som ett pojklag. Varenda boll som finnarna spelade in bakom backlinjen ledde till en farlighet. Till slut blev det också ett mål för finnarna – just på en sådan boll. Rött kort och straff är en idiotisk regel, men så länge den existerar så ska den efterföljas, och Mancienne fick skylla sig själv igår. Han kan mycket väl ha spelat klart i turneringen nu. Jag skulle vilja se Onouha i backlinjen, han har varit bra i City i år.
Vad tycker ni England kan göra annurlunda mot vad de gjorde igår? För jag antar att vi är överens om att de måste göra en hel del annurlunda om de vill gå så långt som till final?
***********************************
Ikväll spelar Sverige mot Vitryssland. Om vi ska ha skuggan av en chans att gå vidare från gruppen så måste vi vinna ikväll. Det verkar vara ganska många som har ganska höga förhoppningar på denna svenska upplaga – Jag är inte en av dem.
Anfallsuppsättningen är väl helt okay, även om jag anser Toivonen vara rejält överskattad. Bakåt är Bjärsmyr det enda namnet som sticker ut. På mitten är det egentligen bara Elm som jag tror har många framtida A-kamper i sig.
Jag tror att Sverige missar semifinal, och jag tror att de gör det med besked.
Vad tror ni om Sveriges chanser, och vad tror ni om U21-EM i stort?
***********************************
Jag är tillbaka imorgon, och det lär bli en hel del notiser från såväl Confederations Cup och U21-EM den närmsta tiden.
U21-Special - Fokus: England [2009-06-14]
Det vankas U21-EM. England kommer till Sverige med sin kanske namnkunnigaste trupp någonsin. Senast det begav sig – 2007 i Holland så åkte England ut i semifinalen på straffar (surprise...) mot värdnationen.
Några av de spelare som var med för två år sedan är med även denna gång. Milner, Onuoha, Hart och Noble är några av dem. Semifinal för två år sedan och tippade att gå långt denna gång, alltså. Men se, det hör inte till vanligheterna att England kan hävda sig på U-nivå på den internationella scenen. Faktum är att England inte kvalade inte till U21-EM någon gång under hela 90-talet.
Jag tänkte lista några spelare som var med under se svarta 90-talsåren, och berätta vad de pysslar med idag.
26e maj 1992 – England förlorar mot Tjeckoslovakien med 2-1. Till vänster i backlinjen fanns Scott Minto. Minto slog igenom i Charlton och gick sedan vidare till Chelsea. 1997 försvann han till Potugal och Benfica, men blev aldrig ordinarie. Det blev till att vända hem, och då föll valet på West Ham. Sejouren på Upton Park var full av skador, och Minto hamnade så småningom i Rotherham United. 2006 gick Minto i pension. Idag är jobbar han bland annat ideellt som kapten på en färja som kör rutter till ett sjukhem i Rotherham. Han kommenterar också fotboll i olika sammanhang i media, bland annat för BBC Radio.
1a juni 1993 – England spelar 0-0 mot Norge. I backlinjen fanns Aston Villa-talangen Bryan Small. Small är urtypen för talangen som aldrig blev något. 12 U21-kamper är ju inte så illa pinkat, men under de sista fem åren av karriären hette klubbarna Walsall, Forest Green Rovers, Kettering Town och Hednesford Town. Idag är han coach i Stourport Swifts i en lokal serie i Midlands. Det är ju inte direkt så man ryser av beundran.....
29e maj 1994 – England vinner över Ryssland med 2-0. Ian Selley fick ett inhopp på mittfältet. Selley debuterade i Arsenal blott 18 år ung. Många trodde på en stor framtid för honom. Men de senaste tre klubbarna heter Greys Atlethic, Maidstone United och Croydon Atlethic. Det blev absolut noll och ingenting av den forne talangen.
Det här är bara ett axplock. Det är ju ingen hemlighet att det är ett stort steg att gå från U21 till A-landslag. Men när det gäller England är det extremt hur många spelare som fått U21-kamper och som sedan haft en väldigt anonym karriär - Och dessa tre fick stå symbol för detta faktum denna gång. Och när jag säger anonym karriär så är jag snäll.
I rättvisans namn ska det ju säga att spelare som Sol Campbell, Gary Neville och David Beckham också spelade i U21-landslaget på 90-talet. Men vad hjälpte det? England rönte absolut noll framgångar på U-nivå under dessa år.
Nu då? Kan England nå framgång i Sverige? Jo, kanske, men det blir tufft. I gruppspelet väntar både Spanien och Tyskland, så det blir knappast en promenad i parken att gå till semifinal.
Englands trupp ser ut som följer:
Målvakter
Joe Hart – Man City
Joe Lewis - Peterborough
Scott Loach - Watford
Jag kan inte tänka mig något annat än att Hart blir given etta här. Lewis är ordinarie i ett Peterborough som kom tvåa i League One, och Loach vaktade Watfords mål i 30 ligamatcher den här säsongen. Hart må ha varit bänkad sedan Givens ankomst, men i det här sammanhanget är han ändå hyfsat rutinerad, och han var faktiskt etta i City fram till januari.
Försvarare
Martin Cranie - Portsmouth
Kieran Gibbs - Arsenal
Michael Mancienne - Chelsea
Nedum Onuoha - Man City
Micah Richards - Man City
Andrew Taylor - Middlesbrough
Richard Stearman - Wolverhampton
James Tomkins - West Ham
Grym spets, halvdan bredd. Gibbs, Mancienne, Onuoha och Richards lär med största sannolikhet bilda backlinje, och i mina ögon är det en jäkligt bra backlinje. Vilka som kommer att lira mittbackar, och vem som går ut till höger i backlinjen återstår att se. Richards. Onuoha och Mancienne kan alla spela både till höger och centralt i backlinjen. Gibbs lär ju förstås vara given till vänster. Tomkins, Craine och Taylor ser jag som ganska halvsvaga kort, och jag tror att England behöver behålla sin ordinarie backlinje skadefri om de vill gå långt i turneirngen. Noterbart är att lagets kapten Steven Taylor, till vardags i Newcastle, missar mästerskapet på grund av skada. Ska vi gissa att Richards tar över lagkaptensbindeln?
Mittfältare
Lee Cattermole - Wigan
Andrew Driver - Hearts
Craig Gardner – Aston Villa
Adam Johnson - Middlesbrough
James Milner – Aston Villa
Fabrice Muamba - Bolton
Mark Noble – West Ham
Jack Rodwell - Everton
Danny Rose - Tottenham
Englands mittfältsuppsättning är inte särskilt namnkunnig – Det är nog bara Premier League-nördarna som har stenkoll på alla de här spelarna. Jag ingår ju garanterat i kategorin Premier League-nördar, och jag vill faktiskt påstå att England har ett ganska bra mittfält. Muamba, Cattermole och Noble är alla mer eller mindre totalordinarie i sina respektive klubblag. Rodwell är verkligen extremt lovande, Adam Johnson ser spännande ut, och Milner är i allra högsta grad en etablerad Premier League-spelare. I min ögon så heter de svagare korten Driver, Gardner och Rose. Den sistnämnde var egentligen inte ens kallad, men fick åka med när anfallaren Danny Welbeck skadade sig.
Anfallare
Theo Walcott - Arsenal
Gabriel Agbonlahor – Aston Villa
Frazier Campbell – Man United
Englands kanske starkaste lagdel. Theo Walcott är i allra högsta grad etablerad i A-landslaget, och är en av turneringens kanske största stjärnor. Aston Villas Agbonlahor kom femma i Premier Leagues skytteliga, och är precis som Walcott är han extremt snabb. Unitedtalangen Campbell erbjuder klart godkänd backup. Dock lämnar Welbecks återbud ett tomrum i anfallsbesättningen.
Förbundskapten
Stuart Pearce
Pearce har rutin i massor, kanske främst som spelare. Det hann bli över 700 matcher i det engelska ligasystemet, 78 landskamper och fyra mästerskap innan skorna lades upp på hyllan. Pearce hann också få lite tränarerfarenhet innan han tog över U21-landslaget. Mellan 2005 och 2007 hade han huvudansvaret i Manchester City.
Spelare jag saknar:
Aaron Lennon – Spursspelaren hade väl antagligen varit given i truppen om det inte hade varit för att han är skadad. Michael Kightley – Högerytter från Wolves som vann assistligan i CCC den gångna säsongen. Missar på grund av skada.
David Wheater – mittbacken är en av de få ljusglimtarna som går att hitta i säsongens upplaga av Middlesbrough. Även här är det en skada som sätter stopp.
Tom Huddlestone – Tottenhams rivjärn är väl egentligen ingen favorit hos mig, men det är han hos Pearce. Han har gjort 33 U21-kamper och hade varit given i truppen om han varit skadefri.
Fabian Delph – Leedstalangen är helt klart oprövad på den stora scenen, men jag har imponerats stort av det jag har sett av honom den här säsongen. Det hade varit grymt kul om Pearce hade vågat chansa med honom istället för Driver eller Gardner.
Sylvan Ebanks-Blake – Läskligans skyttekung är skadad, och det är en besvikelse. Dels för att jag hade längtat efter att få se honom, och dels för att han uppenbarligen har näsa för mål.
Min Elva:
Hart
Onuoha Richards Mancienne Gibbs
Milner Cattermole Noble Johnson
Walcott Agbonlahor
Hart är, precis som jag sa tidigare, given etta.
Jag är medveten om att Richards har spelat främst på högerbacksplatsen i City under säsongen, men på den här nivån skulle jag vilja ha en så fysiskt stark och snabb spelare centralt. I övrigt känns backlinjen ganska given, anser jag. Mancienne är ju inte en spelare som har tonvis med erfarenhet av Premier League, men hans han utlåningsperiod i Wolves under första delen av säsongen imponerade så mycket att han fick hänga med A-landslaget till vänskapsmatchen i Tyskland. Hiddink gav också ynglingen speltid under slutet av säsongen. Gibbs är given som vänsterback.
Milner är sjävskriven till höger på mittfältet. Cattermole är visserligen halvt livsfarlig och stundtals direkt dåraktig, men det är verkligen ingen dålig fotbollsspelare. Jag tycker att väldigt många underskattar hans fötter och hans spelsinne å det grövsta. För mig är han given. Jag hade också ganska lätt att välja Noble före Muamba, Gardner eller Rodwell. Jag gillar verkligen vad jag har sett av Noble den här säsongen – Han utvecklas hela tiden och är en duktig tvåvägsmittfältare. Dessutom är han en grym straffskytt. Johnson är naturligt vänstefotad och har gjort fyra mål på 15 matcher från mittfältet för U21-landslaget. Ett ganska enkelt förstaval ute till vänster.
I anfallet känner jag inte att jag ens behöver motivera mig, faktiskt.
I övrigt:
Flest A-kamper i truppen: Micah Richards, 11.
Flest U21-kamper i truppen: James Milner, 42.
Flest Premier League-matcher i truppen: James Milner, 202.
Flest Premier League-mål i truppen: Gabriel Agbonlahor, 33.
Flest U21-mål i truppen: James Milner, 8.
Yngst: Jack Rodwell, född 11e mars 1991.
Äldst: James Milner, född 4e januari 1986.
Debutanten: Andy Driver, 0 U21-kamper.
Klubb med flest spelare med i truppen: Aston Villa och Manchester City, 3 vardera.
Englands matcher:
15/6 – Mot Finland, kl 18.15.
18/6 – Mot Spanien, kl 20.45.
22/6 – Mot Tyskland, kl 20.45.
Hur tror ni att det kommer att gå för England? Vad tycker ni om min elva? Vad känner ni inför mästerskapet i stort? Är det någon som ska sig iväg och gå på några matcher?
Några av de spelare som var med för två år sedan är med även denna gång. Milner, Onuoha, Hart och Noble är några av dem. Semifinal för två år sedan och tippade att gå långt denna gång, alltså. Men se, det hör inte till vanligheterna att England kan hävda sig på U-nivå på den internationella scenen. Faktum är att England inte kvalade inte till U21-EM någon gång under hela 90-talet.
Jag tänkte lista några spelare som var med under se svarta 90-talsåren, och berätta vad de pysslar med idag.
26e maj 1992 – England förlorar mot Tjeckoslovakien med 2-1. Till vänster i backlinjen fanns Scott Minto. Minto slog igenom i Charlton och gick sedan vidare till Chelsea. 1997 försvann han till Potugal och Benfica, men blev aldrig ordinarie. Det blev till att vända hem, och då föll valet på West Ham. Sejouren på Upton Park var full av skador, och Minto hamnade så småningom i Rotherham United. 2006 gick Minto i pension. Idag är jobbar han bland annat ideellt som kapten på en färja som kör rutter till ett sjukhem i Rotherham. Han kommenterar också fotboll i olika sammanhang i media, bland annat för BBC Radio.
1a juni 1993 – England spelar 0-0 mot Norge. I backlinjen fanns Aston Villa-talangen Bryan Small. Small är urtypen för talangen som aldrig blev något. 12 U21-kamper är ju inte så illa pinkat, men under de sista fem åren av karriären hette klubbarna Walsall, Forest Green Rovers, Kettering Town och Hednesford Town. Idag är han coach i Stourport Swifts i en lokal serie i Midlands. Det är ju inte direkt så man ryser av beundran.....
29e maj 1994 – England vinner över Ryssland med 2-0. Ian Selley fick ett inhopp på mittfältet. Selley debuterade i Arsenal blott 18 år ung. Många trodde på en stor framtid för honom. Men de senaste tre klubbarna heter Greys Atlethic, Maidstone United och Croydon Atlethic. Det blev absolut noll och ingenting av den forne talangen.
Det här är bara ett axplock. Det är ju ingen hemlighet att det är ett stort steg att gå från U21 till A-landslag. Men när det gäller England är det extremt hur många spelare som fått U21-kamper och som sedan haft en väldigt anonym karriär - Och dessa tre fick stå symbol för detta faktum denna gång. Och när jag säger anonym karriär så är jag snäll.
I rättvisans namn ska det ju säga att spelare som Sol Campbell, Gary Neville och David Beckham också spelade i U21-landslaget på 90-talet. Men vad hjälpte det? England rönte absolut noll framgångar på U-nivå under dessa år.
***********************************
Nu då? Kan England nå framgång i Sverige? Jo, kanske, men det blir tufft. I gruppspelet väntar både Spanien och Tyskland, så det blir knappast en promenad i parken att gå till semifinal.
Englands trupp ser ut som följer:
Målvakter
Joe Hart – Man City
Joe Lewis - Peterborough
Scott Loach - Watford
Jag kan inte tänka mig något annat än att Hart blir given etta här. Lewis är ordinarie i ett Peterborough som kom tvåa i League One, och Loach vaktade Watfords mål i 30 ligamatcher den här säsongen. Hart må ha varit bänkad sedan Givens ankomst, men i det här sammanhanget är han ändå hyfsat rutinerad, och han var faktiskt etta i City fram till januari.
Försvarare
Martin Cranie - Portsmouth
Kieran Gibbs - Arsenal
Michael Mancienne - Chelsea
Nedum Onuoha - Man City
Micah Richards - Man City
Andrew Taylor - Middlesbrough
Richard Stearman - Wolverhampton
James Tomkins - West Ham
Grym spets, halvdan bredd. Gibbs, Mancienne, Onuoha och Richards lär med största sannolikhet bilda backlinje, och i mina ögon är det en jäkligt bra backlinje. Vilka som kommer att lira mittbackar, och vem som går ut till höger i backlinjen återstår att se. Richards. Onuoha och Mancienne kan alla spela både till höger och centralt i backlinjen. Gibbs lär ju förstås vara given till vänster. Tomkins, Craine och Taylor ser jag som ganska halvsvaga kort, och jag tror att England behöver behålla sin ordinarie backlinje skadefri om de vill gå långt i turneirngen. Noterbart är att lagets kapten Steven Taylor, till vardags i Newcastle, missar mästerskapet på grund av skada. Ska vi gissa att Richards tar över lagkaptensbindeln?
Mittfältare
Lee Cattermole - Wigan
Andrew Driver - Hearts
Craig Gardner – Aston Villa
Adam Johnson - Middlesbrough
James Milner – Aston Villa
Fabrice Muamba - Bolton
Mark Noble – West Ham
Jack Rodwell - Everton
Danny Rose - Tottenham
Englands mittfältsuppsättning är inte särskilt namnkunnig – Det är nog bara Premier League-nördarna som har stenkoll på alla de här spelarna. Jag ingår ju garanterat i kategorin Premier League-nördar, och jag vill faktiskt påstå att England har ett ganska bra mittfält. Muamba, Cattermole och Noble är alla mer eller mindre totalordinarie i sina respektive klubblag. Rodwell är verkligen extremt lovande, Adam Johnson ser spännande ut, och Milner är i allra högsta grad en etablerad Premier League-spelare. I min ögon så heter de svagare korten Driver, Gardner och Rose. Den sistnämnde var egentligen inte ens kallad, men fick åka med när anfallaren Danny Welbeck skadade sig.
Anfallare
Theo Walcott - Arsenal
Gabriel Agbonlahor – Aston Villa
Frazier Campbell – Man United
Englands kanske starkaste lagdel. Theo Walcott är i allra högsta grad etablerad i A-landslaget, och är en av turneringens kanske största stjärnor. Aston Villas Agbonlahor kom femma i Premier Leagues skytteliga, och är precis som Walcott är han extremt snabb. Unitedtalangen Campbell erbjuder klart godkänd backup. Dock lämnar Welbecks återbud ett tomrum i anfallsbesättningen.
Förbundskapten
Stuart Pearce
Pearce har rutin i massor, kanske främst som spelare. Det hann bli över 700 matcher i det engelska ligasystemet, 78 landskamper och fyra mästerskap innan skorna lades upp på hyllan. Pearce hann också få lite tränarerfarenhet innan han tog över U21-landslaget. Mellan 2005 och 2007 hade han huvudansvaret i Manchester City.
***********************************
Spelare jag saknar:
Aaron Lennon – Spursspelaren hade väl antagligen varit given i truppen om det inte hade varit för att han är skadad. Michael Kightley – Högerytter från Wolves som vann assistligan i CCC den gångna säsongen. Missar på grund av skada.
David Wheater – mittbacken är en av de få ljusglimtarna som går att hitta i säsongens upplaga av Middlesbrough. Även här är det en skada som sätter stopp.
Tom Huddlestone – Tottenhams rivjärn är väl egentligen ingen favorit hos mig, men det är han hos Pearce. Han har gjort 33 U21-kamper och hade varit given i truppen om han varit skadefri.
Fabian Delph – Leedstalangen är helt klart oprövad på den stora scenen, men jag har imponerats stort av det jag har sett av honom den här säsongen. Det hade varit grymt kul om Pearce hade vågat chansa med honom istället för Driver eller Gardner.
Sylvan Ebanks-Blake – Läskligans skyttekung är skadad, och det är en besvikelse. Dels för att jag hade längtat efter att få se honom, och dels för att han uppenbarligen har näsa för mål.
***********************************
Min Elva:
Hart
Onuoha Richards Mancienne Gibbs
Milner Cattermole Noble Johnson
Walcott Agbonlahor
Hart är, precis som jag sa tidigare, given etta.
Jag är medveten om att Richards har spelat främst på högerbacksplatsen i City under säsongen, men på den här nivån skulle jag vilja ha en så fysiskt stark och snabb spelare centralt. I övrigt känns backlinjen ganska given, anser jag. Mancienne är ju inte en spelare som har tonvis med erfarenhet av Premier League, men hans han utlåningsperiod i Wolves under första delen av säsongen imponerade så mycket att han fick hänga med A-landslaget till vänskapsmatchen i Tyskland. Hiddink gav också ynglingen speltid under slutet av säsongen. Gibbs är given som vänsterback.
Milner är sjävskriven till höger på mittfältet. Cattermole är visserligen halvt livsfarlig och stundtals direkt dåraktig, men det är verkligen ingen dålig fotbollsspelare. Jag tycker att väldigt många underskattar hans fötter och hans spelsinne å det grövsta. För mig är han given. Jag hade också ganska lätt att välja Noble före Muamba, Gardner eller Rodwell. Jag gillar verkligen vad jag har sett av Noble den här säsongen – Han utvecklas hela tiden och är en duktig tvåvägsmittfältare. Dessutom är han en grym straffskytt. Johnson är naturligt vänstefotad och har gjort fyra mål på 15 matcher från mittfältet för U21-landslaget. Ett ganska enkelt förstaval ute till vänster.
I anfallet känner jag inte att jag ens behöver motivera mig, faktiskt.
***********************************
I övrigt:
Flest A-kamper i truppen: Micah Richards, 11.
Flest U21-kamper i truppen: James Milner, 42.
Flest Premier League-matcher i truppen: James Milner, 202.
Flest Premier League-mål i truppen: Gabriel Agbonlahor, 33.
Flest U21-mål i truppen: James Milner, 8.
Yngst: Jack Rodwell, född 11e mars 1991.
Äldst: James Milner, född 4e januari 1986.
Debutanten: Andy Driver, 0 U21-kamper.
Klubb med flest spelare med i truppen: Aston Villa och Manchester City, 3 vardera.
***********************************
Englands matcher:
15/6 – Mot Finland, kl 18.15.
18/6 – Mot Spanien, kl 20.45.
22/6 – Mot Tyskland, kl 20.45.
***********************************
Hur tror ni att det kommer att gå för England? Vad tycker ni om min elva? Vad känner ni inför mästerskapet i stort? Är det någon som ska sig iväg och gå på några matcher?
United sämre utan Ronaldo? Nej, bara bra på ett annat sätt [2009-06-11]
I 45 minuter var Sverige sämre än vad jag någonsin sett dem. På riktigt. Den första halvleken var den sämsta halvleken jag har sett ett svenskt landslag göra. Sedan kom de på att om vi springer och jobbar lite är vi bättre än det här Kalle Anka-laget (Kalle Anka-laget var nära att ta ledning två gånger om), och vips så gjordes tre snabba mål i början av andra halvlek. Sverige vann med 4-0, men det var en match att glömma.
England var ganska bra under ganska långa stunder igår. Kanske. Vad vet man egentligen? Andorra är ett helt overkligt dåligt landslag, så självklart ska England vinna enkelt – Och det gjorde de också. 6-0 är enkelt. Men som sagt. Jag tror att England var rätt så bra igår. Jag vet att David Beckham var det. Den gamle var bäst på planen i sin dirigentroll på det centrala mittfältet.
Nu har jag gjort min plikt vad gäller landskamperna.
Ronaldo till Real Madrid är en något fetare nyhet än att Källström och Zlatan småbråkar eller att Glen Johnson gjorde tre assist.
Ronaldo till Real Madrid. För en miljard. 1.000.000.000. En fucking miljard. Jag tänker inte börjar någon harang om att fotbollsvärlden är sjukligt pengastinn, men..... Fotbollsvärlden är sjukligt pengastinn.
Jag älskar engelsk fotboll och Premier League. Så är jag då glad eller ledsen över att Ronaldo nu lämnar ligan som jag älskar? Lite både och, faktiskt. Jag skrev ett inlägg för ett tag sedan där jag skrev att jag tycker att Ronaldo har gått för långt i sin gnälliga och äckliga attityd och att jag gärna vill se honom försvinna till marängerna. Jag fick både medhåll och mothugg. Premier League behöver sina stjärnor och sina profiler, sa någon. Och ja, så är det ju förstås. Ronaldo är en av dem som, hur gnällig han än är, bjuder på fotbollsmagi var och varannan helg. Ur den aspekten kommer jag att sakna honom. Men ändå. Jag står fast vid vad jag skrev då. Jag är så fruktansvärt trött på att se honom sätta sig över laget. Jag föraktar hans filmande och hans jiddrande med domarna. Jag skäms (å vem vägnar vet jag inte) när jag ser honom få frispel och gråta som en treåring när han inte får som han vill. Jag är urless på att se honom handla som om personen Ronaldo är större än klubben Man United. Eftersom Ronaldo är ett geni på planen så har jag många gånger haft överseende med hans sätt att vara – Han bjuder ju på så stor fotbollsunderhållning. Men den här säsongen så har han på de mest kreativa sätt tagit sin vedervärdiga attityd till helt nya nivåer. Jag har inte kunnat se förbi hans attityd denna säsong. 2009 blev året då Ronaldo i min ögon helt och hållet blev ett kräkmedel. Med andra ord: Det ska bli skönt att han lämnar Premier League.
Det uppstår så många intressanta frågor i kölvattnet av den här affären. En av de mest flitigt ställda; Försvagas Man United nu? Om ja, hur mycket?
Man United försvagas förstås fotbollsmässigt. Ronaldo har gjort över 60 mål de senaste två säsongerna. Det är inget man bara ersätter rakt av. Det spelar ingen roll vilka pengar de får eller vilka spelare de köper in. De förlorar en målskytt, en skottvirtuos, en assistmakare och en enormt stor matchvinnare. Det finns inte en enda spelare i världen som rakt av går in och fyller ut Ronaldos skor. Men jag undrar ifall United kommer bli ett så mycket sämre lag. De kommer självklart att vara en stor och skicklig fotbollsspelare fattigare, men vi pratar en spelare, och Man United har alltid varit främst ett lag. De vinner titlar främst tack vare sin bredd, sin vinnarkultur, och för att de har många spelare som kan avgöra matcher. Ronaldo var en av dem, men han var aldrig ensam. Dessutom tror jag att många i och runt omkring klubben nu känner att klubben kan börja ett nytt kapitel. Det är slut på de eviga spekulationerna. Den eviga frågan om Ronaldos vara eller icke var i klubben har äntligen fått ett definitivt svar. Hade jag ägt en säsongsbiljett till Old Trafford så hade jag på ett sätt kännt att jag kan andas ut nu. Det är alltid skönt att veta.
Vi ska inte heller glömma att medan United över en kafferast blev en grym fotbollsspelare fattigare så blev de en miljard kronor rikare. Det är pengar det med, om man säger så. United lär använda dem också. Men de lär inte använda dem för att ersätta Ronaldo. Vissa spelartyper ersätter man inte. United lär använda dem för att skaffa ett ruggigt slagkraftigt lag till nästa säsong. Att "ersätta" Ronaldo är fel sätt att tänka. Hur får vi slagkraftigast möjliga LAG till nästa säsong - Det är är rätt sätt att tänka för United nu. Och det ska väl mycket till ifall de inte lyckas med det? Uniteds spelidé har, de senaste två säsongerna, till mångt och mycket byggt på att sätta Ronaldo i så många bra avslutningslägen som möjligt. Skottlägen, löpningar in bakom backlinjen, nicklägen och frisparkar. Laget gjorde jobbet, Ronaldo avslutade det. Så har det sett ut till stor del. Så kommer det förstås inte se ut nästa säsong. Men det betyder absolut inte att United inte kommer att vara ett förbannat bra lag.
United har redan ett sanslöst bra lag. Ferdinand, Vidic, Evra, Carrick, Rooney, och Berbartov är bara några exempel på spelare som är i yppersta världsklass på sin position. Nu har klubben en miljard att spendera på transfermarknaden också. Med det som utgångspunkt så finns det ingen som kan inbilla mig att United kommer vara ett kraftigt försvagat lag till nästa säsong. Det kommer att vara ett annat lag. Men särskilt mycket sämre? Nej, bara bra på ett annat sätt.
Förresten: Affären är inte klar. United har accepterat budet, men innan vi har sett Ronaldo med en Real Madrid-tröja på sig (släpper Raul tröja nr 7 nu?) så är det inte helt klart. Men eftersom allt talar för att affären blir av så kände jag inte att jag behövde vänta med den här texten.
Jag lär också få tillfälle att återkomma till hela den här transfersagan. Det uppstår som sagt väldigt många intressanta frågor i kölvattnet av den. Saknar ni någon aspekt som ni vill höra mer om, så ropa till.
Annars vill jag jättegärna höra era åsikter om det nya världsrekordet i transfersumma, och det faktum att Ronaldo nu lämnar. Framför allt vill jag höra Unitedfansena åsikter. Oskar; Sadde; Se till att få hit era geliker nu!
Imorgon kan det bli tight om tid att honna blogga för min del. Men håll ögonen öppna - Nästkommande inlägg blir uppladdning inför U21-EM - Då med fokus England.
England var ganska bra under ganska långa stunder igår. Kanske. Vad vet man egentligen? Andorra är ett helt overkligt dåligt landslag, så självklart ska England vinna enkelt – Och det gjorde de också. 6-0 är enkelt. Men som sagt. Jag tror att England var rätt så bra igår. Jag vet att David Beckham var det. Den gamle var bäst på planen i sin dirigentroll på det centrala mittfältet.
Nu har jag gjort min plikt vad gäller landskamperna.
***********************************
Ronaldo till Real Madrid är en något fetare nyhet än att Källström och Zlatan småbråkar eller att Glen Johnson gjorde tre assist.
Ronaldo till Real Madrid. För en miljard. 1.000.000.000. En fucking miljard. Jag tänker inte börjar någon harang om att fotbollsvärlden är sjukligt pengastinn, men..... Fotbollsvärlden är sjukligt pengastinn.
Jag älskar engelsk fotboll och Premier League. Så är jag då glad eller ledsen över att Ronaldo nu lämnar ligan som jag älskar? Lite både och, faktiskt. Jag skrev ett inlägg för ett tag sedan där jag skrev att jag tycker att Ronaldo har gått för långt i sin gnälliga och äckliga attityd och att jag gärna vill se honom försvinna till marängerna. Jag fick både medhåll och mothugg. Premier League behöver sina stjärnor och sina profiler, sa någon. Och ja, så är det ju förstås. Ronaldo är en av dem som, hur gnällig han än är, bjuder på fotbollsmagi var och varannan helg. Ur den aspekten kommer jag att sakna honom. Men ändå. Jag står fast vid vad jag skrev då. Jag är så fruktansvärt trött på att se honom sätta sig över laget. Jag föraktar hans filmande och hans jiddrande med domarna. Jag skäms (å vem vägnar vet jag inte) när jag ser honom få frispel och gråta som en treåring när han inte får som han vill. Jag är urless på att se honom handla som om personen Ronaldo är större än klubben Man United. Eftersom Ronaldo är ett geni på planen så har jag många gånger haft överseende med hans sätt att vara – Han bjuder ju på så stor fotbollsunderhållning. Men den här säsongen så har han på de mest kreativa sätt tagit sin vedervärdiga attityd till helt nya nivåer. Jag har inte kunnat se förbi hans attityd denna säsong. 2009 blev året då Ronaldo i min ögon helt och hållet blev ett kräkmedel. Med andra ord: Det ska bli skönt att han lämnar Premier League.
Det uppstår så många intressanta frågor i kölvattnet av den här affären. En av de mest flitigt ställda; Försvagas Man United nu? Om ja, hur mycket?
Man United försvagas förstås fotbollsmässigt. Ronaldo har gjort över 60 mål de senaste två säsongerna. Det är inget man bara ersätter rakt av. Det spelar ingen roll vilka pengar de får eller vilka spelare de köper in. De förlorar en målskytt, en skottvirtuos, en assistmakare och en enormt stor matchvinnare. Det finns inte en enda spelare i världen som rakt av går in och fyller ut Ronaldos skor. Men jag undrar ifall United kommer bli ett så mycket sämre lag. De kommer självklart att vara en stor och skicklig fotbollsspelare fattigare, men vi pratar en spelare, och Man United har alltid varit främst ett lag. De vinner titlar främst tack vare sin bredd, sin vinnarkultur, och för att de har många spelare som kan avgöra matcher. Ronaldo var en av dem, men han var aldrig ensam. Dessutom tror jag att många i och runt omkring klubben nu känner att klubben kan börja ett nytt kapitel. Det är slut på de eviga spekulationerna. Den eviga frågan om Ronaldos vara eller icke var i klubben har äntligen fått ett definitivt svar. Hade jag ägt en säsongsbiljett till Old Trafford så hade jag på ett sätt kännt att jag kan andas ut nu. Det är alltid skönt att veta.
Vi ska inte heller glömma att medan United över en kafferast blev en grym fotbollsspelare fattigare så blev de en miljard kronor rikare. Det är pengar det med, om man säger så. United lär använda dem också. Men de lär inte använda dem för att ersätta Ronaldo. Vissa spelartyper ersätter man inte. United lär använda dem för att skaffa ett ruggigt slagkraftigt lag till nästa säsong. Att "ersätta" Ronaldo är fel sätt att tänka. Hur får vi slagkraftigast möjliga LAG till nästa säsong - Det är är rätt sätt att tänka för United nu. Och det ska väl mycket till ifall de inte lyckas med det? Uniteds spelidé har, de senaste två säsongerna, till mångt och mycket byggt på att sätta Ronaldo i så många bra avslutningslägen som möjligt. Skottlägen, löpningar in bakom backlinjen, nicklägen och frisparkar. Laget gjorde jobbet, Ronaldo avslutade det. Så har det sett ut till stor del. Så kommer det förstås inte se ut nästa säsong. Men det betyder absolut inte att United inte kommer att vara ett förbannat bra lag.
United har redan ett sanslöst bra lag. Ferdinand, Vidic, Evra, Carrick, Rooney, och Berbartov är bara några exempel på spelare som är i yppersta världsklass på sin position. Nu har klubben en miljard att spendera på transfermarknaden också. Med det som utgångspunkt så finns det ingen som kan inbilla mig att United kommer vara ett kraftigt försvagat lag till nästa säsong. Det kommer att vara ett annat lag. Men särskilt mycket sämre? Nej, bara bra på ett annat sätt.
***********************************
Förresten: Affären är inte klar. United har accepterat budet, men innan vi har sett Ronaldo med en Real Madrid-tröja på sig (släpper Raul tröja nr 7 nu?) så är det inte helt klart. Men eftersom allt talar för att affären blir av så kände jag inte att jag behövde vänta med den här texten.
Jag lär också få tillfälle att återkomma till hela den här transfersagan. Det uppstår som sagt väldigt många intressanta frågor i kölvattnet av den. Saknar ni någon aspekt som ni vill höra mer om, så ropa till.
Annars vill jag jättegärna höra era åsikter om det nya världsrekordet i transfersumma, och det faktum att Ronaldo nu lämnar. Framför allt vill jag höra Unitedfansena åsikter. Oskar; Sadde; Se till att få hit era geliker nu!
***********************************
Imorgon kan det bli tight om tid att honna blogga för min del. Men håll ögonen öppna - Nästkommande inlägg blir uppladdning inför U21-EM - Då med fokus England.
Jag hoppas att Bilic kommer till England [2009-06-09]
Kroatiens förbundskapen Slaven Bilic sägs vara intresserad av att ta huvudansvaret i Pompey. Nu ska väl dessa nyheter helt klart tas med en nypa salt eftersom det är Bilic agent som uttalat sig. Agenter gillar ju som bekant att snacka en hel del. Han säger att Portsmouth har kontaktat honom, men att det än så länge inte finns något konkret bud. Jag hopaps att det kommer. Ända sedan Mourinho (ja, jag erkänner - jag älskar den mannen) packade väskan och försvann till pastans förlovade land så har fotbollsengland varit en profil fattigare. Bilic skulle lätt kunna fylla ut det tomrummet.
Bilic är intressant, inlevelsefull, frispråkig, intelligent, karismatisk, politisk, humoristik och vass. Jag gillade honom som spelare och jag älskar honom som ledare.
Ni minns säkert att Bilic har varit en sväng i England som spelare? Han kom till England och West Ham från tyska Karlsruhe i januari 1996. Efter en grym vår i West Ham, fint spel under EM 96 i England och ytterligare en bra höst i Hammers så bestämde sig Everton för att Bilic var mannen för dem. Men Bilic gick inte direkt till Everton. West Ham låg pyrt till i ligan, och Bilic ville inte lämna förrän han hade gjort allt som stod i hans makt för att se till att Hammers skulle bli kvar i Premier League. West Ham hängde kvar och sommaren 97 avslöt Bilic till Everton. Jag vill minnas att han började väldigt bra i klubben, men att det sedan gick allt sämre - Jag har för mig att skillsmässan inte var den mest lyckliga. Björn minns säkert Bilic Everton-karriär på ett bättre sätt än vad jag gör.....
Precis som sig bör med en karatär som Bilic så har inte karriären varit fri från kontroverser. I VM 1998 åkte Kroatien ut mot Frankrike i semifinalen. Åkte ut gjorde även Laurent Blanc efter att just Bilic spelat lite teater (3:30 in i klippet) vid en fast situation. Blanc missade därmed VM-finalen. Bilic fick dåligt samvete och erkände att han hade spelat över, och han bad också Blanc om ursäkt.
Bilic gjorde sin sista match som aktiv 2001. Tre år senare var han tillbaka i hetluften, då som tränare för Kroatiens U21-landslag. Det jobbet hade han i två år innan han tog det jobb som han har än idag - Jobbet som Kroatiens förbundskapten. Den första uppgiften blev alltså att ta Kroatien till EM 2008 - Och vi vet ju alla hur det gick. Kroatien sopade hem gruppen före Ryssland och England. Engelsmännen slog man både på borta och hemmaplan. Ni minns väl målvaktstavlan av Carson.
I EM åkte Kroatien ut mot ett Turkiet som inte hade vett nog att fatta när en match var över. Bilic satt dock säkert, och han har hela tiden påpekat att han vill vara kvar som huvudansvarig för landslaget, och att ett klubblag inte intresserar honom just nu. Men nu ryktas han alltså till Portsmouth. Jag hoppas att det blir av. Varför jag hoppas det? För alla de anledningar jag nämner ovan, och för att det nästan alltid skulle finnas något att skriva om då.
Bilic är som sagt ingen dumskalle. Förutom sitt modersmål så behärskar han italienska, tyska och engelska flytande. Dessutom har han en juridikexamen och verkar till råga på allt ha koll på sin Sokrates....
Och när jag säger att han är inlevelsefull, karismatisk och frispråkig (Wake up...Haha) så överdriver jag inte det minsta.
Dessutom kan mannen riva av några gitarriff. Det uppskattas alltid.
För min del så är du varmt välkommen till England, Slaven.
Svaret på frågorna igår:
1. Arsenal - 21 matcher.
2. Bolton.
3. Blackburn och Hull.
4. Lee Cattermole.
5. Fulham.
Ingen grejade alla fem, men tillsammans grejade ni fyra av fem. Alla gick ni bet på fråga 2. Det var tydligen klurigt, vilket förstås får mig att känna mig nöjd.
Jag är tillbaka inför matcherna (Englands och Sveriges) imorgon, alternativt efter matcherna på torsdag
Bilic är intressant, inlevelsefull, frispråkig, intelligent, karismatisk, politisk, humoristik och vass. Jag gillade honom som spelare och jag älskar honom som ledare.
Ni minns säkert att Bilic har varit en sväng i England som spelare? Han kom till England och West Ham från tyska Karlsruhe i januari 1996. Efter en grym vår i West Ham, fint spel under EM 96 i England och ytterligare en bra höst i Hammers så bestämde sig Everton för att Bilic var mannen för dem. Men Bilic gick inte direkt till Everton. West Ham låg pyrt till i ligan, och Bilic ville inte lämna förrän han hade gjort allt som stod i hans makt för att se till att Hammers skulle bli kvar i Premier League. West Ham hängde kvar och sommaren 97 avslöt Bilic till Everton. Jag vill minnas att han började väldigt bra i klubben, men att det sedan gick allt sämre - Jag har för mig att skillsmässan inte var den mest lyckliga. Björn minns säkert Bilic Everton-karriär på ett bättre sätt än vad jag gör.....
Precis som sig bör med en karatär som Bilic så har inte karriären varit fri från kontroverser. I VM 1998 åkte Kroatien ut mot Frankrike i semifinalen. Åkte ut gjorde även Laurent Blanc efter att just Bilic spelat lite teater (3:30 in i klippet) vid en fast situation. Blanc missade därmed VM-finalen. Bilic fick dåligt samvete och erkände att han hade spelat över, och han bad också Blanc om ursäkt.
Bilic gjorde sin sista match som aktiv 2001. Tre år senare var han tillbaka i hetluften, då som tränare för Kroatiens U21-landslag. Det jobbet hade han i två år innan han tog det jobb som han har än idag - Jobbet som Kroatiens förbundskapten. Den första uppgiften blev alltså att ta Kroatien till EM 2008 - Och vi vet ju alla hur det gick. Kroatien sopade hem gruppen före Ryssland och England. Engelsmännen slog man både på borta och hemmaplan. Ni minns väl målvaktstavlan av Carson.
I EM åkte Kroatien ut mot ett Turkiet som inte hade vett nog att fatta när en match var över. Bilic satt dock säkert, och han har hela tiden påpekat att han vill vara kvar som huvudansvarig för landslaget, och att ett klubblag inte intresserar honom just nu. Men nu ryktas han alltså till Portsmouth. Jag hoppas att det blir av. Varför jag hoppas det? För alla de anledningar jag nämner ovan, och för att det nästan alltid skulle finnas något att skriva om då.
Bilic är som sagt ingen dumskalle. Förutom sitt modersmål så behärskar han italienska, tyska och engelska flytande. Dessutom har han en juridikexamen och verkar till råga på allt ha koll på sin Sokrates....
Och när jag säger att han är inlevelsefull, karismatisk och frispråkig (Wake up...Haha) så överdriver jag inte det minsta.
Dessutom kan mannen riva av några gitarriff. Det uppskattas alltid.
För min del så är du varmt välkommen till England, Slaven.
***********************************
Svaret på frågorna igår:
1. Arsenal - 21 matcher.
2. Bolton.
3. Blackburn och Hull.
4. Lee Cattermole.
5. Fulham.
Ingen grejade alla fem, men tillsammans grejade ni fyra av fem. Alla gick ni bet på fråga 2. Det var tydligen klurigt, vilket förstås får mig att känna mig nöjd.
***********************************
Jag är tillbaka inför matcherna (Englands och Sveriges) imorgon, alternativt efter matcherna på torsdag
Fem frågor [2009-06-08]
Vad skriver man om en dag som denna då? Att Levezzi ryktas till Liverpool? Eller kanske om att Arsenal sägs vara nära en värvning av Ajaxförsvararen Vermaelen? Eller om Man Uniteds intresse för Antonio Valencia? Nja. Silly season är silly season och jag lär överlag inte presentera tusen och åter tusen rykten här under sommaren. Det finns så många sajter som gör just det, och jag tycker ärligt talat att det är ganska andefattigt - Att prata och utvärdera värvningar som faktiskt är klara är dock en annan sak. Dessvärre totaldomineras ju såväl svensk som engelsk media av transferrykten. Så vad hittar man då på? Tja.... Jag tänkte slänga ut några småkluriga frågor och se ifall ni har huvudet på skaft.
1. Vilket lag hade den längtsa förlustfria sviten i Premier League den här säsongen, och hur i hur många matcher varade sviten?
2. Ett av säsongens Premier League-lag gick mållöst från planen hela 18 gånger (mest av alla) - Vilket?
3. Två lag delade på det ett föga imponerande säsongsrekord, nämligen det som handlar om flest antal raka förluster. Vilka är det två lagen?
4. Ett gult kort ger en poäng, ett rött kort ger två poäng. Den spelare som ensam toppar säsonges busliga hamnade på totala 14 poäng. Vem är spelaren?
5. Premier Leagues snällaste lag denna säsong samlade totalt på sig 40 gula kort och endast ett rött dito. Vilket är laget?
Sädärja, nu har ni alla fall något att klura på tills imorgon. Om ni lyckas hålla er borta från Wikipedia blir det ju lite roligare....
Har ni förresten £100M till övers så är det prislappen på Newcastle. Någon som är sugen?
Det är en del stiltje just nu. Jag hoppas det finns mer att diskutera och skriva om imorgon. Om inte annat så vankas det ju återigen landskamper på onsdag, och jag kommer garanterat skriva om om såväl Sveriges möte med Malta som Englands möte med Andorra. Sedan närmar vi ju oss U21-EM också. Den här bloggen kommer garanterat var The place to be under turneringen. Jag siktar på att ge er en hel del information och åsikter under mästerskapet.
Vi hörs imorgon.
1. Vilket lag hade den längtsa förlustfria sviten i Premier League den här säsongen, och hur i hur många matcher varade sviten?
2. Ett av säsongens Premier League-lag gick mållöst från planen hela 18 gånger (mest av alla) - Vilket?
3. Två lag delade på det ett föga imponerande säsongsrekord, nämligen det som handlar om flest antal raka förluster. Vilka är det två lagen?
4. Ett gult kort ger en poäng, ett rött kort ger två poäng. Den spelare som ensam toppar säsonges busliga hamnade på totala 14 poäng. Vem är spelaren?
5. Premier Leagues snällaste lag denna säsong samlade totalt på sig 40 gula kort och endast ett rött dito. Vilket är laget?
Sädärja, nu har ni alla fall något att klura på tills imorgon. Om ni lyckas hålla er borta från Wikipedia blir det ju lite roligare....
***********************************
Har ni förresten £100M till övers så är det prislappen på Newcastle. Någon som är sugen?
***********************************
Det är en del stiltje just nu. Jag hoppas det finns mer att diskutera och skriva om imorgon. Om inte annat så vankas det ju återigen landskamper på onsdag, och jag kommer garanterat skriva om om såväl Sveriges möte med Malta som Englands möte med Andorra. Sedan närmar vi ju oss U21-EM också. Den här bloggen kommer garanterat var The place to be under turneringen. Jag siktar på att ge er en hel del information och åsikter under mästerskapet.
Vi hörs imorgon.
Danmark förtjänade att vinna [2009-06-07]
Allra först: Varför i hela friden namn var det ingen svensk TV-kanal som visade Englands match igår? Visst, det var inget höjdarmotstånd som engelsmännen ställdes mot, men ändå. Mig veterligen så är intresset för det engelska landslaget alltid högt i det här landet, och eftersom matchen inte krockade med någon annan riktigt intressant landskamp så blev jag väldigt förvånad. Jag hade iskallt utgått ifrån att matchen skulle sändas, så döm av min förvåning när jag hittade en skräpmatch som Makedonien-Norge i tablån, men ingen Englandsmatch. Summa summarum; Jag såg inte Englands match, och kan därför inte uttala mig om den över huvud taget. England vann med 4-0 och målskyttarna hette Barry, Heskey, Rooney och Lampard. Mycket mer än så vet jag inte. Om någon av er vet mer än mig så skriv gärna en rad, eller två.
***********************************
Om Sveriges match vet jag desto mer. Jag önskar att jag inget visst, jag önskar att jag kunde glömma eländet. Allra mest önskar jag att vi kunde få en do over. En chans att göra om och göra rätt, för nog var det mycket som inte gick rätt igår mot Danmark. Det var faktiskt en hel del som gick käpprätt åt helvete fel, och nu är VM i Sydafrika långt, långt borta. Det finns fortfarande en chans. En andraplats skulle kunna ge oss en chans till Play Off. Men då måste vi först och främst se till att komma tvåa, och sedan måste vi undvika att bli sämsta tvåa, för den grupptvåa som är sämst får ingen Play Off-match. Men just nu är det knappast vårt största problem. Just nu ser inte det Svenska landslaget ut som ett lag som ska kunna klara av att komma tvåa - Och det är ett stort problem.
Lagerbäck och några av spelarna ville gärna prata om missade chanser efter matchen. De ville gärna påstå att vi skapade tillräckligt mycket för att vinna matchen. Jag vill hellre prata om hur vi inte förtjänade att vinna och om hur de chanser som skapades (var det verkligen så jävla många?) inte var chanser som föddes ur ett stort spelövertag eller ur en spelidé som fungerade väl. Jag vill också prata om hur Danmark förtjänade att vinna, och om hur de vann de viktigaste matcherna i matchen. Liverpools Agger och Palermos Kjaer gav inte Zlatan Ibrahimovic en millimeter. Det var inte många gånger som Sveriges starkast lysande stjärna fick bollen vid fötterna, och när han väl fick det så tycktes han aldrig lyckas med att komma rättvänd. Zlatan såg dessutom på tok för okoncentrerad och ointresserad ut i allt för långa stunder. Bara en fårskalle skulle hävda att Zlatan inte har potentialen att briljera i den här typen av matcher. Han gillar stora matcher, och han har gett mittbackar som Agger och Kjaer ett helvete hur många gånger som helst på klubblagsnivå. Men i landslaget tycks det vara absolut omöjligt att få ut max av Zlatan. Om det beror på omgivningen, Lagerbäcks taktikpärmar eller Zlatan själv vet jag inte. Frågan är om någon kan svara på det. Jag hoppas att någon kan det, för det är nästan löjligt att en spelare av Zlatans kaliber ska behöva vara så osynlig och så satt ur spel som han är så ofta i landslaget. Jag tror han känner det själv också. Han såg mer och mer frusterarad ut ju längre matchen led igår. Den sista kvarten hämtade han boll så långt ned i planen att när han väl hade bollen vid fötterna så var det 40 meter fram till Sörensen, och framför sig hade han nio danska spelare.
Det leder oss in på nästa förlorade match i matchen. Källström och Andersson blev knockade av två gånger Paulsen. Det danska mittfältet var hela tiden på rätt sida, de vann boll, de vann närkamper, och de gav inte Andersson eller Källström tid att andas. Och när danskarna för en gångs skulle inte var på plats för att terrorisera det svenska innermittfältet så föll de på eget grepp. Felprocenten i passningarna var på tok för hög, och det mesta de företog sig såg svårt och omständligt ut.
Som om inte det vore nog fungerade inte kantspelet heller. När Chippen var som allra bäst var han i mina ögon medioker. Nu är han inte ens det. Bakom honom fanns Adam Johansson, och även om jag faktiskt gillar Adam så kan jag inte hitta mycket positivt att säga om hans match igår. Att spela en så högerfotad spelare som vänsterback var ett fatalt misstag. På högerkanten i backlinjen så stod Mikael Nilsson för gedigen arbetsinsats, men vad hjälper det när man med en misslyckad klackrensning assisterar danskarna till matchens enda mål? Rasmus Elm på högermittfältet var den enda svenska spelaren som gjorde vad man kan begära. Han visar upp ett lugn och en mognad i sitt spel som imponerar stort på mig. Jag tycker också att hans äldre bror stod för ett piggt inhopp. Och med facit i hand så hade jag mycket hellre sett både honom eller Elmander på topp bredvid Zlatan. Henrik Larsson må vara en av svensk fotbolls stora spelare, men då pratar vi imperfekt och inte presens. Igår såg Henrik ut som.... Ja, som om han vore 37 år gammal och spelar i Allsvenskan.
Nu då? Det går förstås att argumentera för att Lagerbäck borde lämna, och att vi måste få in nytt färskt blod i truppen. Frågar ni mig så vore det en dum idé. Jag hade gärna sett ett byte av förbundskapten efter VM i Tyskland, men så blev det inte, och jag ville inte byta förbundskapten i nuläget. Lagerbäck ska självklart sitta kvar kvalet ut. Det fortfarande finns en liten chans att gå till VM, och jag tror man förminskar de redan små chanserna ifall man tar in någon som börjar en förnyelseprocess mitt i ett kval. Dessutom bör man ge den person som efterträder Lagerbäck bästa möjliga chans till en bra start, och det gör man inte genom att tillsätta någon mitt i ett kval som håller på att gå åt pipsvängen. Jag ser heller ingen anledning till stress. Om vi missar VM så finns det tid att utvärdera, att hitta rätt person, att staka ut en väg och att sätta upp mål. Vad är uppsidan med att skynda på en sådan process? Jag kan då inte se den.
En sak till: Marcus Berg. Inte ens på bänken. Fel.
Allra sist: Jag har hört väldigt många prata om hur Zlatan borde ha tagit den straffen som domare Riley genröst tilldelade oss. För mig är det en lika onödig som spekulativ diskussion. Då är man inne på ett om-resonemang, och sådana har jag inte mycket till övers för.
***********************************
Ni får ursäkta eventuella stav och slarvfel i det här blogginlägget. Det är en hel del runt omkring på jobbet.
***********************************
Nu ska jag åka hem från jobbet. Hemma på digitalboxen väntar en Grand Slam-final i tennis. Finalen har en svensk deltagare. Det är stort.
The Championship - Kort sammanfattning
Alright. Då ska ni få lite sammanfattning, lite nuffror, och två galna stories från den gångna säsongen i The Championship. Vi börjar med det elementära.
Uppflyttade:
1.Wolves
2.Birmingham
3.Burnley.
Det betyder att två (Reading och Derby) av de tre lag som åkte ut Premier League förra säsongen blir kvar i The Championship minst ett år till. Det var visserligen bra för Reading (för Derby gick de sämre, de slutade på 18e plats). De kom kom trea. Men i Play Off-spelet drog Burnley alltså det längtsa strået. Faktum är att det inte alls är särskilt lätt att göra snabb comeback i Premier League när man väl åkt ned. 42 lag har åkt ur sedan Premier League startades. Bara 13 gånger har det blivit comeback för ett lag redan den följande säsongen. Sju lag har åkt ned och sedan dess inte återkommit. Däribland hittar vi klassiska lag som Leeds, Southampton och Sheffield Wednesday. Så när Gareth Southgate sa att han Middlesbrough nästa säsong kommer att spela i en ”very competitive league” så överdrev han inte före fem öre.
Nedflyttade denna säsong:
1.Norwich
2.Southhampton
3.Charton
Southhampton och Norwich gjorde varandra sällskap ned i The Championship år 2005. Två år senare anslöt också Charlton till Läskligan. Från och med nästa säsong spelar de alltså allihopa i League One. Har man väl börjat den där hissfärden nedåt, så är det uppenbarligen inte helt lätt att stoppa den. Det betyder också att alla nykomlingar i årets upplaga av The Championship hängde kvar. Nottingham låg ganska pyrt till ett tag, men slutade på 19e plats. Doncaster Rovers slutade på en 14e plats, och Swansea hamnade så högt som 8a.
Skytteligan, The Championship:
1.Sylvan Ebanks-Blake, Wolves, 25 mål.
2.Ross McCormack, Cardiff, 21 mål.
Jason Scottland, Swansea, 21 mål.
3.Kevin Doyle, Reading, 18 mål.
4.Tommy Smith, Watford, 16 mål.
Wolves gjorde flest mål och hade bäst målskillnad denna säsong. De hade alltså också den vassaste målskytten i den 23-årige engelsmannen Ebanks-Blake. Det ska bli intressant att följa både honom och Woves nästa säsong. Wolves har förutom Ebanks-Blake en skotte vid namn Chris Iwelumo som petade in 14 mål och ännu en ung engelsman som heter Michael Kighley som gjorde hela 19 assist denna säsong – Mest av alla i ligan. Säsongens lag i The Championship enligt PFA:
Keiran Westwood
(Coventry)
Kyle Noughton Roger Johnson Richard Stearman Daniel Fox
(Sheff Utd) (Cardiff) (Wolves) (Coventry)
Michael Kightley Joe Ledley Jordi Gomez Stephen Hunt
(Wolves) (Cardiff) (Swansea) (Reading)
Jason Scotland Sylvan Ebanks-Blake
(Swansea) (Wolves)
Innan vi går in på de två halvgalna anekdoterna vill jag snabbt nämna Swansea, för de förtjänar verkligen att nämnas. De var alltså nykomlingar i The Championship till den här säsongen, men slutade så högt upp som åtta. De var med i kampen om en Play Off-plats väldigt länge. De stod också för en fin insats i FA-Cupen där de åkte ut mot ett Fulham som borde bett om ursäkt för sin seger – Så utspelade var de. Swansea tränas av Roberto Martinez som just nu sägs vara på väg till Wigan. Martinez har gjort stor succé i laget, och han står för en väldigt publikfriande fotboll och han använder sig av ett väldigt rörligt och fröjdigt 4-3-3-system. Martinez är inte mer än 35 år gammal, och det ska bli helt otroligt spännande att följa hans managerkarriär.
Självklart förtjänar också alla nykomlingarna ett större omnämnade, inte minst Burnley som stod för en rejäl skräll när de gick upp. Men jag väntar lite med det. Jag kommer att göra ett inlägg modell längre om alla tre nykomlingar, men som sagt; Håll till godo.
Så var det de småroliga anekdoterna.
Spökmålet
Watford möttre Reading, och linjedomaren var säker på att bollen hade passerat linjen. Det hade den, men då pratar vi kortlinjen och inte mållinjen. Bollen var alltså inte ens mellan stolparna, men det blev dömt mål, och det blev matchens enda mål. Watfords manager Aidy Boothroyd var förstås vansinnig och efter matchen dundrade han på om att målkameror är ett absolut måste. Readings manager Steve Coppell erbjöd att spela om matchen, men det gick inte igenom på högre ort. Domaren hade dömt mål, och det var det som gällde.
Frispelet
Reading mötte Burnley i Play Off-spelet. Andre Bikey får Drogba att framstå som katatonisk (nåja).
Det roliga är att Bikey har gjort bort sig tidigare. Minns ni den här grejen som inträffade för några år sedan i Afrikanska Mästerkspen?
Kanske skulle The Championship förtjäna en mer omfångsrik sammanfattning, men med tanke på hur lite TV-tid ligan får här i Sverige är det inte helt lätt att ha stenkoll. Kanske fyller jag på det här inlägget, men då ropar jag i så fall till i framtid inlägg, och länkar hit.
Jag är tillbaka på förkvällen med några ord om såväl Englands som Sverige stundande kvalmatcher.
Uppflyttade:
1.Wolves
2.Birmingham
3.Burnley.
Det betyder att två (Reading och Derby) av de tre lag som åkte ut Premier League förra säsongen blir kvar i The Championship minst ett år till. Det var visserligen bra för Reading (för Derby gick de sämre, de slutade på 18e plats). De kom kom trea. Men i Play Off-spelet drog Burnley alltså det längtsa strået. Faktum är att det inte alls är särskilt lätt att göra snabb comeback i Premier League när man väl åkt ned. 42 lag har åkt ur sedan Premier League startades. Bara 13 gånger har det blivit comeback för ett lag redan den följande säsongen. Sju lag har åkt ned och sedan dess inte återkommit. Däribland hittar vi klassiska lag som Leeds, Southampton och Sheffield Wednesday. Så när Gareth Southgate sa att han Middlesbrough nästa säsong kommer att spela i en ”very competitive league” så överdrev han inte före fem öre.
Nedflyttade denna säsong:
1.Norwich
2.Southhampton
3.Charton
Southhampton och Norwich gjorde varandra sällskap ned i The Championship år 2005. Två år senare anslöt också Charlton till Läskligan. Från och med nästa säsong spelar de alltså allihopa i League One. Har man väl börjat den där hissfärden nedåt, så är det uppenbarligen inte helt lätt att stoppa den. Det betyder också att alla nykomlingar i årets upplaga av The Championship hängde kvar. Nottingham låg ganska pyrt till ett tag, men slutade på 19e plats. Doncaster Rovers slutade på en 14e plats, och Swansea hamnade så högt som 8a.
Skytteligan, The Championship:
1.Sylvan Ebanks-Blake, Wolves, 25 mål.
2.Ross McCormack, Cardiff, 21 mål.
Jason Scottland, Swansea, 21 mål.
3.Kevin Doyle, Reading, 18 mål.
4.Tommy Smith, Watford, 16 mål.
Wolves gjorde flest mål och hade bäst målskillnad denna säsong. De hade alltså också den vassaste målskytten i den 23-årige engelsmannen Ebanks-Blake. Det ska bli intressant att följa både honom och Woves nästa säsong. Wolves har förutom Ebanks-Blake en skotte vid namn Chris Iwelumo som petade in 14 mål och ännu en ung engelsman som heter Michael Kighley som gjorde hela 19 assist denna säsong – Mest av alla i ligan. Säsongens lag i The Championship enligt PFA:
Keiran Westwood
(Coventry)
Kyle Noughton Roger Johnson Richard Stearman Daniel Fox
(Sheff Utd) (Cardiff) (Wolves) (Coventry)
Michael Kightley Joe Ledley Jordi Gomez Stephen Hunt
(Wolves) (Cardiff) (Swansea) (Reading)
Jason Scotland Sylvan Ebanks-Blake
(Swansea) (Wolves)
Innan vi går in på de två halvgalna anekdoterna vill jag snabbt nämna Swansea, för de förtjänar verkligen att nämnas. De var alltså nykomlingar i The Championship till den här säsongen, men slutade så högt upp som åtta. De var med i kampen om en Play Off-plats väldigt länge. De stod också för en fin insats i FA-Cupen där de åkte ut mot ett Fulham som borde bett om ursäkt för sin seger – Så utspelade var de. Swansea tränas av Roberto Martinez som just nu sägs vara på väg till Wigan. Martinez har gjort stor succé i laget, och han står för en väldigt publikfriande fotboll och han använder sig av ett väldigt rörligt och fröjdigt 4-3-3-system. Martinez är inte mer än 35 år gammal, och det ska bli helt otroligt spännande att följa hans managerkarriär.
Självklart förtjänar också alla nykomlingarna ett större omnämnade, inte minst Burnley som stod för en rejäl skräll när de gick upp. Men jag väntar lite med det. Jag kommer att göra ett inlägg modell längre om alla tre nykomlingar, men som sagt; Håll till godo.
Så var det de småroliga anekdoterna.
Spökmålet
Watford möttre Reading, och linjedomaren var säker på att bollen hade passerat linjen. Det hade den, men då pratar vi kortlinjen och inte mållinjen. Bollen var alltså inte ens mellan stolparna, men det blev dömt mål, och det blev matchens enda mål. Watfords manager Aidy Boothroyd var förstås vansinnig och efter matchen dundrade han på om att målkameror är ett absolut måste. Readings manager Steve Coppell erbjöd att spela om matchen, men det gick inte igenom på högre ort. Domaren hade dömt mål, och det var det som gällde.
Frispelet
Reading mötte Burnley i Play Off-spelet. Andre Bikey får Drogba att framstå som katatonisk (nåja).
Det roliga är att Bikey har gjort bort sig tidigare. Minns ni den här grejen som inträffade för några år sedan i Afrikanska Mästerkspen?
***********************************
Kanske skulle The Championship förtjäna en mer omfångsrik sammanfattning, men med tanke på hur lite TV-tid ligan får här i Sverige är det inte helt lätt att ha stenkoll. Kanske fyller jag på det här inlägget, men då ropar jag i så fall till i framtid inlägg, och länkar hit.
***********************************
Jag är tillbaka på förkvällen med några ord om såväl Englands som Sverige stundande kvalmatcher.
Game, set and fotbollsmatch [2009-06-05]
Sorry, lads. Min dag idag har gått åt till tvättstugetid och en nagelbitande femsetare i Franska Öppna. Och om en timma ska jag rusa iväg och lira fotbollsmatch. Något var tunget att stryka på foten, och det blev bloggen. Men va fan.... Tibrosonen Robin Söderling såg till att det var värt det. Grand Slam-final, minsann. Vem hade anat det?
Det blir ett inlägg ikväll, eller imorgon, förmodligen det sistnämnda. Jag tänker ge er lite statistik och några roliga ögonblick från The Championship. Jag tänker också ladda upp lite inför helgens VM-kval. England möter Kazakstan och Sverige möter Danmark.
I grunden är det här förstås en blogg om engelsk fotboll, men nu när det är off season så bjuder jag gärna på nårga ord om Sveriges match också. Om det är av intresse, vill säga?
Trevlig helg på er alla.
Det blir ett inlägg ikväll, eller imorgon, förmodligen det sistnämnda. Jag tänker ge er lite statistik och några roliga ögonblick från The Championship. Jag tänker också ladda upp lite inför helgens VM-kval. England möter Kazakstan och Sverige möter Danmark.
I grunden är det här förstås en blogg om engelsk fotboll, men nu när det är off season så bjuder jag gärna på nårga ord om Sveriges match också. Om det är av intresse, vill säga?
Trevlig helg på er alla.
Säsongens Del 3 [2009-06-04]
Säsongens mål #7: Carlton Cole. Kan ni säga klapp-klapp-spel?
Säsongens Copycat: Frank Lampard. När Lamps gjorde det avgörande målet i FA-Cupfinalen mot Everton så firade han med att cirkulera runt hörnflaggan. En slump? I think not. Frank Lampard Sr firade på exakt samma sätt när han gjorde det avgörande målet i en FA-Cupsemifinal 1980. Mot Everton.
Säsongens snabbaste: Louis Saha. I FA-Cupfinalen mot Chelsea gjorde franmannen det snabbaste finalmålet i turneringens historia. Det tog 25 sekunder.
Säsongens räddning #1: Jussi Jääskeläinen. Två gånger om är Boltonkeepern där och räddar. Klippet räknar ned – Räddnigen finns med 45 sekunder kvar av klippet.
Säsongens citat #1: ”Vi saknar inte inte mycket. Vi pratar 1-2%. Kan vi bara hitta de 1-2 procenten så kan vi dominera ligan”.
Sagt av Wenger kring jul. Låt oss vara diplomatiska: Arsenal hittade aldrig de där 1-2 procenten.
Säsongens hönsgård: Newcastle. Dear me..... Keegan, Kinnear, Houghton, Shearer, Wise, Llambias, och sist men inte minst Ashley. Många människor, desto färre kloka beslut.
Säsongens Big Four-spöke #1: Tottenham vs Chelsea. Stamfordpojkarna fick bara med sig en poäng av sex möjliga mot Spurs.
Säsongens sikta mot stjärnorna, landa....en bra bit därifrån: Man City. Klubben har spenderat över en miljard kronor på spelarköp under säsongens gång. Men både ligaplacering och poängskörd blev sämre i år än i fjol. Men vaddå? Det hände ju så mycket. Nya ägare, ny manager, nya spelare. Jo det är ju sant. Att Svennis också var en ny tränare, att han jobbade under en ny ägare (som dessutom var en ärkeklåpare), och att han också köpte in en hel del nya spelare, det glömmer vi snabbt.
Säsongens räddning #2: Mark Schwarzer. På övertid mot ett desperat Newcastle. Årets viktigaste räddning. För Hull. Precis i slutet av klippet.
Säsongens gammal är äldst: Ryan Giggs, förstås. Vem annars?
Säsongens irländare: Stephen Ireland. Vilken säsong han har gjort. Nio mål, nio assist och årets spelare i City. Starkt jobbat.
Säsongens jämnaste: Hela Premier League. Jäklar vad spännande och tight det har varit den här säsongen. I 37 omgångar levde titelkampen. I 38 omgångar levde bottenstriden och kampen om sjundeplatsen. I slutet av februari skiljde det inte mer än nio poäng mellan elfte och sista plats – Det är hela den undre halvan inom nio poäng med bara tre månader kvar av säsongen. Jag minns faktiskt inte var det var så här tight senast. Som bonus så höll Villa liv i kampen om den sista Champions League-platsen längre än vad som är brukligt. Oerhört kul.
Säsongens Big Four-spöke #2: Stoke vs Liverpool. Merseusidegänget spelare 2 x 0-0 mot Pulis lag.
Säsongens jobb i det tysta: Steve Clarke. Något säger mig att Zolas parhäst i West Ham är en skarp herre. I fyra år jobbade han som assisterande manager i Chelsea. Nu gör han samma jobb bakom Zola i Hammers. Mannen har enormt mycket erfarenhet (bara fyra spelare genom historien har gjort fler matcher för Chelsea), och har verkligen stor respekt med sig. En stark, stadig och pålitlig högerhand för vilken manager som helst. Blir det en egen klubb någon gång i framtiden, tro?
Säsongens överpris: Craig Bellamy från Hammers till City för skrattretande £14M.
Säsongens mest osmakliga: Spursfansen till Sol Campbell;
”Sol, Sol, wherever you may be,
You're on the verge of lunacy.
And we don't give a fuck if you're hanging from a tree,
You Judas cunt with HIV.”
Ok, Sol gick som bosman till värsta konkurrenten. Det är illa. Men den här typen av ramsor är riktigt jävla äckliga.
Säsongens sämsta managersvit: Tony Adams. 16 matcher, 10 poäng, och 28 insläppta mål imponerar föga.
Säsongens Big Four-spöke #3: Fulham vs Arsenal. Gunners blev mållösa mot Fulham denna säsong. Och mer än en poäng blev det inte heller.
Säsongens svit: Man United. Mellan den 30e nomvember och den 4e mars så tog Man United 43 av 45 möjliga poäng och de hade en målskillnad på 22-2. Fruktansvärt imponerande.
Säsongens målsnitt: Fernando Torres. Spanjoren har gjort 0.58 mål per match (starter och inhopp) denna säsong. Motsvarande siffra för skytteligavinnaren Anelka är 0.51. Räknar vi minuter så går det 123 minuter mellan varje Torres-mål och 154 minuter mellan varje Anelka-mål.
Säsongens vikarie: Guus Hiddink. Vilket jobb han har gjort. Chelsea under Scolari var ett lag, Chelsea under Hiddink var ett helt annat. Chelsea spelade 14 ligamatcher under Hiddink. Det blev 12 vinster, 1 oavgjord och 1 förlust. Chelsea vann också en FA-cupfinal och var två minuter en norgehistora ifrån en Champions League-final. Jag lyfter på hatten, bockar och bugar för den gode Guus.
Säsongens mål #8: Steven Gerrard. FA-Cupen mot Everton. Samspelet Torres och Gerrard är ljuvligt. Den förstnämndes kontroll, klacken, den sist nämndes löpning..... Riktigt, riktigt snyggt.
Säsongens självmål: Damien Duff. I sista omgången mot Villa. Det var inte där och då som Newcastle åkte ned. klubben har sakta men säkert vandrat den vägen länge. Men jävla vilket tungt självmål att göra.
Säsongens citat #2: ”Jag tycker att vi var det bättre laget”.
Sagt av Sir Alex efter att Liverpool vunnit på Old Trafford med 4-1. Kanske är Fergie tränare för Liverpool i ett alternativt universum, vad vet jag.
Säsongens mål #9: Eduardo. FA-Cupen. Ett av de kaxigaste och vackraste mål jag någonsin har sett.
Jag siktar på att vara tillbaka imorgon. Eventuellt blir det en säsongens Del 4. Om så lär den delen behandla enbart The Coca Cola League, med inriktning på The Championship. Skulle det vara av intresse?
Säsongens Copycat: Frank Lampard. När Lamps gjorde det avgörande målet i FA-Cupfinalen mot Everton så firade han med att cirkulera runt hörnflaggan. En slump? I think not. Frank Lampard Sr firade på exakt samma sätt när han gjorde det avgörande målet i en FA-Cupsemifinal 1980. Mot Everton.
Säsongens snabbaste: Louis Saha. I FA-Cupfinalen mot Chelsea gjorde franmannen det snabbaste finalmålet i turneringens historia. Det tog 25 sekunder.
Säsongens räddning #1: Jussi Jääskeläinen. Två gånger om är Boltonkeepern där och räddar. Klippet räknar ned – Räddnigen finns med 45 sekunder kvar av klippet.
Säsongens citat #1: ”Vi saknar inte inte mycket. Vi pratar 1-2%. Kan vi bara hitta de 1-2 procenten så kan vi dominera ligan”.
Sagt av Wenger kring jul. Låt oss vara diplomatiska: Arsenal hittade aldrig de där 1-2 procenten.
Säsongens hönsgård: Newcastle. Dear me..... Keegan, Kinnear, Houghton, Shearer, Wise, Llambias, och sist men inte minst Ashley. Många människor, desto färre kloka beslut.
Säsongens Big Four-spöke #1: Tottenham vs Chelsea. Stamfordpojkarna fick bara med sig en poäng av sex möjliga mot Spurs.
Säsongens sikta mot stjärnorna, landa....en bra bit därifrån: Man City. Klubben har spenderat över en miljard kronor på spelarköp under säsongens gång. Men både ligaplacering och poängskörd blev sämre i år än i fjol. Men vaddå? Det hände ju så mycket. Nya ägare, ny manager, nya spelare. Jo det är ju sant. Att Svennis också var en ny tränare, att han jobbade under en ny ägare (som dessutom var en ärkeklåpare), och att han också köpte in en hel del nya spelare, det glömmer vi snabbt.
Säsongens räddning #2: Mark Schwarzer. På övertid mot ett desperat Newcastle. Årets viktigaste räddning. För Hull. Precis i slutet av klippet.
Säsongens gammal är äldst: Ryan Giggs, förstås. Vem annars?
Säsongens irländare: Stephen Ireland. Vilken säsong han har gjort. Nio mål, nio assist och årets spelare i City. Starkt jobbat.
Säsongens jämnaste: Hela Premier League. Jäklar vad spännande och tight det har varit den här säsongen. I 37 omgångar levde titelkampen. I 38 omgångar levde bottenstriden och kampen om sjundeplatsen. I slutet av februari skiljde det inte mer än nio poäng mellan elfte och sista plats – Det är hela den undre halvan inom nio poäng med bara tre månader kvar av säsongen. Jag minns faktiskt inte var det var så här tight senast. Som bonus så höll Villa liv i kampen om den sista Champions League-platsen längre än vad som är brukligt. Oerhört kul.
Säsongens Big Four-spöke #2: Stoke vs Liverpool. Merseusidegänget spelare 2 x 0-0 mot Pulis lag.
Säsongens jobb i det tysta: Steve Clarke. Något säger mig att Zolas parhäst i West Ham är en skarp herre. I fyra år jobbade han som assisterande manager i Chelsea. Nu gör han samma jobb bakom Zola i Hammers. Mannen har enormt mycket erfarenhet (bara fyra spelare genom historien har gjort fler matcher för Chelsea), och har verkligen stor respekt med sig. En stark, stadig och pålitlig högerhand för vilken manager som helst. Blir det en egen klubb någon gång i framtiden, tro?
Säsongens överpris: Craig Bellamy från Hammers till City för skrattretande £14M.
Säsongens mest osmakliga: Spursfansen till Sol Campbell;
”Sol, Sol, wherever you may be,
You're on the verge of lunacy.
And we don't give a fuck if you're hanging from a tree,
You Judas cunt with HIV.”
Ok, Sol gick som bosman till värsta konkurrenten. Det är illa. Men den här typen av ramsor är riktigt jävla äckliga.
Säsongens sämsta managersvit: Tony Adams. 16 matcher, 10 poäng, och 28 insläppta mål imponerar föga.
Säsongens Big Four-spöke #3: Fulham vs Arsenal. Gunners blev mållösa mot Fulham denna säsong. Och mer än en poäng blev det inte heller.
Säsongens svit: Man United. Mellan den 30e nomvember och den 4e mars så tog Man United 43 av 45 möjliga poäng och de hade en målskillnad på 22-2. Fruktansvärt imponerande.
Säsongens målsnitt: Fernando Torres. Spanjoren har gjort 0.58 mål per match (starter och inhopp) denna säsong. Motsvarande siffra för skytteligavinnaren Anelka är 0.51. Räknar vi minuter så går det 123 minuter mellan varje Torres-mål och 154 minuter mellan varje Anelka-mål.
Säsongens vikarie: Guus Hiddink. Vilket jobb han har gjort. Chelsea under Scolari var ett lag, Chelsea under Hiddink var ett helt annat. Chelsea spelade 14 ligamatcher under Hiddink. Det blev 12 vinster, 1 oavgjord och 1 förlust. Chelsea vann också en FA-cupfinal och var två minuter en norgehistora ifrån en Champions League-final. Jag lyfter på hatten, bockar och bugar för den gode Guus.
Säsongens mål #8: Steven Gerrard. FA-Cupen mot Everton. Samspelet Torres och Gerrard är ljuvligt. Den förstnämndes kontroll, klacken, den sist nämndes löpning..... Riktigt, riktigt snyggt.
Säsongens självmål: Damien Duff. I sista omgången mot Villa. Det var inte där och då som Newcastle åkte ned. klubben har sakta men säkert vandrat den vägen länge. Men jävla vilket tungt självmål att göra.
Säsongens citat #2: ”Jag tycker att vi var det bättre laget”.
Sagt av Sir Alex efter att Liverpool vunnit på Old Trafford med 4-1. Kanske är Fergie tränare för Liverpool i ett alternativt universum, vad vet jag.
Säsongens mål #9: Eduardo. FA-Cupen. Ett av de kaxigaste och vackraste mål jag någonsin har sett.
***********************************
Jag siktar på att vara tillbaka imorgon. Eventuellt blir det en säsongens Del 4. Om så lär den delen behandla enbart The Coca Cola League, med inriktning på The Championship. Skulle det vara av intresse?
