Holmgrens Hörna

Säsongens mål #3: Van Persie. Jag älskar det här målet. Passningen (Nasri), mottaget, touchen innan skottet, och sedan skottet med fel fot. När något så fruktansvärt svårt helt plötsligt ser enkelt ut så njuter jag.

Säsongens reklamkampanj: Virgin Train var fyndiga när de annonserade; ”A Liverpool to London return faster than Robbie Keane”.

Säsongens bitchslap: Ricardo Fuller. Anfallaren fick för sig att det var en bra idé att läxa upp sin lagkapten genom att ge honom en örfil.

Säsongens gräsmatta: Wembley. När det vankades semifinaler i FA-Cupen så visade det sig att Wembleys gräsmatta mest likanade ett dåligt skämt. Stora tuvor lossnade ur mattan, och Wenger konstaterade att Wembley hade en av landets sämsta gräsmattor. När man lägger ned £798M (ja, det kostade så mycket) på att bygga en arena så kan man ju kanske kräva att gräsmattan ska stå pall för en eller annan fotbollsmatch också. Men icke. Så fick planskötaren Steve Welch sparken av FA också.

Säsongens take-me-away-from-here-moment: Fabio Capello. Jag tror aldrig jag har sett en man se så obekväm ut under en lapdance som Fabio gör i den här italienska TV-showen.

Säsongens mål #4: John Carew. Sjukt svårt, sjukt snygg, och helt och hållet med intention att sätta bollen i nät.

Säsongens idiotpublik: Gooners. Det är beklämmande att se det här äckliga beteendet från Arsenalfansen. Patetiskt. Vi är verkligen nere i dyn och gräver nu.

Säsongens nolla: Van der Sar. I 1.311 minuter höll Unitedkeepern nollan. Nytt rekord för den engelska högsta ligan. Det blev också 21 hållna nollor under säsongen.

Säsongens låt #1: ”Som en gummiboll”.... kommer jag tillbaks till dig sjöng en gång en finlandssvensk kille vid namn Mauri Antero Numminen. Här framförs den av Jermain Defoe, Robbie Keane och Pascal Chimbonda. Alla lämnade de Tottenham för att ett halvår senare (ett år för Defoes del) komma tillbaka till White Hart Lane.

Säsongens lenaste munläder: Joe Fucking Kinnear. Det är när man lyssnar på detta, och läser ”the transcript” som man inser att det kanske inte så konstigt att gamle Joe har problem med hjärtat....

Säsongens match #3: Arsenal-Tottenham 4-4. Drömmål av Bentley, två sena mål av Spurs, dramtatik, derby. Matchen hade det mesta. Sedan förstår jag att alla gooners var fly förbannade. Spurs gjorde ju faktiskt 4 mål på 2-3 målchanser.

Säsongens låt #2: Något med Phil Collins. I alla fall om Stevie G får vara Dj.

Säsongens mål #5: Fernando Torres. Precis varenda moment i det här målet fullkommligen stinker världsklass.

Säsongens assist: Berbatov. Hyfsad, eller hur?

Säsongens lappläsare: Rafa Benitez. Han verkar gilla ”fakta”, den gode Rafa. Och han har allting nedskrivet också.

Säsongens två mot en: Big Sam och Fergie var djupt sårade efter att Rafa hade visat ”förakt” och uppträtt ”hånfullt” vid sidlinjen i matchen mot Blackburn. Tänk att en liten gest kan såra två vuxna karlar så mycket.

Säsongens rop på rättvisa: Anfield. Minnesceremoni för Hillsborough på Anfield, och idrottsminister Andy Burnham får stå symbol för en regering och ett system som Liverpoolinvånarna känner sig svikna av.

Säsongens pojkspoling: Jack Wilshere. Arsenaltalangen var 16 år och och 252 dagar gammal när han Premier League-debuterade mot Blackburn i höstas. Det gör honom till den yngste debutanten i Arsenals historia.

Säsongens deja vu: Tim Cahill vs Liverpool. Den 19e januari så glömde Liverpool bort att markera Cahill i Merseysidederbyt på Anfield, och australiensaren kunde gå loss och nicka in Evertons kvitteringsmål i den 87e minuten. Sex dagar senare möttes lagen igen. Återigen på Anfield, men nu var det FA-Cupen som gällde. Efter en knapp halvtimma så gör Everton 1-0. Målet görs av Lescott, men återigen är det Cahill som lyckats undvika markering och nickar fram bollen till Lescott som sätter bollen i nät. Återigen var det också en hörna. Snacka om att inte läsa på sin hemläxa. Sedan ska de väl också sägas att Cahill är en jävel på att undkomma sin markering.

Säsongens mål #6: David Bentley. Motivering överflödig.

Säsongens ”Det var på tiden”: Wenger värvade en spelare som var äldre än 25 när han hämtade in Arsahvin. Ryssen klarade dock andra Wenger-krav. Han är två äpplen hög, teknisk och icke brittisk.

Säsongens hattrick: Gabby Agbonlahor. Tre mål på sju minuter mot Manchester City.

Säsongens tröttaste: Charles N'Zogbia. I alla fall om man får tro Joe Kinnear som på en presskonferens kallade sin spelare för Charles Insomnia.

Säsongens mest stressade. Wayne Rooney. Den hetlevrade engelsmannen ville ju bara få igång spelet så snabbt som möjligt igen. Han var inte ett dugg förbannad eller frustrerad över att hans lag gick mot sin andra raka ligaförlust. Inte alls.

Säsongens match #4: Aston Villa-Arsenal 2-2. Arsenal var utspelade, men tog ledningen med 2-0. När de väl började lira bra så gjorde Villa 1-2 och sedan 2-2 i slutsekunderna. En märklig, härlig, svängig och dramatisk match.

Ni får gärna fylla på, önska fler saker, och förstås kommentera det som redan finns med.


Om ni har missat mina tankar kring Barrys övergång till City så är det bara scrolla nedåt, eller klicka här.


Jag siktar på en Säsongens Del 3 imorgon.

First things first: Gareth Barry är klar för Manchester City. Någon mer än jag som blev väldigt förvånad? Snabbt gick det också. Ryktet blossade upp, och innan någon han säga ”pengakåt”, så var Barry klar.

För ganska precis ett år sedan var Barry nära en flytt till Liverpool – En flytt som de flesta förstod att Barry ville göra. Det handlade ju om abitioner:
”My mind’s made up, I want to join Liverpool. There’s no going back, it’s time for me to move on. I’m desperate to play Champions League football and that’s why I have to leave Villa.”

Ett år senare skriver alltså samme Barry ett femårskontrakt med City. Senaste jag kollade så spelar inte City i Champions League. Faktum är ju att City hamnade en ganska bra bit efter Villa i tabellen den här säsongen. Och ändå låter det nu så här från Barry:
”I'm delighted to be joining City. It didn't take much persuasion from Mark Hughes, they are heading in the direction I want to go.”

Ok, jag förstår. Nu handlar det alltså om i vilken riktning klubben är på väg, inte var den faktiskt befinner sig. Eller så handlar det om pengar. Jag vet inte ifall Villa kom med något motbud, men även om de gjorde det så har jag svårt att tro att de kunde matcha de hundratusen pund i veckan som Barry sägs få i City. Dessutom fick han alltså ett fem år långt kontrakt. Champions League? City kan förstås ta sig dit, men jag personligen tror att vi i så fall pratar om några år fram i tiden. Man köper inte några bra spelare, ger dem höga löner, och vips är man ett topplag. Det funkar inte så. Framför allt kan de ju börja med att skaffa en tränare som har i alla fall en liten susning om hur man bossar i en storklubb – För det är ju en sådan som City vill bli. När City väl blir ett Champions League-lag, om de någonsin blir det (Bara Gud vet om eller när araberna tröttnar), så tror jag knappast att Barry fortfarande är en nyckelspelare i laget. Jag hoppas i alla fall inte att han är det. Jag unnar honom inte något Champions League-spel. Barrys tänkande med plånboken gör mig halvt illamående, och min respekt för honom är som bortblåst.

Hade han rakt och och ned sagt att det är väldigt svårt att tacka nej till ett erbjudande som är så ekonomiskt förmånligt, så hade jag köpt det. Men nu vägrar han säga något som alla redan vet. Löjligt.

En annan sida av myntet är ju hur City resonerar. De har lagt ned x antal miljoner på innermittfältare (Kompany och De Jong) under de senaste 12 månaderna, och sedan tidigare finns redan spelare som Johnson och Ireland i klubben. Men jag lär får anledning att återkomma till ämnet City och värvningar de närmsta veckorna, så jag väntar med en utläggning om det. Men det lär komma.


Säsongens Del 2 kommer i eftermiddag.

Då kör vi....

Säsongens tränare: Roy Hodgson. Överlägset.

Säsongens kollaps #1: Aston Villa. Det gick strålande. Sedan kom vi fram till februari. Sedan dess har det gått väldigt mycket mindre strålande. Dags att bredda truppen?

Säsongens strulpelle: Amr Zaki. Fyra gånger har egyptiern varit iväg på landslagssamling under säsongen. Fyra gånger har han kommit tillbaka till Wigan senare än vad har varit ombedd.
”Den mest oprofessionella spelare jag någonsin har jobbat med”, tycker Steve Bruce.

Säsongens pundigaste: Romand Bednar. Sluta köpa knark av journalister. Dum idé.

Säsongens mål #1: Glen Johnson. Med vänstern. Jo, jag tackar ja.

Säsongens match #1: Everton-Aston Villa 2-3. En sanslösa historia, som dessutom kändes väldigt, väldigt engelsk dels i karaktären och dels för att det fanns totalt 12 engelsmän på planen vid avspark.

Säsongens halvtidsunderhållning: Phil Brown. Bra för moralen? Det vete fan. Underhållade? Yes, indeed.

Säsongens språkgeni: Anderson. Jag förstår inte mycket, men hans engelska är ju helt ljuvlig.
”The peoples have time happy for me”. Hahaha. Underbart.

Säsongens feminist: Andrei Arshavin. Så här tycker ryssen om kvinnliga bilförare:
”I would never give driving lessons to women. We need to build new roads for them. Why? Because you never know what to expect from a woman on the road. If you see a car behaving weirdly, swerving and doing strange things, before you see the driver you know it is a woman. It is always a woman. If I had it in my power to introduce a ban on women driving cars and to withdraw all their licences I would do it without thinking twice.”
Inte helt politiskt korrekt, kanske. Men roligt.

Säsongens vuxna bebis: Ronlado. Den här säsongen, och alla andra säsonger.

Säsongens pardans: Roman & Guus. Cigarr och lite skaka höfter – Så firas en FA-Cuptitel. Cigarrökande är dock inte lagligt på Wembley. Det resulterade i en böteslapp på 50 pund för Hiddink. Det kan det kanske ha varit värt.

Säsongens Börja kvällen på puben, avsluta den i häktet-liga: Ledley King, Steven Gerrard och Ashley Cole. Jag har säkert missat någon.

Säsongens match #2: Liverpool-Arsenal 4-4. Behöver väl knappast motiveras, va?

Säsongens taktikdiskussion: Carragher och Arbeloa. Liverpool ledde med matchen 2-0, och var redan ute ur ligaracet. Av det kan vi konstatera 1) Carragher gillar att vinna även när det inte betyder något, 2) Carragher är lite borderlinecrazy.

Säsongens affär #1: Jag vet, vi säljer Faye till Stoke för en struntsumma och sedan köper vi Coloccini svindyrt.
Way to go, Magpies. Verkligen.

Säsongens positiva överraskning: Stoke City. Jag är verkligen imponerad över Pulis och hans mannar.

Säsongens mål #2: Amr Zaki. Oj, så vackert. Det tycker kommentatorn i klippet också. Tror jag.

Säsongens utradering: Essien tuggade sönder Gerrard och spottade ut honom i Merseyfloden när Chelsea vann med 3-1 på Anfield i Champions League. Imponerande.

Säsongens slagpåse: Xabi Alonso. Spanjoren har fått ta en del tacklingar den här säsongen. Sex gånger om har fått en motståndarspelare utvisad. Jag vet inte exakt vad det skvallrar om, men jag är säker på att det är något bra. Även om det knappast krävs något extra för att få ärkeidioten Joey Barton utvisad.

Säsongens kalciumbrist: Philipp Degen. Liverpool behövde någon som axlade Kewells mantel. Degen gör det med den äran.

Säsongens beslut: Kaka visade att pengar inte är allt när han tackade nej till Man City. Hoppet är uppenbarligen inte helt ute för släktet vi kallar fotbollsspelare.

Säsongens ödmjukaste framtoning: Gianfranco Zola. Jag hoppas att den ödmjuke, leende, och uppsluppna italienaren blir långvarig i den engelska fotbollen. Har har dessutom gjort ett kanonjobb med Hammers.

Säsongens affär #2: När West Brom gick upp till Premier League så lämnade de Kevin Phillips kvar i The Championship. Veteranen hade gjort 38 mål på 71 matcher under de senaste två säsongerna för West Brom, men fick inte det kontrakt han ville ha med klubben. West Brom köpte Aston Villas Luke Moore för £3M, och han har gjort ett enda ligamål den här säsongen. Phillips å sin sida gick till lokalkonkurrenten Birmingham. Gissa vem som sköt upp Birmingham till Premier League....

Säsongens sjukstuga: Arsenal. Van Persie, Walcott, Fabregas, Rosicky, Adebayor, Eduardo, Gallas, Alumunia, Fabianski, samt några fler, och allihopa en gång till. Vad pysslar de med på Arsenals träningar egentligen?

Säsongens kollaps #2: Hull. En enda seger under 2009. Men hängde kvar, det gjorde tigrarna.

Säsongens langare: Rory Delap, förstås. Här har ni en något ovanlig tributevideo. 90% handlar om inkast. Det är lika bisarrt som det är charmigt, om ni frågar mig. Ett riktigt läckert mål hittar ni också i videon.

Säsongens mest överilade beslut: Kickningen av Ince. Jag anser att han borde ha fått mer tid, att folk i Blackburn borde ha fattat att även andra lag kommer att få svackor, och jag tycker att om man ska anställa en ung oerfaren tränare så ska man göra det med ett långsiktigt tänk. Big Sam har knappast gjort ett magiskt jobb med Rovers – Jag vill påstå att Ince hade kunnat göra detsamma.

Säsongens tonåring: Kiko Macheda. Det går ju liksom inte att undvika. Han gjorde mål två veckor i följd – Mot Villa och mot Sunderland, och det var två mål som blev fruktansvärt viktiga för United. Inte minst det vackra målet mot Villa. United hade förlorat två raka ligamatcher för första gången på fyra år när de tog emot Villa. De låg under med 2-1 och vände. Macheda gjorde det avgörande målet. Om inte United hade vänt den matchen så vete fan hur säsongen hade slutat. Vad som än händer med den unge italienaren i framtiden så lär han bli ihågkommen länge på Old Trafford efter den här säsongen.

Säsongens anfallsbrist: Everton. Moyes hade det inte lätt där ett tag. I flera veckor var Everton ett lag som helt saknade anfallare. Men det gick det med. Cahill och Arteta passade på att briljera.

Säsongens qiutter: Roy Keane. Varför sa han upp sig egentligen? Sunderland låg riktigt illa till, och då väljer den ultimate kämpen att lämna skutan. Lite bråk med folk inom klubben ska väl inte behöva stoppa en pitbull som Keane? Nej, det var svagt. Hela Sunderland har förresten stått för en svag säsong. En stor besvikelse för mig.


Ovanligt få hade något att säga om Chelseas nya tränare. Har ni fått skrivkramp?


Säsongens Del 2 kommer imorgon.

Jag har verkligen gnuggat mina små grå och försökt se alla vilka uppsidor det finns för Chelsea, nu när de anställer Carlo Ancelotti. Jag ser tyvärr inte alltför många. Det jag allra mest ser är hur de går nästan exakt samma väg som när de anställde Scolari.

Självklart finns det skillnader – Ancelotti har tonvis med erfarenhet från europeisk klubbfotboll, Scolari hade ingen. Ancelotti har en europeisk fotbollsfostran, Scolari har en brasiliansk dito. Ancelotti är van att jobba med en viljestark ägare ovanför sitt huvud, det var inte Scolari. So far so good. Dessvärre hittar vi också en hel del likheter. Scolari hade när han kom en ganska taskig engelska. Det har även Ancelotti. Scolari hade när han kom noll erfarenhet av att jobba i England. Ancelotti har precis lika lite erfarenhet. Scolari verkar ha en ganska avslappnad och icke auktoritär ledarstil. Ancelotti jobbar på ungefär samma sätt.

Dessutom: Ancelotti kommer från en liga som är ifrånsprungen av England och Spanien, och snart (om ingen händer) ikappsprungen av Tyskland och Frankrike. Man måste ju fråga sig ifall Ancelotti, trots sin erfarenhet, sin fotbollsintelligens, och sina meriter, har koll på vad han anländer till. I mina ögon är Premier League så pass mycket bättre än Serie A att det också krävs betydligt mer för att lyckas som tränare i England. Jag tror att en tränare i England hela tiden måste vara mån om att utveckla sig själv och sina spelare i relativt snabb takt. ”Serielunken” i England är så mycket mer krävande än vad den är i Italien. Det kommer Ancelotti snabbt att inse. Premier League innebär fler tuffa och tighta matcher på en säsong än vad Serie A gör – Blir det en överraskning för italienaren? Samtidigt som Ancelotti upptäcker allt detta så ska han anpassa sig socialt, implementera sina spelidé, lära sig språket, och lära känna en jäkla massa nya människor. Är det möjligt? Ja, absolut, men det är en jävla utmaning. Jag hoppas att Ancelotti gillar sådana.

Den viktigaste aspekten, och det som gör mina tvivel är så pass stora är att Chelsea under de senaste 12 månaderna har fått en släng av Tottenhamsjukan – Man byter tränare på tok för jävla ofta. Glädjespridaren och spillevinken Avram Grant, Scolari och Hiddink har alla kommit och gått det senaste året. Det känns jävligt tjatigt att snacka om kontinuitet, men anser man att det är förbannat viktigt, och det gör jag, så kan det inte hjälpas – Det måste sägas; Kontinuitet är livsviktigt för en fotbollsklubb.

Kommer man att visa tålamod om Ancelotti får en trög start? Scolari började ju lysande, men vem kom ihåg det när det började gå motigt ett par veckor senare? Inte Chelseafansen i alla fall. Och inte Roman heller. Jag begrep aldrig hur man resonerade. Man valde en tränare som man visste inte kunde språket så bra och som behövde tid för att lära känna sin omgivning. Omgivningen å sina sida behövde också tid på sig för att lära känna Scolari, och hans sätt att se på fotboll. Man visste förstås om dessa premisser. Men måste ha förstått att tid var ett nyckelord. Men tålamodet sinade snabbt, och ut försvann brassen.

Hur gör man nu? Har man lärt sig något? Har man ett långsiktigt mål, med delmål på vägen? Vågar man ha i alla fall lite is i magen om det börjar blåsa snålt? Ancelotti har verkligen nått framgång med AC Milan. Men innan han började vinna så gick han titellös den första säsongen. Accepterar man det i Chelsea nu? Om Chelsea kopierar den här säsongen nästa säsong, men förlorar mot Arsenal i FA-Cupfinalen – Får Ancelotti sitta kvar då? Jag undrar jag. Roman och Chelsea känns inte som något jag just nu förknippar med tålamod eller långsiktighet.

Med det i åtanke så spelar det kanske inte så jättestor roll vem Chelsea hade valt som ny manager – Vem som än hade kommit in hade ju velat göra ändringar, och vem som än hade kommit in hade ju behövt tid på sig för att genomför dessa ändringar. Men jag villa menar att man i England tenderar att ha ännu mindre tålamod och väldigt lite överseende med utlänningar, framför allt ifall de inte behärskar språket. En utlänning utan erfarenhet av fotbollsengland, och med språkliga svårigheter lär också behöva mer tid än vad exempelvis David Moyes eller Martin O'Neill hade behövt. Jag säger inte att dessa två herrar hade varit perfekta för Chelsea, men jag säger att de två förmodligen hade behövt mindre tid till att anpassa sig, och de två hade åtnjutit större mått av tålamod än vad Ancelotti kommer att åtnjuta. I alla fall från media och utomstående.

En sista aspekt är förstås Romans önskemål om Chelsea som ett underhållande fotbollslag. Om den ambitionen lever kvar så är ju Ancelotti ett oerhört märkligt val. Silvio Berlusconi har i omgångar kritiserat Ancelotti hårt under hans tid i Milan. Varför? För att han har spelat för defensiv fotboll.

Jag hyser stor respekt för Ancelotti, och jag tvivlar inte för fem öre på hans fotbollskunnande, eller hans vinnarmentalitet. Men för mig finns det väldigt många hinder som ska bestigas och väldigt många frågor som ska besvaras ifall Ancelotti ska ha en chans att lyckas. Som sagt. Jag har mina tvivel, och de är stora.

Jag vill jättegärna höra era tankar i ämnet. Jag skulle förstås tycka det var extra kul att höra några Chelsearöster göra sig hörda.


Planen är fortfarande att komma med en hel del "Säsongens-utmärkelser" idag. Men det bli senare i eftermiddag. Kika in igen om ett par timmar.

Varje sommar så jobbar alla fotbollsklubbar dag och natt för att knyta till sig rätt spelare inför stundande säsong. Det är ju vad de vill få en att tro, i alla fall. Men ibland undrar man. Det är när man går igenom varenda värvning från förra sommaren som man upptäcker att det finns bra många köp som inte direkt blivit en succé. Men vi börjar med de lyckade köpen - Den finns förstås några sådana också.

Jag har enbart tagit med spelare som köptes förra sommaren. Ett halvår är ganska lite i en klubb, och det är rätt kort tid att bedöma en värvning. Jag har heller inte tagit med några av de spelare som köptes till en kubb förra sommaren, för att sedan lämna i vinterfönstret (även de som gick på lån efter ett halvår är exkluderade). Floppar som Kitson och Keane och lyckade köp som Arshavin hamnar därför utanför dessa listor. För mig har det också varit en självklarhet att ta relativt stor hänsyn till prislappen när jag har gjort dessa listor.

Säsongen bästa bästa värvningar:

#12 - Jonas Olsson, West Brom, £ 800.000.
Jonas har varit en av de West Brom-spelare som fått mest positiva ord sagda om sig. Han har snabbt kommit in i det engelska spelet, visat en härlig attityd, och lagets poängsnitt har varit bra mycket bättre när Jonas varit skadefri. Den rödmärkta prislappen gör att inte en enda West Brom-supporter är missnöjd med den forne Landskrona Bois-liraren.

#11 - Luka Modric, Tottenham, £16M.
Förväntningarna på Modric var höga när han kom, och det med all rätt. Han kostade skjortan och halva ärmen och hade rykte om sig att vara en blivande superstjärna. Ganska få gånger har vi sett Modric agera som en superstjärna denna säsong, men under säsongens gång har Spurs blivit bättre, och i takt med det så har också Modric börjat visa framfötterna. Han har en härlig känsla, kvicka och tekniska fötter, och i slutändan blev det godkända tre mål och sex assist. Under den sista tredjedelen av säsongen går det helt klart att se varför Spurs la ut en halv förmögenhet på den lille spelfördelaren. Jag tror på en kanonsäsong för Modric till nästa år - Om nu Spurs kan ta sig i kragen och vara med på noterna från start.

#10 - Samir Nasri, Arsenal, £12.5M.
Nasri är en spelare som sedan länge har utpektas som en blivande stjärna. Att han skulle lämna Frankrike och Marseille har varit givet sedan länge. Personligen blev jag föga förvånad över att han hamnade i just Gunners. Fransk tränare, en hel del franska lagkamrater, ett lag som spelar teknisk fotboll, och en boss som är känd för att ge unga spelare en hel del speltid. Det torde vara a match made i heaven. Nasri har kanske inte tagit Premier League med storm, men han har gått och väl visat att han klarar av ligan, att han kan göra mål (det har blivit sex stycken) och han ser ut att trivas. Jag är övertygad om att Nasri kommer bli värd varenda penny, och jag tycker att han redan denna säsong stått för många fina insatser.

#9 - Herita Ilunga, West Ham, Lån.
Vem hade koll på Ilunga innan säsongen? Jag hade det inte, i alla fall. Den kongolesiske landslagsmannen kom från Toulouse på ett säsongslångt lån och vänsterbacksplatsen var snart i hans ägo. Det har blivit 35 matcher från start, och med fint spel har han blivit belönad med ett fyraårskontrakt. Starkt.

#8 - Geovanni, Hull, Gratis.
Brassen fick inte förlängt kontakt med Man City efter fjolårssäsongen. Istället snappades han upp av nykomlingen Hull, och det är nog Hullfansen glada över. Det har blivit hela åtta ligamål för tigrarna, och han har varit given i elvan. Hull förknippas kanske inte främst med kreatörer och artister, men det är just vad Geovanni bidragit med; Kreativitet och artisteri. Det oerhört vackra segermålet mot Arsenal på Emirates är något att minnas.

#7 - Dickson Etuhu, Fulham, £1.5M.
Etuhu har egentligen inte blivit given i Fulham förrän Jimmy Bullard lämnade. Här i ligger också det fina i denna värvning. Han köptes lite som back up till Bullard, och/eller lite som ersättare ifall Bullard skulle lämna. Och det var precis vad han gjorde. När Bullard lämnade för £5M, så fanns ersättaren redan i truppen, och han var dessutom inhandlad väldigt billigt. Nigerianen gick rakt in i laget och har gjort ett strålande jobb under våren. Om man ser affären Bullard/Etuhu som en helhet så ligger det verkligen en hel del kloka beslut bakom den.

#6 - Marouane Fellaini, Everton, £15M.
Förväntningarna blir höga när man snackar klubbrekord i transfersumma. I det här fallet måste jag säga att förväntningarna är uppfyllda. Okej, det har blivit för många gula kort, och visst kan belgaren ha en spelstil som är lite flängig och energislösande. Men på det stora hela har han gjort det strålande. Det är inte lätt för en 21-årig spelare att snabbt anpassa sig till Premier League, men Fellaini har verkligen snabbt klarat av sin spela-in-sig-process. Förutom stenhårt jobb, tre miljoner vunna nickdueller och en skön frisyr så har han också bidragit med hela åtta ligamål.

#5 - John Paintsil, Fulham, £1.5M
Efter två år i West Ham med sporadiskt med speltid gick ghananen till Fulham i somras. I Fulham har Paintsil varit så given som man bara kan vara på högerbacksplatsen. 37 ligamatcher från start skvallrar om det. Paintsil har inte bara varit given, han har stått för väldigt fint spel under säsongen. Han är kanske inte fotbollsvärldens mest offensiva högerback, men han är klanderfri i defensiven och han vet hur man ger allt. Jag har svårt att tänka mig en bättre högerback för £1.5M.  Är man ordinarie i det lag som slutar sjua i Premier League så gör man en hel del rätt.

#4 - Abdoulaye Faye, Stoke, £2.25M
Efter en relativt misslyckad fjolårssäong i Newcastle så har det blivit gruvlig revansch för senegalsen denna säsong. Faye har nästan uteslutande spelat mittback denna säsong, och han har gjort det så bra att han har fått bära lagkaptensbindeln i Andy Griffins frånvaro. Mittbackspartnern Shawcross säger att hans utveckling har fått en knuff framåt eftersom han har fått spela bredvid Faye. På bara en säsong så har Faye uppnått halv kultstatus hos Stokefansen. Dessutom har det blivit tre ligamål, vilket inte är fy skam för en mittback i Stoke. En av säsongens bästa värvningarna sett till prislappen och prestationen.

#3 - Lee Cattermole, Wigan, £3.5M.
Okej, Cattermole är halvt om halv galen, han har på tok för många dåraktiga tacklingar på sitt CV, och han borde lära sig att lugna ned sig en aning. Men det gör honom inte till en dålig fotbollsspelare. Även galningar kan göra stor nytta på planen (Hej, Roy Keane), och det gör Cattermole. Han drar ett arbetslass på Wigans mittfält som väldigt få 21-åringar skulle klara av göra lika bra eller med lika stor frenesi. Dessutom är han underskattad i passningsspel och teknik. Jag blir inte det minst förvånad ifall Cattermole blir landslagsman inom överskådlig framtid. Att Middlesbrough släppte honom för ynka £3.5M är verkligen en gåta.

#2 - Matthew Taylor, Bolton, £3.5M.
Efter sex säsonger i Pompey bytte Taylor miljö och hamnade i Bolton. Ett lyckodrag för såväl Taylor som Bolton. Taylor har tillsammans med Kevin Davies varit Boltons bästa spelare denna säsong. Kan spela både vänsterback och vänsterytter. Den här säsongen har Taylor främst lirat på mittfältet. Det har också varit ett lyckodrag. Taylors målskörd har nämligen aldrig varit större än denna säsong. Det har kommit hela tio ligamål från Taylors vänsterfot. Lägg därtill fyra assist och det faktum att Taylor starat i 33 ligamatcher under säsongen, och ni förstår att han har varit en fantastiskt tillskott för Bolton.

#1 - Mark Schwarzer, Fulham, Gratis.
Efter elva år i klubben så lät Middlesbrough Schwarzer gå gratis till Fulham inför säsongen. Det var ett gigantiskt misstag. Australienaren må vara 36 år gammal, men han är fortfarande en högklassig målvakt. Tillsammans med Hangeland och Hughes så har Schwarzer bildat ett av ligans säkraste försvar. Schwarzer har spelat en stor roll i att Fulham i år har nått sin bästa ligaplacering i klubbens historia.

Bubblare:
Bernard Mendy, James Milner, Shaun Wright-Phillips, Brad Friedel, Louis Saha, Tomas Sörensen.


Dags för sågen.

Säsongens sämsta värvningar:

#12 - Phillip Degen, Liverpool, Gratis.
Låt oss ta det här en gång för alla: Gratis betyder inte gratis i ordets rätta bemärkelse. Inte i fotbollsvärlden. Det är det dummaste av alla dumma argument när man vill försvara en värvning. "Men han kostade ju ingenting". Jaså det gjorde han inte? Så Degen lyfter inte lön? Han fick inte en sign on bonus som uppgick till en summa som skulle få vanliga människor att gråta av glädje? Degen är ett skämt till värvning. Han hade varit skadedrabbad i två år innan han kom till Liverpool. Vad talade för att den trenden skulle brytas? Naturligtvis ingenting. Degen har lirat exakt på pricken 0 ligamatcher denna säsong. Och han köptes direkt till A-truppen. Om inte det är en dålig värvning så vet jag inte vad som är det. Bara det faktum att han får glida runt på en glassig träningsanläggning, bo lyxigt och tjäna multum för att gå runt med trasiga fötter, spruckna revben och fan och hans moster är en skymf. Pinsamt, Rafa.

#11 - Roman Bednar, West Brom, ca £2.5M.
Började säsongen fint, och petade faktiskt in sex mål innan nyår. Men sedan dess har det varit måltorka. Avslutade säsongen med att köpa knark av en undercover-journalist. Påstod först att han shopade å en väns vägnar, men erkände sedan och fastslog; "I'm fucked". Indeed, you are. Tack och hej, Roman.

#10 - Carlos Cuellar, Aston Villa, ca £8M.
Varje gång en klubb i Villas storleksordning lägger ut £8M på en spelare så räknar nog de flesta med att spelaren i fråga snabbt ska gå in i laget och bidra med något som går att omnämna i positiva ordalag. Cuellar har haft svårt att göra det. I början av säsongen spelade han inte alls, och när han spelade såg det minst sagt otryggt ut. Har spelat upp sig under andra halvan av säsongen, men totalt sett kan jag inte ge honom godkänt.

#9 - Anthony Gardner, Hull, £2,5M.
Man måste i grunden ifrågasätta beslutet att betala några pengar alls för en spelare som inte ens spelat 15 matcher under de senaste två åren. Exakt vilken grundpotential Gardner har är skitsamma. Skador har sabbat hans karriär, och han har inte längre något att göra i ett Premier League-lag. Det har väl också framgått ganska tydligt i Hull där den forne Spursspelaren har fått väldigt lite speltid.

#8 - Xisco, Newcastle, ca £7M.
Ett hyfsat målsnitt. Tre ligamatcher från start, och ett mål. Problemet är väl just att det blivit tre matcher från start. Det är inte riktigt vad man förväntar sig när en spelare köps för £7M. I slutet av säsongen gick den 151 kilo tunga Viduka, den odugligare Ameobi, dussinspelaren Lövenkrands och en Michael Owen som aldrig varit mer under isen, före Xisco i startordningen. Då är det fan i mig illa.

#7 - Roman Pavlyuchenko, Tottenham, £13.8M.
Jag gillar egentligen ryssen. Jag tror fortfarande att han har vad som krävs för att lyckas i Premier League, och jag köper att det finns en hel del att anpassa sig till såväl socialt som fotbollsmässigt när man anländer till England från Ryssland. Men let's face it. Än så länge har varje ligamål kostat Spurs nästan tre miljoner pund. Det är krasst, och man kan mäta fotbollsinsatser i väldigt mycket mer än bara målskytte. Men är man anfallare så ska man göra mål. Pavlyuchenko har gjort för få, punkt slut.

#6 - Nicky Shorey, Aston Villa, ca £5M.
Aston Villa köpte en vänsterback som var på väg att etablera sig i den engelska landslagstruppen. Ett år senare är samma vänsterback ungefär lika nära en engelsk landslagstrupp som Jan Tauer. Och då är ändå Tauer en tysk högerback. Shorey har sett så osäker ut att Martin O'Neill flyttade över Luke Young till vänsterbacksplatsen och sedan har han i många matcher hellre spelat mittfältaren Nigel Reo Coker som högerback, än att ta in Shorey till vänster i backlinjen och flytta tillbaka Young till sin naturliga högerbackspoition. Jag vill till och med minnas att James Milner har fått agera högerback på bekostnad av Shorey i någon match. Utebliven succé är ett understatement som heter duga.

#5 - Johan Elmander, Bolton, £10M.
Bolton fick en ganska saftig slant när de sålde Anelka till Chelsea. Men de var ju också tvungna att ersätta fransmannen. De vände sig till Frankrike och hittade en svensk. Synd bara ett svensken inte ens är en lightversion av Anelka. Visst jobbar Johan stenhårt, visst är han sinnessjukt laglojal, visst har han vett nog att borra ned huvudet och köra på när kritiska röster börjar göra sig hörda. Men faktum kvarstår: Johan Elmander är Boltons dyraste köp någonsin. Med det kommer en viss kravbild. I for one kräver att Johan ska göra fler mål än fem, och jag kräver att han ska få ut mer av sitt stenhårda jobb. Sliter man så mycket som Johan gör så måste man också kunna sätta mer prägel på matcherna. Man måste kunna sätta sina lagkamrater i bra lägen mycket oftare än vad Johan gör, och ja.... Man måste göra fler mål.

#4 - Anton Ferdinand, Sunderland, £8M.
Lillebror Ferdinand köptes till Sunderland för att bli chef i backlinjen. Det har väl gått sådär, va? Sunderland har släppt in en hel del mål under säsongens gång, och även om Ferdinand personligen inte kan lastas för merparten av dem så förväntade man sig självklart att ett Sunderland som lagt ut £8M på en mittback skulle se ut som ett stabilare lag i de bakre leden den här säsongen än vad de gjorde i fjol. Så har det inte varit. För mig är Anton Ferdinand en likblek version av sin bror, och när fotbollsengland inser att det enda han har gemensamt med Rio är efternamnet så lär Anton hamna i en Championship-klubb. Det är mer hans nivå.

#3 - Andrea Dossena, Liverpool, £7M.
Dossena är en nästan perfekt defintion av två ord; Flopp och säkerhetsrisk. Italienaren kom till Liverpool från Udinese som nybliven italiensk landslagsman och som den dyraste försvararen i klubbens histora. Det fanns med andra ord en hel del förväntningar. Det tog dock inte många veckor innan alla med lite vett i skallen förstod att inte ens en promille av de förväntningarna skulle infrias. Dossena har varit ömsom vatten ömsom gyttja. När han inte har varit usel så har han varit direkt dålig. Jag har sällan sett en spelare se så osäker, temposvag och vilsen ut som Dossena har gjort under säsongen. Varje gång han har spelat så har han helt på egen hand sett till bjuda motståndarna på åtminstone en bra målchans genom sitt bedrövliga passningsspel och absolut odugliga positionsspel. En av de sämsta spelare jag har sett i en toppklubb under de senaste fem åren. Om Liverpool får tillbaka ens en tredjedel av vad de gav så bör de sälja.

#2 - David Bentley, Tottenham, £15M.
Vad kan man egentligen säga om Bentley? Han kostade en förmögenhet, och kollar man på förra årets säsong i Blackburn så var det nästan befogat. Bentley hade spelat fruktansvärt fin fotboll, han hade gjort en hel del mål och han hade stått för mängder med assist. Den nye Beckham sa vissa. Är det fortfarane någon som tror att även Bentley kan komma upp i 109 landskamper? Nej, jag trodde inte det det. Ett drömmål i derbyt mot Arsenal räddar ingen säsong. Totalt sett så har Bentley varit hopplös. I perioder har han med rätta fått nöta bänk, och när han har spelat så har han bidragit med fuck all. En superflopp.

#1 - Fabricio Coloccini, Newcastle, £10.3M.
En av de sämsta spelare jag någonsin har sett i Premier League. Kanske den allra sämsta. Och nej, jag överdriver inte det minsta. Om inte Newcastle hade varit en klubb som i flera år varit på väg käpprätt åt Läskligan så hade jag pekat ut Coloccini som den enskilt största orsaken till att Newcastle åkte ur i år. Så bedrövlig har argentinaren varit. Helt egenhanda har han med slapphänt, nonchalant och talanglöst försvarsarbete bjudit motståndarna på mål eller målchanser. Karln ser inte ut att förstå hur en offsidefälla fungerar, han har uppenbara bekymmer med att slå en bredsida på 10 meter till rätt adress, och värst av allt; Han verkar helt ointresserad av att jobba hårt. En patetisk ursäkt till fotbollsspelare. Den patetiska ursäkten kostade dessutom över tio miljoner pund. Obegripligt.

Bubblare:
Amury Bischoff, Vedran Corluka, Andy Johnson, Bobby Zamora, George McCartney, Fredrik Stoor.


Jag är helt övertygad om att jag har glömt en eller annan spelare på båda listorna. Dessutom är jag helt övertygad om att det finns uttagningar som ni inte håller med om. Så bring it on. Tala om för mig hur det borde ha sett ut. Skulle ni hålla med på en eller annan punkt så lyssnar jag gärna på det också.


Imorgon är jag tillbaka. Då kommer jag behandla det faktum att Ancelotti är klar för Chelsea, och varför det är fel väg för Chelsea att vandra. Jag kommer också att komma med en hel del "Säsongens-utmärkelser".

Everton fick en drömstart. Men det var också allt de fick. Efter det var det slut på allt vad fick heter. Efter det var de tvungna att kriga för precis allt. Varenda andraboll, varenda luftduell, varenda passningssekvens. Allt Everton försökte sig på krävde stenhårt jobb. Däremellan skulle de försöka göra livet svårt för Chelsea också. Det gick sådär.

Chelsea var lite för bra, lite för tunga, lite för effektiva. Everton hade behövt ha ledningen (alternativt 0-0) längre. När 1-1 kom så pass snabbt kändes det som om Chelsea fick liv, tro och självförtroende. De ångade på, och de styrde och ställde. Även om 1-1 stod sig relativt länge så kändes det hela tiden som om Chelsea skulle få in en boll. Everton försvarade sig bra. Stundtals blev de låga och de orkade inte upp i pressen, men överlag gjorde de vad man kan begära när de inte hade bollen. Problemen uppstod under de korta sekvenser då Everton faktiskt hade bollen. Det såg stressigt och hafsigt ut. Möter man ett Chelsea i form så måste man klara av att i perioder hålla bollen inom laget, man måste hinna andas. Det hann inte Everton igår. När 2-1 kom så var det redan på tok för många tröttkörda Evertonspelare på Wembleys gräsmatta.

Cahill, Fellaini, och Neville gör dig aldrig besviken när det kommer till att slita, kämpa, vara på rätt sida och visa vägen genom agressivitet och närkampsspel. Men de är inga mästerliga kreatörer. De är inga spelare som på något mystiskt sätt alltid ser ut att ha en extra sekund på sig när de har bollen. Everton har egentligen bara en enda sådan spelare, och han heter Mikael Arteta. Han var inte med igår, och Everton saknade honom fruktansvärt mycket.

Jag ska inte säga att jag är besviken på Everton, men jag hade kanske trott att de skulle klara av att skaka om Chelsea något mer. För även om det bara skiljde ett mål mellan lagen så var Chelsea betydligt bättre, och segern var väldigt välförtjänt.

Kanske betydde det något att Everton har ett lag med väldigt lite finalrutin. I Chelsea hittar vi spelare som har enormt mycket rutin från stora matcher. Terry, Lampard, Cole, Ballack, Drogba, för att nämna några. Everton hade inte mycket att sätta emot på den fronten. Kanske betydde det något. Men i huvudsak vann det lag som har mest kavlitet i såväl elva som trupp. Om något blev avgörande igår så var det just denna skillnad i kvalitet.

Guus Hiddink har gjort ett grymt jobb under de månader han varit i Chelsea. Det betalade av sig i en titel i slutändan. Grattis, Gus.


Jag utlovade en Vi-har-gjort-en-riktigt-jäkla-grym-säsong-elva också. Det finns naturligtvis en hel del spelare som varit bra och som förtjänar att omnämnas. Alla får förstås inte plats i en enda elva. Men en elva är bättre än ingen.

                     Schwarzer
Johnson Shawcross C Davies Baines
      Ireland Alonso Arteta Taylor
                         Cahill
                       K Davies

Kommentar:
Gamle Schwarzer blir inte yngre, men jäklar vad bra han har varit i Fulhamkassen denna säsong. Jag tyckte nog att han blev lite för hyllad under första halvan av säsongen, men nu mot slutet har han varit omutlig. Hemmamatcherna mot Man U och Liverpool och den sanslöst svettiga räddningen precis i slutet borta mot Newcastle sticker ut.

Johnson har gått och blivit ordinarie i landslaget under denna säsong. Då förtjänar man beröm. I mittlåset hittar vi Villas Curtis Davies och Stokes Ryan Shawcross - Två unga, lovande mittbackar som är på väg att göra sig ett namn. Jag har imponertas av båda två. Shawcross har dessutom bidragit till Stokes målfabrikation med tre mål. På vänsterbacken hittar vi Evertons Leighton Baines. Baines har verkligen gått framåt denna säsong. Stabil bakåt och bidrar framåt. Sex assist har det kommit från hans fina vänsterfot under säsongen.

Man Citys Ireland har stått för kvalitet rakt igenom under säsongen. Jag är övertygad om att han skulle klara av spel i en av Topp Fyra-klubbarna. Eftersom Alonso petades i Årets Lag så får han en plats här. Han har hållit en nästan skrämmande hög och jämn nivå denna säsong. Bredvid Alsonso får kreatören Arteta husera. Det är en personlig favortispelare för min del. Står alltid för en bra insats, och det är en spelare som kan gröa det lilla extra. Han har också visat att han är grym på fasta situationer. Ute till vänster placeras Boltons Matty Taylor. Tio mål och fyra assist i Bolton räcker långt. Har en grym vänsterfot och en jäkla arbetskapacitet.

Cahill har jag alltid tyckt om. Han sliter, försvarar, anfaller, passar, gör mål, vinner nickdueller och driver på sina lagkamrater. Han gör det mesta, och han gör det bra. Har fått hoppa in som anfallare i en hel del matcher denna säsong, och har gjort även det med bravur. Låg bakom Evertons avacemang i FA-Cupen mot ärkerivalen Liverpool.

På topp hittar vi den hårdföre och kompromisslöse Kevin Davies. Det finns många anfallare här i världen som har mer boll i sig än Davies. Men Davies jobbar hårdare än de flesta, han visar alltid stort hjärta och den här säsongen har han petat in 12 mål. Inte illa.


Lite statistik var också utlovat.

Skytteligan:
1 Nicolas Anelka 19
2 Cristiano Ronaldo 18
3 Steven Gerrard 16
4 Fernando Torres 14
5 Robinho 14
6 Kevin Davies12
7 Gabriel Agbonlahor 12
8 Frank Lampard 12
9 Dirk Kuyt 12
10 Wayne Rooney 12
11 Darren Bent 12

Assistligan:
1 Frank Lampard 10
2 Robin van Persie 10
3 Steven Gerrard 9
4 Stephen Ireland 9
5 Dimitar Berbatov 9
6 James Milner 8
7 Francesc Fabregas 8
8 Dirk Kuyt 8
9 Steed Malbranque 8
10 Sju spelare delar på tiondeplatsen - Barry, Denilson, Gamst Pedersen, A. Young, Pienaar, Rooney, Giggs, Keane - Alla har de sju assist.

Poängligan:
1 Gerrard 25
2 Ronaldo 24
3 Lampard 22
4 Anelka 21
5 Van Persie 21
6 Kuyt 20
7 Robinho 19
8 Rooney 19
9 Berbatov 18
10 Ireland 18

Vi har slagit flest antal passningar till rätt adress under säsongen:
1 Denilson  2204
2 John Obi Mikel 2134
3 Xabi Alonso 2076
4 Frank Lampard 1866
5 Jamie Carragher 1711
6 Danny Murphy 1680
7 John Terry 1606
8 Jonathan Greening 1491
9 Nemanja Vidic 1454
10 Ashley Cole 1416

Vi har avlossat flest skott under säsongen:
1 Frank Lampard 110
2 Cristiano Ronaldo 107
3 Steven Gerrard 99
4 Djibril Cisse 92
5 Nicolas Anelka 91
6 Wayne Rooney 88
7 Robin van Persie 87
8 Matthew Taylor 85
9 Robinho 85
10 Peter Crouch 84


Vi har avlossat flest skott på mål under säsongen:
1 Frank Lampard 57
2 Cristiano Ronaldo 57
3 Nicolas Anelka 52
4 Robinho 49
5 Matthew Taylor 42
6 Steven Gerrard 41
7 Wayne Rooney 40
8 Djibril Cisse 40
9 Dirk Kuyt 38
10 Robin van Persie 36
11 Peter Crouch 36

Vi har vunnit flest antal tacklingar under säsongen:
1 Lee Cattermole 131
2 Gianni Zuiverloon 117
3 Stilian Petrov 110
4 Danny Murphy 109
5 Stephen Ireland 104
6 Denilson 103
7 Gavin McCann 101
8 Fabrice Muamba 101
9 Gareth Barry 96
10 Javier Mascherano 94
11 Valon Behrami 94


Jag kommer att ge er en hel del svar på era kommentarer, men jag gör det under respektive inlägg. Så kika gärna tillbaka på de kommentarer ni har gjort i veckan. Svar dyker upp snart.


Nu ska jag över till min kära mor och säga grattis på mors dag.

Vi hörs imorgon. Då kommer jag presentera två Topp Tio-listor. De bästa respektive sämsta värvningarna.

Allra först: Imorgon fortsätter jag att sammanfatta årets Premier League-säsong. Då kommer en elva med spelare som jag tycker förtjänar att omnämnas i positiva ordalag. Jag kommer också presentera en hel del statistik. Så om ni vill ha någon specifik statistik presenterad så är nu tillfället att göra sig hörd.

Idag tänkte jag ägna mig åt FA-Cupfinalen samt några ord om min Romresa, självklart med inrikting fotboll och Champions League-final.


Om jag backar bandet några dagar så ser jag mig själv på jakt efter ett ställe som faktiskt visar finalen. Det var en klart bisarr upplevelse. Jag befann mig i finalstaden, men fick slita hund för att över huvud taget kunna se matchen. Under dagen hade jag frågat en jäkla massa människor med United eller Barcatröjor var de skulle se matchen. De biljettlösa stackare (de var många) som inte skulle till stadion skulle alla söka upp någon storbildsskärm och se matchen utomhus. Pefekt, tänkte jag och tog sedan reda på var storbildsskärmarna skulle stå uppställda. Den ena skulle finnas vid Colluseum, som låg på bekvämligt avstånd från hotellet. Så efter en carbonara med fanta till (det var alkoholförbud i hela Rom under finaldagen) gick jag och sambon till Colluseum - För att mötas av ingenting. Eller ja.... Där fanns en hel del uppstressade fans, men där fanns ingen storbildsskärm.

Vad göra? Även om jag inte har något av årets finallag nära hjärtat så finns det förstås inte på min världskarta att missa en Champions Leaguefinal. Vi skyndar oss upp på en av Roms huvudgator och börjar titta in på varenda liten pub, trattoria, hotellounge och resturang. Nästan ingen hade en TV på som visade matchen. Jag trodde inte mina ögon. Vi kom till den engelska pub som låg mittemot vårt hotell - Den var stängd. Vid det här laget var jag mer chockad än stressad. Till slut hittade vi ett absolut överfullt ställe med tre 28-tumsskärmar. Mellan oss och TV-apparaterna var det ungefär 10-20 rader med människor som stod ihoppackade som sardiner. Jag hann få en skymt av laguppställningarna, jag såg matchen sparkas igång, men sedan såg jag inte mycket hur jag än försökte. Inte hjälpte det att gentombolan inte gav mig mer än 174 centimetrar att skryta med.

Det här är inget sätt att behandla en fotbollsmatch, sa jag till min flickvän, och jakten på ett ställe där vi kunde se gick vidare. Fem minuter senare hittade vi en resturang som visade matchen, men ville man ha bord så fick man också beställa in mat. Hellre en andra middag än en missad match, tänkte jag. Sagt och gjort. Mat beställdes in, och en fin plats framför TVn tilldelades oss. Jag hade redan missat Barcas 1-0-mål, men nu fick jag i alla fall lugnt se resten av matchen.

Det var knappat en oförglömlig syn. Den var en okej fotbollsmatch, inte mer. Utgången var rättvis. Jag tyckte att den var mer än rättvis. Eftersom jag missade de första tio minuterna fick jag inte se United börja i ett högt tempo, med hög press och en Ronaldo som sköt på allt. Jag fick inte se Barcaspelarna se stressade och oroliga ut under matchens inledning. Så när jag hade sett matchens sista 75 minuter tyckte jag att Barca hade varit överlägsna. I efterhand har jag sett att United faktiskt började bra, men Etoo gav dem ett slag som fick dem att vinga runt i ringen under resten av matchen. Och så fort Barca hittade sitt passningsspel, sina trianglar, sin trygghet och sin rörelse var det inget snack. Jag har i efterhand insett att ifall Park hade hunnit först på returen som Valdes lämnade på Ronaldos frispark så hade vi kunnat få se en annan match.

Men som alltid är ifall samma sak som om. Och om om inte hade funnits så hade strutsar kunnat flyga lika bra som kolibris. Matchen tog den utveckling den tog, och Barca var det bättre laget. Allra bäst var Xavi och Iniesta.

Jag var lite besviken på att United inte fick ut mer av matchen. På ren och skär vilja borde de kunnat göra det jämnare, kan jag tycka. Men det var verkade bara ha varit Rooney som höll med mig. Det var på tok för många Unitedspelaer som gick på 99% istället för att göra som Puyol och gå 101%.

Det är ingen final jag kommer att minnas rent fotbollsmässigt. Barca vann, och de vann rättvist. Det var varken särskilt mycket mer eller särskilt mycket mindre. Eller vad säger ni andra?


Idag hoppas jag på mer dramatik, och mer spänning än vad jag fick uppleva i onsdags. FA-Cupfinalen är för mig fortfarrande något oerhört stort. Finalen och turneringen som sådan ges något mindre utrymme i media i England idag jämfört med för tio år sedan. Men som sagt: Om jag bara går till mig själv är det här lika stort som det alltid varit. Jag hymlar inte med att jag var oerhört besviken när mitt Liverpool slogs ut av Everton. Som bekant gick Everton hela vägen till finalen, och nu väntar Chelsea. Här tänker jag inte heller hymla. Jag håller alla tummar och tår för Everton. Jag har enorma mängder respekt för David Moyes, och det jobb han gjort med Merseysideklubben, och jag unnar både honom och laget att få vinna en titel.

Dessutom tycker jag att Evertons ordförande verkar vara en rolig figur, och jag charmas när en ordförande i en klubb också är livslång supporter till samma klubb. Evertons ordförande heter Bill Kenwright, och han är skådis, teaterproducent, skivbolagsägare och alltså ordförande i Everton. En man med många strängar på sin lyra. Den sträng som kanske ligger honom närmast hjärtat är förstås Everton. Jag unnar honom, Moyes, spelarna i Everton och den blå delen av Merseyside en titel. Senast Everton var i en final var 1995. Då startade en viss Anders Limpar på Evertons mittfält. Man United stod för motståndet, och Everton vann med 1-0. Jag hoppas att de är dags igen nu. De Fyra Stora har en förmåga prenumerera på alla titlar, och varje gång någon av de mindre klubbarna lyckas sätta lite käppar i hjulen så njuter jag en smula.

Nej, nej, nej. Jag har inget alls emot Chelsea. De har visat en grymt fin moral i slutspurten av ligan, de har rest sig upp rejält efter svackan under Scolari i vintras, de var några skunder eller några fler norska hjärnceller ifrån en Champions League-final, och Hiddink har gjort ett strålande arbete. På många sätt förtjänar även de att avsluta säsongen med en titel. Men Evertons fjorton år av väntan smäller högre, så därför håller jag på dem idag.

Hur känner ni inför matchen?


Jag är tillbaka imorgon.

Idag sänks det nog ett antal gravöl i den del av England som kallas för Georideland. Det är nordöstra England vi talar om, och det är där som Newcastle och Middlesbrough hör hemma, och det är förstås för de lagen som gravbiran klunkas.
Newcastle och Middlesbrough åker alltså ur, och när nästa säsong sparkar igång så spelar det två lagen, och sedan tidigaer nedflyttningsklara West Brom i The Championship.

Jag har alltid haft ett gott öga till Newcastle, och jag har svårt att fatta att ett lag som tillhörde toppskiktet för bara några år sedan nu åker ned. Men jag har turen att inte ha något av dessa tre lag närmast hjärtat. Ni som har det; Jag lider med er.

Fulham knep, trots att de tidigare idag förlorade mot Everton, sjundeplatsen, och därmed är de klara för spel i Europa till nästa säsong. Det är en makalöst bra prestation. Förra året vid de här laget drog Fulhamfansen en djup suck av lättnad. De hade precis säkrat kontraktet. I år kan de istället jubla över den bästa ligaplaceringen i klubbens historia.
Stort, Roy, stort.

Prestigekampen om femteplatsen vanns av Everton. Jag vill minnas att en viss bloggare sa att så skulle bli fallet för ganska många veckor sedan...

Liverpool och Chelsea har verkligen avslutat säsongen på ett fint sätt. Sju segrar på de åtta senaste för Chelsea, och tio segrar på de elva senaste för Liverpool.

Så här ser den 38e och sista omgångens resultat ut:

Arsenal - Stoke - 4-1.
Aston Villa - Newcastle - 1-0.
Blackburn - West Brom - 0-0.
Fulham - Everton - 0-2.
Hull City - Man Utd - 0-1.
Liverpool - Tottenham 3-1.
Man City - Bolton - 1-0.
Sunderland - Chelsea - 2-3.
West Ham - Middlesbrough - 2-1.
Wigan - Portsmouth - 1-0.


Då var det dags att presentera lite elvor. Ni ska få hela tre stycken.

Först ut är kort och gott säsongens elva. Jag har tagit de spelarae som var för sig har varit allra bäst. När jag tog ut min Big Four-Elva så försökte jag skapa en elva med bra balans, och få ihop elva spelare som skulle fungera tillsammans - som om laget faktist skulle spela en match på riktigt. Så har jag inte tänkt när det gäller denna elva. Det är helt och hållet baserat på individuella prestationer, och jag har självklart enbart haft denna säsong i åtanke.

                  Van der Sar
  Jagielka Hangeland Vidic Evra
Ronaldo Carrick Lampard Rooney
                     Gerrard
                      Anelka

Tränare: Roy Hodgson.

Kommentar:
Van der Sar har tuff konkurrens, främst i form av Pepe Reina, som jag i grunden tycker är en något, något bättre målvakt. Men den här säsongen har nog Van der Sar varit lite vassare, och det är Unitedkeepern som har hållit flest nollor denna säsong.

Jagielka gör sig egentligen bäst som mittback, jag är meveten om det. Men han skulle sannerligen inte göra bort sig som högerback, och jag tycker att han förtjänar en plats i den här elvan. Både Sagna och Bosingwa har gjort fina säsonger, men de har egentligen inte gjort så mycket mer än vad folk förväntade sig. Jagielka har gjort väldigt mycket mer än så. Vidic och Hangeland har varit ligans bästa mittbackar denna säsong, enligt mig. Evra hade egentligen ingen riktigt konkurrent.

Ronaldo är given, och det är även Lampard och Rooney. Jag hade fruktansvärt svårt att välja mellan Carrick och Xabi Alonso, men till slut föll valet på Carrick eftersom han har varit så pass bra nu på slutet, då det gällt som allra mest. Gerrard är lagets mest givne spelare. Överlägset.

Anelka vann faktiskt skytteligan, och det ska väl egentligen räcka som motivering. Ändå var jag lite tveksam. Jag hade Rooney (med Rooney på topp så hade jag kunnat få in Ashley Young, Ji-Sung Park eller Mikael Arteta på mittfältet) och Torres som alternativ, men till slut valde jag alltså Anelka.

Att det blir Hodgson som får ta på sig tränarkostymen kändes självklart. Fulham har som sagt aldrig någonsin hamnat på en bättre tabellposition än i år.


Elva nummer två är förstås säsongens fiaskoelva. I den här elvan kan man få en plats utan att ha varit absolut värdelös. Jag har helt enkelt tagit ut de spelare som jag anser har presterat sämst sett till sin högstanivå och sett till de förväntningar jag anser jag mig kunna ha på spelaren i fråga.

                     Gordon
  Neville Ben Haim Gallas Bale
Bentley Barton Ballack Downing
             Owen Adebayor

Tränare: Juande Ramos.

Kommentar:
Sunderlands Craig Gordon är den dyraste målvakten i Premier Leagues historia. Han sitter på bänken i ett bottenlag. Nuff said.

Det har nästan varit smärtsamt att se Gary Neville vissa stunder denna säsong. Jag har aldrig sett honom se så långsam, temposvag, dålig och gammal ut. Jag minns exempelvis matchen mot Villa i vilken han till en början blev placerad som mittback. Ojojoj.... Det var så man rodnade å Nevilles vägnar. Kanske är det dags att börja tänka på att lägga skorna på hyllan så att folk får minnas honom som en högklassig högerback istället för killen som gick ned sig totalt de sista åren. Ben Haim var en stor snackis efter några fina säsonger (04-07) i Boltontröjan. Han gick sedan som bosman till Chelsea till förra säsongen. Men israelen blev ingen hit på Stamford, och flytten gick till Man City inför denna säsong. De ljusblå betalade den relativt höga summan £5M för Ben Haim. Kanske är det ingen extrem summa pengar, men med tanke på att det inte blev mer än åtta matcher i City innan man bestämde sig för att han inte höll måttet så är det ganska mycket pengar. Under andra halvan av säsongen har Ben Haim varit på lån i Sunderland. Där har det inte blivit mer än fem matcher. Kort och gott: Ingen höjdarsäsong för Ben Haim. Gallas? När jag tänker på Gallas så dyker ord som gnällig, bråkig, barnslig och attitydsproblem upp i huvudet. Att han mitt under brinnade säsong blev av med lagkaptensbindeln säger förstås allt. Arsenal bör göra sig av med honom illa kvickt, ifall ni frågar mig. Dessutom är det på sin höjd en duglig fotbollsspelare. Ska man vara mittback i Gunners ska man absolut inte se så ostabil och skakig ut som Gallas gör titt som tätt. Tottenhams Gareth Bale har det inte lätt. det är inte nog med att han har stagnerat i utveckligen. Så fort han är på planen så vägrar Spurs att vinna. Den här säsongen har Bale startat elva gånger. Tottenham vann inte en enda av de elva matcherna.

Bentley kostade närmare 200 miljoner kronor och har mer eller mindre inte uträttat ett jota. Där behövs ingen förklaring. Stuart Downing ska likna Middlesbroughs bästa spelare. Tre assist och noll mål på 37 ligamatcher begs to differ, om man säger så. Jag är beredd att påstå att Downing är en av ligans allra mest överskattade spelare. Storklubbsmaterial? Tillåt mig krevera i skrattkramper. Joey Barton förtjänar sin plats för att han är en begränsad och medioker fotbollsspelare, och en fulländad och tvättäkta idiot. Ballack har i min värld alltid varit en fruktansvärt bra fotbollsspelare. Jag har alltid tyckt att han borde ha en mer ansvarsfull roll i Chelsea. I år tycker jag att han har fått en rejält chans att visa vad han går för. Han har varit inblandad i 28 ligamatcher för Chelsea denna säsong. Vad har Ballack gjort med det då? Ett mål, tre assist, och en hel drös alibiinsatser. Jämför man Chelsea-Ballack med Tyska Landslaget-Ballack så är det två helt olika uppenbarelser. Chelsea-Ballack förtjänar inte ens att stå i skuggan av Tyska Landslaget-Ballack.

Förra säsongen så var Adebayor ett objekt för så många superlativ att det nästan blev tjatigt. De flesta tränare i världen hade nog gett ett lillfinger för att ha en fjolårs-Ade i laget. Adebayor gillade uppmärksamheten och passade på att flirta lite med andra klubbar, kräva högre lön ifall han skulle stanna och överlag göra sig allmänt impopulär. Under denna säsong så har Ade fortsatt på det inslagna spåret. Han har mest gått runt och sett loj och ointresserad ut. Att han har gjort tio ligamål är inget försvar för dålig laganda och slöhet. Michael Owen hade faktiskt en period under säsongen då han stänkte in några mål. Men allt är som vanligt med Owen. Målen kommer bara i stim, och när målen kommer så kommer också skadorna som ett brev på posten. Owens sista mål denna säsong kom den 10e januari. Nu mot slutet när det gällt som allra mest så har Owen varit rakt igenom usel. Det håller inte.

Ramos var först med att få sparken, och med tanke på hur mycket Spurs har klättrat sedan han lämnade så får man väl ändå säga att han gjorde ett icke godkänt jobb.


När sågen ändå är framme så tänker jag ta ut ännu en floppelva. Denna gång är det de mest misslyckade nyförvärven som krigar om platserna. Kravet för att få vara med i elvan är att denna säsong var debutsäsongen i engelsk fotboll. Robbie Keane och El Hadji Diouf kan alltså inte komma med, hur gärna ni än vill.

                       Gomes
Degen Cuellar Coloccini Dossena
         Bischoff Deco Villanueva
       Elmander Xisco Quaresma

Kommentar:
Ja, ja, Gomes har ryckt upp sig under slutet av säsongen. Men kostar man nästan £8M och börjar säsongen som Gomes gjorde så får man räkna med att bli föremål för en del kritik.

Philip Degen måste ju vara Liverpools mest tragikomiska värvning någonsin. Folk säger att han kom gratis, men jag vågar nog lova att även bensköre Degen har en rätt smaskig veckolön. Det borde han inte ha. Degen har nämligen varit konstant skadad sedan han anlände. Två framträdanden i Ligacupen är allt han har hunnit med. Om jag inte helt missminner mig så skadade han sig i båda de matcherna. Skrattretande. Hela sjukjournalen hittar ni här. Newcastles Coloccini är i mina ögon Premier Leagues sämsta spelare, alla kategorier. Att en försvarare på högsta nivå kan agera som den mannen gör i vissa lägen är både skrämmande och sjukt. Nästan lika sjukt som att han fick ett femårskontrakt. Men inte lika sjukt som att han kostade £10M. Cuellar kom tlll Villa från Glasgow Rangers denna säsong. Omställningen från skotsk till engelsk fotboll gick trögare än vad de flesta hade hoppats på. Cuellar har bättrat sig på slutet, men sett över hela säsongen har han inte gjort många människor (möjligtvis några Birminghamfans) glada. Och för nästan £8M skulle man ju i alla fall vilja kunna pressa fram ett litet leende. Även på vänsterbacken hittar vi en Liverpoolspelare. Andrea Dossena kom från Udinese och är Liverpools dyratse försvarsspelare någonsin. Med det som bakgrund kan man kanske kräva att människan i fråga i alla fall ska förstå grunderna i fotbollens försvarsspel. Men icke. Dossena har inte varit dålig, han har varit en direkt säkerhetsrisk i mer eller mindre varenda match han deltagit. Med tanke på priset (£7M) så är jag nog beredd att påstå att Dossena är det näst sämsta nyförvärvet i Premier League under den här säsongen. Coloccini är helt ohotad etta.

Arsenal har en helt egen version av Philip Degen. Bischoff kom inför denna säsong som bosman efter att ha varit skadad oerhört mycket de senaste två åren. Nu är den sviten förlängd med ytterligare ett år. Bischoff har gjort ett enda inhopp i ligan denna säsong. Deco gick till Chelsea och Big Phil för att få fart på en karriär som hade gått i stå i Barca. Det gick sådär. Portugisen inledde säsongen piggt, men sedan gick det tyngre, och när Scolari försvann så blev Deco marginaliserad. Man ska inte glömma att Chelsea betalade £8M för Deco. Blackburn har haft chilenaren Villanueva på lån under denna säsong. Jag tvivlar på att det blir en permanent deal av det lånet. Villanueva har totalfloppat. Han har varit inblandad i 13 ligamatcher utan att en enda gång visat framfötterna på allvar.

Det finns fortfarande människor därute som av någon outgrundlig anledning känner ett starkt behov av att dra lans och gå i strid så fort man yttrar ett ont ord om Johan Elmander. Jag kan inte begripa varför. Kan inte folk bara inse att han inte håller som förstaval i ett Premier League-lag? Han har aldrig varit bra nog, och han kommer aldrig bli det. I Bolton skulle han inte bara vara förstaval, han skulle vara spelaren med stort S. Elmander är Boltons dyraste köp någonsin. Om man i det läget inte kräver mer än fem ligamål, och överlag att han sätter mer prägel på matcherna, ja då mesar man med sin krav. Men det finns grader i helvetet. Elmander framstår ju som rena messias om man jämför med Newcastels Xisco. Spanjoren kostade £7M och gjorde mål i sin hemmadebut. Sedan gick det nedåt. Han avslutade säsongen som sjundeval efter Owen, Viduka, Lovenkrands, Martins, Carroll och Ameobi. Det är väl ingen vidare utveckling, va? När Chelsea lånade in Interfloppen Ricardo Quaresma var det nog många som undrade varför. Kanske trodde man att landsmannen Scolari skulle få fart på honom. Problemet var dock att Big Phil var borta bara någon vecka senare. Hiddink har varit helt ointresserad av att matcha portugisen.

Puh. Där har ni alla elvor. Nu är jag redo att ta emot alla skit ni vill ösa över mig.


Jag tänkte avsluta bloggen med att svara lite på några av de kommentarer som kommit de senaste två veckorna. Det är många av er som kommer med en jäkla massa intressanta tankar och kommentarer, måste jag säga. Många av inläggen jag skriver är inspirerade utifrån era kommentarer, så de uppskattas väldigt, väldigt mycket. Ibland hinner jag svara, ibland inte. Ambitionen är att svara på allt, så skäll gärna på mig när jag inte gör det. Well.... Här kommer några av era kommentarer, och mina kommentarer på kommentarerna.

Liverpoolsupporten TimoTorres skulle tusen gånger hellre ha Bendtner än Heskey i Liverpools trupp.
I feel you.

Magnus Sköldebäck tycker att Matty Taylor i Bolton har gjort en kanonsäsong i år.
Vi är rörande överens.

Oskar tror att Riijkard kan bli aktuell för Chelsea i sommar.
Ja, varför inte? Personligen tror jag att nästan vem som helst är bättre än Ancelotti. Blir det Ancellotti tänker jag räkna bort Chelsea från titelkampen redan i juli.

Jax undrar ifall det finns någon egentlig skillnad på hur exempelvis Liverpool drivs rent ekonomiskt mot hur Leeds drevs när allt brakade åt helvete.
Precis som Svanström så tror jag inte att det är någon jätteskillnad. Men visst finns det skillnader. Leeds hade mig veterligen alla sina lån direkt uppsatta på klubben. Det har inte Pool. De har merparten av skulderna på ett externt bolag. Exakt vad det gör för skillnad ska ni fråga någon som är bättre på ekonomi än vad jag är, men att det finns skillnader är jag säker på. En annan skillnad är Liverpools och Leeds riskkakyler rent sportsligt. Det var betydligt större risk att Leeds skulle missa att kvala in till Champions League ett random år, än vad det är att Liverpool ska göra det nu. På den tiden gick bara de tre bästa lagen till CL, och Premier League var inte heller lika tydligt uppgrupperat. Idag är Topp Fyra så hårt cementerat att det krävs något extra ifall Man U, Liverpool, Chelsea eller Arsenal ska missa CL-plats. Så var det aldrig för Leeds. Självklart går ingen klubb säker, och naturligtvis kan vad som helst hända. Men nog är det en väsentlig skillnad. När det gäller det ekonomiska så kanske Mikael Söderqvist eller någon av bröderna Sandström har tillräckligt med kunskap för komma med några kloka ord?

Klumpen undrar hur bra/dålig Jonas Olsson är.
Tja... Han är väl Petter Hansson-bra, ungefär. Han är omtyckt i West Brom, dels för sin attityd och dels för att han faktiskt har gjort en bra säsong, trots att laget släppt in en hel del mål. När Jonas var skadad (han missade tio raka matcher) så hade West Brom ett poängsnitt på 0,5 poäng. Under de 27 matcher han har spelat har de snittat 0,9 poäng. Självklart måste man ju ta hänsyn till hela lagets form, andra skador, avstängningar, spelschema, etc. Men kanske säger det något?

Lillebroer önskar sig koll på de olika AFC-lagen som existerar.
Jag ska jobba på det.

Alex kom med en massa kul information när det gäller spelare och split vision.
Jag hade ingen aning om något av det du berättade. Nu vet jag. Tack!

FCUM undrade ifall inte Kuyt skulle kunna lira till vänster i Liverpools 4-2-3-1-system.
Fan vet. Tanken hade inte slagit mig förrän du sa något, men helt ointressant är det verkligen inte. Precis som du säger är han ändå ingen utpräglad inläggs-ytter, så det kanske skulle fungera. Och ser man Liverpools 1-0-mål från sista omgången så kan man ju nästan luras att tro att Kuyt har en rätt så fin vänsterfot. Men kanske var det även en blind höna-syndromet, vad vet jag? Hur som haver kanske Kuyt vill vänster inte är så dumt. Om Rafa sedan någonsin skulle överväga det är en annan femma....

Rooster tror att Petrov kan bli kapten i Villa nästa säsong.
Det tror jag med.

Så. Säsongens sista Premier League-omgång stundar. Vi vet redan vilka som blev mästare, men vilka som hamnar under det helvetiska strecket avgörs. Har ni steninte koll på förutsättningarna vad gäller bottenstriden så kan ni läsa den här artikeln. Som bonus får ni läsa vad  The Telegraphs tyngsta tycker tänker.

Dags för mig att lämna in min sista rad för den här sidan sommaren då.

Arsenal - Stoke - 1.
Aston Villa - Newcastle - 1X.
Blackburn - West Brom 1.
Fulham  - Everton - 1X.
Hull City - Man Utd - 2.
Liverpool - Tottenham - 1.
Man City - Bolton - 1.
Sunderland - Chelsea - 2.
West Ham - Middlesbrough - 1.
Wigan - Portsmouth X.

Tio matcher ger två halvgarderingar - Nu är det bara plita ned er rad och lägga upp den.

Sex av matcherna innefattar ett lag som har något mer än ära att spelare för. Newcastle, Sunderland, Middlesbrough och Hull är ju förstås inblandade i bottenstriden. Utöver det så gör Tottenham och Fulham upp om sjundeplatsen, vilket skulle innebära spel i Europa till nästa säsong. Det är fördel Fulham som har två poäng till godo på Spurs.

Liverpool har bara förlorat två ligamatcher denna säsong. Den ena förlusten kom på White Hart Lane.

Man City-Bolton är ett halvt derby. Jag tror att City avslutar snyggt och vinner med tre, fyra mål.

Precis som signaturen FCUM så tror även jag att Sir Alex kommer att mönstra ett mer namnkunnigt lag än vad många tror. Det finns ingen dålig elva i Unitedvärlden. Ponera att Fergie har bestämt sig för att starta med Carrick och Scholes på innermittfältet i Champions Leaguefinalen. Då finns det ingen anledning att utesluta speltid för exempelvis Anderson och Giggs.

När sista omgången anländer så finns det alltid några matcher som på förhand känns så ointressanta att man börjar gäspa av att bara se matchen i fråga på en tipskupong. Blackburn-West Brom och Wigan-Pompey känns som två klockrena exempel.


Gillar man matcher som betyder mycket ska man förstås rikta blickarna mot Wembley idag. Där spelas det nämligen Play Off-final. Sista platsen i nästa års League One ska fyllas. Gillingham och Shrewsbury är det som ska slåss om platsen.


Ett lästips: The Guardian har just nu en riktigt rolig reportageserie om de sju dödssynderna och fotboll. Allt från Ashley Coles girighet och Mark Bosnichs nazisthälsning till Bellamys golfsving och en rap i TV av Gazza. Ni hittar allting här.


Chelsea leatar efter en ny andremålvakt. Siktet är nu inställt på Independites Fabian Assmann. Japp, Assmann. Han lär få höra det. Igen, och igen, och igen.


Rafa Benitez uttalade sig igår om Xabi Alonsos framtid, och han fastslog att spanjoren inte på något sätt är till salu. Jag tror att de flesta Liverpoolfans innerligt hoppas att Rafa står fast vi det. Alonsos säsong har imponerat stort på mig, och jag tror att Liverpool måste ha kvar honom i truppen om de ska vara med och slåss igen till nästa säsong.


Jag är tillbaka imorgon, och då tänkte jag ta ut två versioner av "Säsongen Elva". En för de som har gjort det bra, och en för de mindre begåvade lirarna.

Ha en trevlig lördag.

På Old Trafford älskar de den lille argentinaren med det stora hjärtat och den oändliga arbetskapaciteten. Sången ”Fergie, sign him up” brukar rulla över Stretford End. Det är förstås Carlos Tevez som Unitedsupportrarna sjunger om.
En spelare som inte hör hemma i Liverpool.

Tevez är förstås en klasspelare. Därvid lag råder det, hos de flesta, inget tvivel. I Liverpoolled finns det nästan inget vanligare mantra än ”Det ska värva klass”, eller ”Kvalitet före kvantitet”. Det verkar ju klokt. Men det finns faktiskt spelare som håller högsta klass, men som, tro det eller ej, inte passar in i just Liverpool. Carlos Tevez är en sådan spelare. Jag skulle vilja gå så långt som att säga att Rafa Benitez gör bort sig ifall han lägger alla, eller merparten av sina ägg i Tevez-korgen.

Varför tror jag inte på Tevez i Liverpool då? Well. Han passar inte in i varken trupp eller spelsystem.

När jag säger trupp så menar jag att Tevez skulle få samma problem i Liverpool som han just nu har i Manchester United. Med andra ord så skulle han inte vara given i en startelva. Tevez vill ha mer speltid, mer uppskattning från tränarhåll, och överlag en högre status i laget än vad han har i sin nuvarande klubb. Sorry, Carlos, men då är nog inte Liverpool klubben för dig.

När jag säger spelsystem menar jag att Rafa behöver en sinnesundersökning ifall han, när han förfogar över en frisk och kry trupp, överväger att inte spela 4-2-3-1 – Jag ska snart gå in på varför jag är av den åsikten.
Om man nu anser att 4-2-3-1 borde vara Liverpools primära spelssystem, då måste man fråga sig 1) Är Tevez bättre än Torres? 2) Passar Tevez på någon av kanterna i ”trean”?

Nummer ett är väl inte så mycket att snacka om. Jag vet inte ens ifall det går att hitta en argentinsk Unitedsupporter som på allvar är beredd att hävda att Tevez är en lika skicklig anfallare som Torres.

Nummer två är kanske inte lika solklart, men jag säger; Nej, inte tillräckligt bra. Gör man en snabb inventering av de kantspelare som finns i Liverpool, och som får hyfsat mycket speltid, så hittar vi Kuyt, Benayoun, Riera och Babel. Det är möjligt att Tevez är en bättre fotbollsspelare än alla dessa fyra – Jag är nog beredd att påstå det. Men han är absolut inte så mycket bättre att Liverpool bör slå klubbrekord i transfersumma för att köpa honom – Och sedan spela honom out of position. Kuyt må sakna element i sitt spel – Vi är nog ganska många som tycker att den evigt kämpande fiskarsonen skulle behöva en smidigare förstatouch, bättre inlägg och större teknik. Men man vet vad man får med Kuyt.
Överjordiska arbetsinsatser, 10-15 mål på en säsong, några assist och dessutom är Kuyt en av de spelare som börjar få Liverpoolrutin. Han har spelat en hel del matcher för klubben vid det här laget. Det är många spelare i Liverpool som har påpekat att klubben är på rätt väg bland annat för att det nu finns en kärna av spelare som har spelat tillsammans ett tag, som kan klubben, känner Rafa, förstår spelsystemet och som håller på att lära sig att bli vinnare i just Liverpool. Det här är en aspekt som jag inte tror att man kan tillräckligt stor vikt vid. Sir Alex har byggt hela sitt Unitedimperium på att alltid ha en kärna av spelar som varit i klubben längeo, och på att lära sina spelare att bli vinnare. Det kan ta tid att lära sig en klubb och ett spelsystem utan och innan. Tevez kan säkerligen lära sig allt han behöver lära - det är ingen dum fotbollsspelare - men hur snabbt/långsamt kommer det att gå? Att lägga runt 300 miljoner (det har pratats om ännu högre summor också) på en spelare som egentligen är anfallare för att spela honom på kanten vore sinnessjukt. Och även om Tevez snabbt skulle komma in i laget, snabbt börja göra ett utmärkt jobb på kanten och visar upp en härlig attityd.... Hur mycket kommer han få spela? Benitez och Kuyt har en relation och kärlek sinsemellan som är på gränsen till homoerotisk. Det finns ju inte en chans i världen att Rafa helt plötsligt halverar Kuyts speltid. Så om Tevez ska spela på högerkanten får han räkna med att bli petad av Kuyt en hel del. Och att köpa honom för att spela honom till vänster vore så förbannat dumt att jag kommer starkt ifrågasätta statusen på Rafas mentala hälsa ifall det sker. Visst skulle Liverpool behöva frsächa upp sin vänsterkant. Riera är en bra truppspelare, men bör kanske inte vara given i ett lag med titelambitioner, och Babel vägrar utvecklas. Men inte fan ska Liverpool fräscha upp sin vänsterkant genom att köpa en högerfotad anfallare för a shitload of money? Speciellt inte när det finns spelare som Mata och Silva i Valencia, som ju är i ekonomisk kris.

Med detta som bakgrund har jag svårt att förstå mig på de Liverpoolfans som älskar tanken på att ha Carlos Tevez i laget. De Liverpoolfansen måste helt enkelt vara villiga att rucka på 4-2-3-1-systemet som Liverpool använder. Det är det mest obegripliga av allt. Dels för att ett fungerande spelsytem aldrig ska förändras med ett enda specifikt spelarköp som anledning (jag trodde att Liverpool lärde sig något av Keanegate), och dels för att det vore tjänstefel av Rafa att ens millimeterrucka på samarbetet mellan Torres och Gerrard. Kapten Gerrard är idag mer släpande anfallare, än vad han är innermittfältare. Framför honom spelar den anfallare som är bäst i världen på att spela ensam anfallare. Samarbetet som dessa två herrar har byggt upp är näst intill unikt, och det är så bra, så raffinerat och så giftigt att det inte finns ett försvar i världen som inte testas rejält om de båda har en bra dag. Denna säsong har Liverpool faktiskt inte startat med Stevie och Fernando i ett 4-2-3-1-system särsklit många gånger. När jag snabbt räknade fick jag det till 13 matcher. Det är möjligt att det är några fler, men på de 13 matcherna som jag hittade så har duon tillsammans gjort 20 mål och 5 assist sinsemellan. Hyfsat, eller hur? Att byta spelsystem och flytta ned Gerrard ett snäpp i banan skulle garanterat förändra omständigheterna kring deras samarbete. Gerrard skulle behöva ta ett större defensivt ansvar, mittfältet skulle ha en längre passning upp till Torres, och ytan framför motståndarnas backlinje som ju Gerrard älskar att husera i skulle vara svårare att komma åt. Lägg också till att antingen Xabi Alonso eller Mascheranos närvaro i startelvan måste offras. Xabi Alonso har gjort sin kanske bästa säsong någonsin i år, och även om Mascherano har spenderat lite för stor del av säsongen åt att leta efter den absoluta toppformen så är nog de flesta av den åsikten att Masch är en av de vassaste defensiva mittfältarna i ligan.

Att köpa Tevez och sedan ge honom stora portioner speltid kräver att Torres vilas/petas oftare, att Tevez spelar på vänsterkanten eller att Rafa är flexibel med sitt spelsystem. Vilket av dessas tre alternativ man än väljer så uppstår det frågor. Fungerar verkligen Tevez på en kant? Hur skulle ett partnerskap mellan Tevez och Torres fungera? Hur mycket får Liverpool ut av Gerrard om han faktiskt flyttas ned ett snäpp i banan? Accepterar i så fall Xabi eller Masch att nöta en del bänk?

Nu har jag inte ens nämt det faktum att Anfield helt plötsligt skulle behöva ställa sig bakom en Old Trafford-gunstling, eller att Tevez faktiskt har en ganska fattig mål och assistskörd de senaste två säsongerna. Det är också två ganska stora fråga att ta hänsyn till.

Kanske finns det en del vettiga svar till dessa frågor. Men ska det verkligen behöva kosta 300 miljoner kronor att ställa dem?


Nu ska vi snacka FA-Cupfinal. Och då menar jag inte den som ska spelas nästa vecka mellan Everton och Chelsea, utan jag menar den som spelas ikväll mellan Liverpool och Arsenal. Jag menar alltså FA Youth Cup. FA-cupen för U18-grabbar, helt enkelt. Det är en relativt prestigefull pokal att sopa hem, och det är en turnering som har funnits ända sedan 50-talet. Turneringen har vunnits av spelare som Bobby Charlton, Geroge Best, Harry Kewell och David Beckham. Man United har vunnit flest titlar (9 stycken), Arsenal har vunnit näst flest (6 stycken), och sedan kommer en hel drös med lag på tredje plats med tre titlar. Finalen spelas alltid i dubbelmöte, och ikväll är det alltså den första finalmatchen alltså ikväll, och matchen går på Emirates.

I Arsenal hittar vi spelare som Jack Wilshere och Aaron Ramsey som båda klarar av åldersgränsen. I LIverpool åtrefinns bland annat Tom Ince, son till Paul Ince, svenske Alexander Kacaniklic och den väldigt lovande finländaren Lauri Dalla Valle. Har ni chansen så kika på matchen, det brukar kunna bli ganska sevärda tillställningar.


Jag lovade ju faktiskt ett Fredagstips idag också, men så blir det inte. Den avslutande ligaomgången är ju på söndag, så Fredagstipset blir istället ett Lördagstips.

Vi hörs imorgon.

Gareth Barrys vara eller icke vara i Aston Villa är ett ämne som hela tiden återkommer i engelsk press. Att Liverpool och Benitez vill ha Barry är fotbollsenglands sämst bevarade hemlighet. Liverpool och Villa kom inte överens om priset senast det begav sig, vilket var förra sommaren. Ett år har gått sedan dess och Barry har följaktligen ett år mindre kvar på sitt kontrakt. Det borde förstås innebära att Barry är betydligt billigare nu än för ett år sedan. Men Villa sägs vara beredda att ge Barry ett nytt kontrakt, och även om han inte skulle skriva på det så är O'Neill beredd att låta Barry stanna och spela av även det sista året på sitt kontrakt, för att sedan bli bosman.

Jag anser att Villa gör fel. De borde ge Barry ett ultimatum; Skriv på nytt kontrakt eller bli såld. Att behålla en spelare med tolv månader kvar på kontraktet, låta honom var given i en säsong till och sedan se honom gå gratis efter tolv år i klubben är bara fel. Barry borde också inse detta. Vill han lämna så borde han göra det nu så att Aston Villa kan få i alla fall en liten slant. Att inte skriva på och sedan lämna gratis till nästa säsong är inte ett beteende värdigt en före detta kapten och trotjänare.

Vad säger ni andra? Och vad tror ni förresten kommer ske med kaptensbindeln i Aston Villa nu? Barry avsa sig kaptensskapet efter förra sommarens transfersaga med Liverpool. Martin Laursen tog över bindeln, men han är ju sedan bara en vecka tillbaka fotbollspensionär. Så vem blir kapten på O'Neills skuta till nästa säsong?


Man United förväntas ställa upp med ett relativt B-betonat lag mot Hull på söndag. Eftersom Hull är inblandat i bottenstriden har det uppstått en diskussion kring etiken i att mönstra en reservelva när det faktiskt påverkar andra lag och deras eventuella överlevnad. Personligen kan jag inte, hur jag än vänder och vrider på det, se hur Man U skulle vara skyldiga något annat lag någon typ av tjänst. Att Hull, Newcastle, Boro och Sunderland ligger där de ligger efter 37 omgångar är deras huvudvärd, inte Fergies. En anledning till Uniteds framgångar är deras makalösa bredd på truppen. Nu, om någonsin ska de förstås utnyttja den bredden. Varför i hela fridens namn skulle Sir Alex riskera något med någon av sina nyckelspelare? Hull lär slita som djur – För dem betyder matchen allt. Då finns det liksom ingen anledning att riskera skador på Rooney och Ronaldo – Självklart ska de vila och fokusera på Champions League-finalen i Rom. Allt annat vore idioti.


Steve McClaren kanske inte är totalt talanglös, trots allt? Som ni säkert redan vet så är den förre engelska förbundskaptenen numera tränare i Twente i Holland. Twente slutade tvåa i holländska ligan denna säsong, före PSV, Ajax och Feyenoord, och gick även till final i den inhemska cupen. Senast Twente slutade lika högt upp i tabellen var 1974. Inte så illa pinkat av Twente och McClaren ändå, alltså.


Tio år. 463 matcher. 35 mål. Tre år som kapten. 57 raka matcher i Europa 01-06. Ett enda rött kort på tio år. Aldrig en skandal, aldrig något som ens kan liknas vid gnäll. Aldrig någonting annat en defintionen av klass, sportsmanship och professionalism. Sami Hyypiäs Liverpoolkarriär går mot sitt slut. Jag hoppas att han får starta på söndag – Han är värd en ordentlig hyllning innan han försvinner.

Sami Hyypiä måste för övrigt vara en av Premier Legues bästa värvningar någonsin sett till vad man fått ut för summan (£2.5M) man betalade.

Patrick Vieira, Arsenal - £3.5M.
Sol Campbell, Arsenal – Bosman.
Ole Gunnar Solkjear, Man United - £1.5M.

Där har ni några möjliga konkurrenter. Kommer ni på några fler, och hur högt rankar ni Hyypiä?


Imorgon är jag tillbaka med säsongens sista Fredagstips och en utläggning om varför Liverpool inte bör lägga en enda penny på Carlos Tevez.. På lördag, och eventuellt på söndag börjar allt vad sammanfattning av säsongen heter här på bloggen. Dock är det nog så att jag inte kommer att ösa ut inlägg i början av nästa vecka. På måndag lyfter mitt och sambons plan mot Rom. Jag kommer självklart att försöka blogga lite om stämningen i Rom inför den stora finalen. Men listor, statistik, elvor, utmärkelser och allt annat sammanfattade får vänta tills jag kommer hem. Tjuvstart i helgen är alltså att vänta – Då med säsongens bästa och sämsta elva – Men sedan gör jag paus i säsongssammanfattningen för att ta upp det igen när jag är hemkommen från Rom.

Dåså. Precis som jag lovade igår tänker jag ta ut min elva från De Fyra Stora. Men först bör man, precis som FCUM så klokt påpekade igår, göra klart på vilka grunder man tar ut elvan. För mig är inte elvan specifikt baserad enbart på denna säsong, även om den förstås är färskast i minne, och självklart har jag ingen lust att ta ut en spelare som just nu är relativt hoppslös, även om han är bra i grunden (Adebayor), eller en spelare som håller hög klass när han är frisk men som nu är skadad (Hargreaves). Målet är också att ta ut ett lag som faktiskt skulle fungera på planen. Balans samt karaktär på spelarna tas alltså också med i beräkningen.

Here goes:

--------------------Pepe Reina-------------------
-------Sagna----Terry----Vidic----Evra--------
-----Arshavin--Fabregas--Essien--Rooney----
---------------------Gerrard-----------------------
----------------------Torres------------------------

Bänken: Van der Sar, Ferdinand, O'Shea, Lampard, Ronaldo, Park, Berbatov.


Målvakt:
Det är verkligen hårfint mellan Reina och van der Sar. Reina har släppt in två mål mer än Vds, men har också vaktat målet i fler matcher. Reina har lyckats hålla nollan 20 gånger, och Vds står på 21 nollor. Båda målvakterna är väldigt skickliga med fötterna och i igångsättandet av spelet, men det är på denna punkt som Reina är strået vassare. Spanjoren har två rena assist den här säsongen, och båda är gjorda på långa, svepande och perfekta utsparkar. Hade Premier League varit NHL så hade Reina haft ännu fler poäng. Just på denna punkt har Reina ingen överman i världen, även om Vds är den som ligger närmast. Det är en egenskap som kan få ett lag att växa en hel dimension rent kontringsmässigt, och det fäller avgörandet. En liten portion gambling finns kanske med så jag i grunden anser Vds var en något tryggare målvakt, inte minst i luftspelet, där Reina fortfarande kan bli bättre, även om han har gått framåt på det området. Cech? Han är inte samma målvakt som han en gång var. Huvudskadan och förra sommarens EM-tavla verkar ha satt djupa spår. Han kan fortfarande komma upp i extremt hög klass, men däremellan är han på tok för skakig.

Backlinjen:
Sagna håller sin enda egentliga konkurrent Bosingwa utanför elvan. Bosingwa har gjort en finfin debutsäsong, men Sagna kan Premier League bättre och jag tror att fransmannen avverkar fler löpmeter sett över ett antal matcher. Arbeloa är jäömn, men har absolut inte samma höga nivå som Sagna. Mittbacksparet vållade mig stora bekymmer. Att Ferdinand och Vidic redan kan spela tillsammans och att de båda är högklassiga mittbackar gör att man lockas att ta ut dem. Jag var också sugen på att ta ut Rio för att tillföra mer snabbhet till mittlåset. Men var för sig så tycker jag att ligans två bästa mittbackar heter Terry och Vidic, och två så bra och tävlingsinriktade spelare ska absolut kunna fungera tillsammans. Vänsterbacken var det aldrig något snack om. Clichy kan vara underbart bra, men har en lägre lägstanivå. Aurelio är inte i närheten av Evra. Ashely Cole har en bit upp till Evra, och dessutom vill jag ha så få gnällspikar som möjligt i mitt lag.

Mittfältet:
Ja, Ronaldo är alltså petad. Vem som helst kan förstås inse att den petningen inte har främst fotbollsmässiga grunder. Ronaldo har en attityd som jag tycker bli värre och värre för varje säsong som går. För varje år blir han mer egocentrerad och mer benägen att jiddra, visa missnöje, och bara överlag visa upp ett stort register av egenskaper som jag inte anser gagnar ett lag. Arshavin är något av en Ronaldo eller Messi i lightversion, och det vill inte säga lite. Jag älskar Arshavin som spelare just för att han är kreatör (precis som Ronaldo) och grovjobbare (motsatsen till Ronaldo) i ett. Han har inte samma höga nivå som Ronaldo, och han har (än så länge) inte visat att han är mannen som kliver fram när det som bäst behövs – Något som Ronaldo nästan alltid gör. Men Arshavin är nyligen anländ, så han har tid att visa upp även det. Det faktum att Ronaldo är en gnällspik och att Arshavin kan tag igen vad han saknar i kreativitet i hårt arbete avgjorde. På andra kanten var Rooney given. Det fanns inte en chans att jag inte skulle ha med Rooney, Även om han också kan visa upp en tvivelaktig attityd ganska många gånger så är han en vinnare. Han ger aldrig upp, hans arbetskapacitet är inte av denna värld, och han sätter alltid laget framför jaget i själva spelet. Han har visat denna säsong att han utan problem klarar av att ha sin utgångsposition på en kant. Inte minst har han varit väldigt bra när han i vissa matcher har haft sin utgångsposition just till vänster och kunnat vika in i banan för skott, instick eller smörpassar och inlägg. Centralt känns det hårt att välja bort Alonso, Lamps och Carrick. Det känns nästan sjukt att två av dessa tre inte ens får plats på bänken. Mascherano är också en högklassig spelare, men som många påpekat har han under ganska stora delar av säsongen letat efter den absoluta toppformen. Essien är bäst i världen i sin position, ifall ni frågar mig. Han är mästerlig i press och positionsspel, han är spel och passningsksicklig och han kommer till avslut. Vill man dessutom radera bort en spelare på motståndarnas mittfält så är Essien perfekt. Fabregas är mittfältets stora passningsgeni. Omgiven av spelare som gör stora arbetsinsatser så ska Fabregas få mycket tid och utrymme att diktera spelet med sin passningsfot. Med Essien bakom sig ska han också kunna följa med framåt i djupled.

Anfallet:
Att låta firma Gerrard/Torres få samma uppgifter i detta lag som de har i Liverpool kändes ganska givet. I Liverpool har de visat att de kan vara mer eller mindre ostoppbara tillsammans. Båda två står för mängder med mål och assist. Lägger man ihop deras assist och målskörd det senaste halvåret så snittar de tillsammans cirka en poäng (under vissa perioder är det mer) per match. De två tillhör dessutom var för sig några av ligans allra bästa spelare. Jag ser ingen anledning till att inte välja dessa två herrar i anfallet. Drogba, Berbatov, Anelka, van Persie och allt vad de heter får ursäkta. De är alla absoluta klasspelare, men både Gerrard och Torres var totalt givna.

Bänken:
Är främst tänkt att kunna täcka så många bortfall från elvan som möjligt. Rio är mittback och O'Shea klarar av båda ytterbacksplatserna. Lamps täcker nog hellre upp för Fabregas än för Essien, men skulle klara av båda rollerna. Det var hårfint mellan Carrick och Lampard, men Lampards säsong går inte att vifta bort. Egentligen skulle jag kunna välja Lamps före Fabregas från start, men jag vill undvika förbannelsen med Lamps och Gerrard. Park klarar av att utgå ifrån båda kanterna. Efter Ronaldo, som för övrigt känns som en trevlig joker att kunna kasta in, ville jag ville helst ha ett grovarbetaralternativ också. Det är nog större chans att detta lag vill försvara en ledning än att de måste gå framåt som dårar. Park gick före Kuyt eftersom Park är något känsligare samt klarar av vänsterkanten bättre än holländaren. Berbatov fixar både rollen som släpande och renodlad anfallare bättre än konkurenterna Drogba, Tevez, Anelka och van Persie.
Sex av sju spelare på bänken kommer för övrigt från Man United – Det säger en del om makalösa bredden i den truppen.

Man United: Tre spelare i elvan, nio i truppen.
Liverpool: Tre spelare i elvan, tre i truppen.
Chelsea: Två spelare i elvan, tre i truppen.
Arsenal: Tre spelare i elvan, tre i truppen.

England: Tre spelare i elvan, fem i truppen.
Spanien: Tre spelare, tre i truppen
Frankrike: Två spelare, två i truppen.
Ryssland, Ghana, Serbien, Holland, Portugal, Irland, Bulgarien, Sydkorea: Alla en spelare totalt.


Sådärja. Det var mitt bidrag. Några av er lämnde era bidrag igår, och många bidrag såg intressanta ut. Jag hoppas att några av er sparade era elvor till idag. Om inte så går det förstås utmärkt att förklara för mig vad jag har gjort rätt/fel, och varför. Det är förstås alla välkomna att göra.


Att ingen av er kommenterade Rooney den yngre och hans damsällskap från gårdagens inlägg måste betyda att ni alla är storsinta människor som aner att kärleken är blind. Vackert.


Det blir allt för idag. Imorgon finns en del att göra, bland annat lite införarbete till AIK-Elfsborg på Råsunda, samt själva matchen i sig. Men jag ska nog kunna trycka in ett inlägg om England också.

Portsmouth spelade sin sista hemmamatch för säsongen igår. De passade på att avsluta snyggt. Sunderland besegrades med 3-1. Det betyder att Sunderland faktiskt kan åka ur på söndag. Men då måste Newcastle vinna borta mot Villa, Hull måste vinna hemma mot Man U och Sunderland själva måste förlora hemma mot Chelsea. Jag ser inte hur det ska kunna hända. Därmed ska Sunderland inte undgå kritik. Även om de är nykomlingar så går det inte att vara annat än besviken på de svarta katternas säsong. Bakåt har det läckt en hel del och i offensiven har det gjorts för lite mål. Det är faktiskt bara Middlesbrough som har gjort färre mål än Sunderland. Något som faktiskt får ses som en stor besvikelse med tanke på att en hel del ekonomiskt krut har lagts på att förstärka offensiven. Teemu Taino, El Hadji Diouf, och Steed Malbranque kom alla till denna säsong. Man har även lånat in Djibril Cissé. Dessa fyra spelare har tillsammans bidragit med elva mål och åtta assist. Och då har Cissé gjort tio av målen, och Malbranque har gjort alla assisten. Diouf är utlånad till Blackburn, Taino har inte startat i mer än 17 ligamatcher, och Sunderland verkar inte intresserade av att knyta till sig Cissé på permanent basis. Det här är Sunderlands andra raka säsong i Premier League, och det skulle bli säsongen då man satsade en hel del pengar och därmed bli ett etablerat lag i högsta ligan. Då har man inte råd med så pass dålig utdelning på värvningarna.

Jag tycker också att Anton Ferdinand bevisat många tvivlare rätt denna säsong. Rios yngre bror klarar inte av att vara navet i ett försvarsspel i Premier League. Portsmouths 2-1-mål från igår ger mig vatten på min kvarn. Frågan är ifall Anton Ferdinand över huvud taget hade varit ett gångbart namn ifall han inte haft en äldre bror som räknas som en av världens bästa mittbackar. Jag tror inte det. Anton är ännu en fotbollsspelare som har en bit kvar innan han kan jämföras med sin betydligt mer framgångsrika bror. Och här har ni ett gäng till:

Graham Rooney spelar i Oyster FC i East Essex Football League. Det är ungefär 236 divisioner under Premier League där den äldre brorsan Wayne som bekant håller till. För övrigt så har Graham Rooney även sin egen Coleen 

Paul Terry. Chelseakaptenes äldre bror lirar för närvarande i Leyton Orient i League One. Den här säsongen har det blivit spel i nästan 30 ligamatcher för mittfältaren. Terry den äldre har även petat in ett mål för Leyton denna säsong.

I Southampton hittar vi Shaun Wright-Phillips yngre bror Bradley. Eller ja.... De är inte biologiska bröder. Bradley är den gamle Arsenallegenden Ian Wrights biologiske son, medan Shaun är adopterad. Hur som helst så är båda spelarna uppfostrade i Man City, men Bradley gick till Southampton för tre år sedan, och där har anfallaren blivit kvar.

Ahley Youngs yngre bror heter Lewis i förnamn. Precis som för Ashley så heter moderklubben Watford. Lewis är ännu inte fyllda 20, och gjorde faktiskt debut för Watford under den gångna säsongen. Det återstår att se ifall Young den yngre får samma utvecklingskurva som den äldre.

Vi slänger med en kusin också. Årets spelare i Walsall både 05/06 och 07/08 heter nämligen Anthony Gerrard, och är kusin till Liverpoolkaptenen Steven Gerrard.


Antonio Valencias agent har bekräftat att Real Madrid har lagt ett bud på hans klient. Man United sägs också vara intresserade. Jag gillar Valencia en hel del, och tror att han har vad som krävs för att lyckas i en betydligt större klubb än Wigan. Det är förstås ett slag för Wigan att bli av med Valencia, men it's been a long time coming, och Wigan lär nog kunna skratta hela vägen till banken. Speciellt ifall det visar sig att både Real Madrid och Man United är intresserade.


Amr Zaki lär knappat bli kvar i Wigan efter att Steve Bruce utsett honom till ”den mest oprofessionella spelare jag någonsin har jobbat med”. Frågan är var han hamnar? Zaki själv säger sig vara positiv till att stanna i England, och ska man tro Sky Sports så finns det intresse från Liverpool, Man City, Sunderland och Blackburn.

Jag vet inte ifall det är särskilt smickrande för Liverpool att fightas med klubbar som Blackburn och Sunderland vad gäller värvningar. På något sätt hade det varit sundare ifall Liverpool nämndes som en tredje kandidat för nyss nämnde Valencia. Å andra sidan vet jag inte heller hur mycket sanning det ligger i detta.
Vad tror ni händer med Zaki? Någon som är sugen på att se honom i sin klubb?


Det var ganska intressant att sitta och lyssna på Lee Dixon och Martin Keown i söndagens Match of the Day. De diskuterade Man U vs Liverpool, och hur enkelt/svårt Man U vann ligan egentligen, och de pratade om hur många Liverpoolspelare som skulle gå in i Unitedelvan. Att det var två personer utan koppling till någon av klubbarna gjorde hela diskussionen värd att följa. Lee Dixon menade att Liverpool gjort en riktigt fin säsong, och fick medhåll. Om Liverpool inte förlorar på söndag så stannar de på två förluster. Det blir i så fall första gången någonsin i engelska högsta divisionens historia som ett lag enbart förlorar två matcher på en säsong, utan att vinna titeln. Första gången på 121 år - Klart som fan att Liverpool har gjort en bra säsong. Men United har varit ännu bättre.

När Dixon sedan skulle ta ut en elva med United och Liverpoolspelare såg det ut på detta vis:

Van der Sar
O'Shea Ferdinand Vidic Evra
Carrick Fletcher
Ronaldo Gerrard Rooney
Torres

Keown var ganska snabbt på Dixon och menade att Mascherano förstås ska peta Fletcher. Personligen blir jag kallsvettig över att behöva peta Xabi Alonso – Jag tycker att spanjoren har varit bättre än aldrig förr den här säsongen. Jag tycker till och med att han har varit en av ligans allra bästa mittfältare. Men grejen är att Carrick en spelare jag också hyser enorm respekt för. Jag vill påstå att han är en väldigt viktig spelare för United. Så kanske är det Mascherano och Fletcher som ska offras för att spela Alonso och Carrick tillsammans? O'Shea på högerbacken känns inte heller speciellt given. Jag vill också hävda att målvaktskampen är oerhört jämn. I mittlåset vet jag att de flesta utan att tänka sätter dit Rio och Nemanja. Personligen tycker jag att Carragher åtminstone bör omnämnas. Jag är dock medveten om att 99 av 100 opartiska personer håller både Vidic och Ferdinand före Carra.


Imorgon tänker jag jag ta ut min elva – Men då tänker jag ta med även Chelsea och Arsenalspelare. En Big Four-elva, helt enkelt. Det har förstås gjorts tidigare, men inte på denna blogg. Imorgon är det dags – Så börja fila även på era bidrag.

På återhörande.

Idag är en hektiskt dag, med bland annat tvillingderbyt på Råsunda på schemat. Jag ska därför fatta mig hyfsat kort nu när jag ska försöka sammanfatta helgen.

Helgens resultat ser ut som följer:

Man U – Arsenal 0-0
Newcastle – Fulham 0-1
Bolton – Hull 1-1
Middlesbrough – Aston Villa 1-1
Everton – West Ham 3-1
Tottenham – Man City 2-1
Stoke – Wigan 2-0
West Brom - Liverpool 0-2
Chelsea - Blackburn 2-0

Något att lägga på minnet? Tja.... United blev i och med poängen mästare, men har ni kikat in här under helgen så har ni redan sett ett inlägg om det. Så vad mer? Boro har mer eller mindre fixat en nedflyttningsplats. De har tre poäng upp till Hull, men sämre målskillnad. Boro behöver ta igen fyra mål och tre poäng när ligan avslutas nästa söndag. Möjligt? Ja. Troligt? Hell no. Då ser det bättre ut för Newcastle, men det är hårfint. Newcastles förlust mot Fulham innebär att Shearers mannar måste ta poäng mot Villa på bortaplan i sista omgången, annars är det kört. Hull, som tar emot redan klara mästarna Man United har allt i egna händer. Vinner de så är det klart. Kryssar de så måste Newcastle vinna, och förlorar de så kan de fortfarande hålla tummarna för Villa.

För övrigt tyckte jag att domare Howard Webb gjorde helt fel när han dömde bort Newcastles kvitteringsmål. Webb blåste för att han tyckte att Kevin Nolan blockerade och ruffade på Mark Schwarzer och därmed stoppade honom från att komma ut på hörnan. Det var verkligen stenhårt dömt.

Prestigekampen om femteplatsen går vidare. Everton har kommandot och leder med en poäng, och de åker till Craven Cottage i sin sista match.

Den sista UEFA-Cupplatsen går, som ni säkert redan vet, till laget på sjundeplats. Där hittar vi just nu Fulham som leder två poäng före Spurs. I sista omgången åkert Spurs till Anfield. Jag gissar därmed att Hodgson tar ut Fulham i Europa. Jag tror inte att Spurs har mycket hämta på Anfield, och Everton får det tufft borta mot Fulham.

Varken Stoke eller Wigan hade något att spela för denna helg. Men Stoke ville avsluta snyggt inför sina fans, och de gjorde de verkligen, och The Brit var med på noterna – Det var ett jäkla drag på läktaren.

I Spurs 2-1-seger över City så gjorde Bojinov sitt första Citymål någonsin. Mark Hughes hade dagen innan haft ett långt möte med klubbens ägare, och efter matchen var Hughes mån om att berätta att han har ägarnas stöd, och att det är han och ingen annan som kommer vara manager för Man City när nästa säsong sparkar igång. Nu dör säkert spekulationerna. Eller inte.

Veckans prestation stod nog Jussi Jääskeläinen i Boltonkassen. Ett mål slank in bakom finnen, men i övrigt stod han i vägen för precis allt, och han gjorde det med stil. Några av räddningarna var på gränsen till omänskliga. Jussi var kung i den matchen.

Chelsea vann med 2-0, och det gjorde även Liverpool. Det fanns inget direkt minnesvärt med någon av matcherna. Det skulle i så fall vara Jamie Carraghers frispel på Alvaro Arbeloa. Carra ansåg i någon situation att hans spanske högerbackskollega hade uppträtt nonchalant och slarvigt. Men leder man med 2-0, det är tio minuter kvar, och matchen man spelar inte betyder något eftersom man dagen innan såg rivalerna spela hemma ligan så kanske lite brist på motivation är förståeligt? Inte om man är Carra, tydligen. Karln fick som sagt ett absolut frispel och skällde ut Arbeloa efter noter, och under två korta sekunder hann de två även utbyta lite knuffar med varandra. Sedan kom Xabi Alonso, Daniel Agger och Steven Gerrard emellan. Spelare i samma lag ska inte behöva skrika så mycket, eller putta på varandra mitt under brinnare match. Men någonstans log jag ändå åt Carra. Ligan är körd, matchen är vunnen, och allt är egentligen bara en transportsträcka – Ändå är han totalt galen och besatt av att prestera max och att vinna. Ganska skön inställning ändå.

Vi avslutar med ett mål som när säsongen är slut antagligen kommer passa bäst in i kategorin ”Till ingen nytta, men jävligt snyggt”.
Tuncay.

Lägg gärna till något ni minns, eller något som behöver lyftas fram från helgen.


Jag är tillbaka imorgon.

Det som varit nästan klart ganska länge är nu klart på riktigt. Och eftersom nästan klart är ett förädiskt tillstånd, så jag kan tänka mig att Sir Alex och hans mannar, mitt i alla eufori, också drar ett suck av lättnad idag.

Nu kan inte längre Liverpool titulera sig mesta mästare. I och med säsongens ligaseger så går Man United upp på 18 titlar - Lika många som antagonisterna från Merseyside.

Jag kommer inte, här och nu, ge mig på att skriva om varför Man United vinner liga i år igen, eller varför de andra lagen inte rår på dem. Jag kommer ägna minst en vecka åt att sammanfatta, analysera, och tycka om säsongen när alla lag har spelat 38 omgångar. Först då djupdyker vi ned oss i detaljer. Just nu nöjer jag mig med att vända mig till alla Mancherster United-anhängare för att säga; Stort Grattis.


Missa nu inte inlägget från tidigare idag om Wimbledon och MK Dons-såpan.


Ha en trevlig kväll.

Pete Winkelman är namnet på en av de människor som varit drivande i utvecklandet och grundandet av Milton Keynes. Milton Keynes är något i stil med en förort som är en stad, som är en håla. Det bor cirka 200.000 människor i denna förort, som är en stad som är en håla, och rent geografiskt hittar vi detta relativt nyuppsmällda bostadsområde cirka tio mil norr om London.

Åter till Winkelman. Det är nämligen en man som varit med och format Milton Keynes. Han har bland annat fixat dit IKEA och Asda. Men något saknades. Vad? En rejäl sportarena förstås. Men ska man ha en rejäl sportarena så gäller det att ha något att fylla den med också. Milton Keynes har inte något framgångsrikt lag i någon sport så då var det ju förstås kört. Eller? Nja, inte riktigt. Har man pengar så kan man ju bara köpa dit ett gammalt klassiskt lag, byta namn på dem, kidnappa deras historia, deras tradition och deras trofeér och sedan slänga in dem i det nya moderna arenakomplexet.

Sagt och gjort. Winkelman började approacha lag som inte hade en stabil ekonomisk grund att stå på, och som inte hade någon egen arena, eller en arena i dålig kondition. Barnet FC, Luton Town och Queens Park Rangers var några av de klubbar som Winkelman försökte locka till Milton Keynes. De nappade inte. Det gjorde däremot Wimbledon FC. När nyheterna kom om att Wimbledon tänkte rycka upp sin rötter och flytta tio mil norrut blev förstås fansen vansinniga. Även The Football League satte sig emot projektet. Det hjälpte föga. För nästan exakt sju år sedan blev Wimbledons flytt till Milton Keynes verklighet. Då hade fansen protesterat högljutt i över ett år. Det var första gången någonsin inom den engelska ligafotbollen som en hel klubb helt enkelt tog sitt pick och pack och flyttade. Den amerikanska franchise-modellen som vi blivit vardag i NFL, NHL, NBA och MLB fanns nu också i den så traditionsstarka engelska fotbollen, och det är knappast något som en majoritet av fotbollsälskarna runt om i England (eller utanför) såg som en seger. Det gick så långt att till och med motståndarfansen till klubbar som skulle möta "Det nya Wimbledon" bojkottade deras matcher.

Nästa dolkstöt i hjärtat på Wimbledonfansen kom i juni 2004. Då förklarade Winkelman, som vid det här laget var ordförande i klubben (det är han fortfarande, för övrigt), att klubben skulle byta namn. Gamla klassiska Wimbledon skulle gå i graven. Återigen blev folk vansinniga, men Winkelman hade bestämt sig. Han lovade dock fansen att de skulle få vara med och bestämma vad den nya klubben skulle heta. En kommitté av supportrar lämnade över en lista med namnförslag till Winkelman. I alla förslag så fanns ordet Wimbledon med i namnet. Det föll inte Winkelman i smaken så han slog helt enkelt dövörat till och döpte klubben till Milton Keynes Dons FC. I samma veva passade han också på att skrota klubbens klassiska blå färger och klubbemblemet. Blått blev vitt och i emblemet kan man numera se bokstäverna MMIV – 2004 i romerska siffror. Dessa ändringar var förstås inte sanktionerade av fansen. De hade i själva verket inte ens tillfrågats. Det värsta av allt för Wimbledonfansen var nog ändå när den nya klubben – vid det här laget pratar vi naturligtvis om en helt ny klubb, och inte en fortsättning av Wimbledon som Winkelman ville påstå – hävdade äganderätt till de titlar som Wimbledon hade tagit. Wimbledon FC bildades 1889. Helt plötsligt så ville en klubb som har årtalet 2004 i klubbemblemet hävda att de hade rätten till de framgångar som Wimbledon haft som klubb, bland annat hävdade de att de hade vunnit FA-Cupen 1988.

Hade fansen protesterat tidigare så tog det fullkommligen hus i helvete nu. Även The Football League gick i taket över detta, och efter många om och men blev det klart att MK Dons inte har någon rätt att kräva ära för de titlar som klubben tog när den hette Wimbledon. Det fastslogs att MK Dons faktiskt var en annan klubb.

Det ”riktiga” Wimbledon finns fortfarande kvar. AFC Wimbledon (AFC står ofta för A Fan's Club) bildades av Wimbledonfansen 2002, som en motvikt till MK Dons. Wimbledonfansen kunde inte se arvet av sin klubb leva vidare i händerna på en franchisande tjuv som gav blanka fan i klubbens historia och bakgrund. Eftersom AFC Wimbledon var en nystartad klubb så fick de börja långt ned i det engelska seriesystem. I år vann AFC Wimbledon vad som motsvarar den engelska sjätte divisionen. Det betyder att klubben nästa säsong spelar i vad som räknas som den högsta amatördivsionen i England. Målet är förstås inträde i The Football League, och för det krävs ännu en uppflyttning. Jag håller tummarna, och väntar med spänning på den dag när AFC Wimbledon och MK Dons drabbar samman på planen. Det blir ganska lätt att välja var man ska lägga sympatierna den dag den matchen går av stapeln.

AFC Wimbledon driver också en kampanj för att de ska få äga rätten till gamla Wimbledons titlar och historia. När MK Dons krävde den rätten så satte The Football League stopp för det, eftersom man ansåg att MK Dons inte längre var Wimbledon. Efterson AFC föddes som en protest till MK Dons är det också en ny klubb och inte heller de kan äga rättigheterna till titlarna och historien. Idag ägs inte rättigheterna av någon, utan på något diffust sätt som för mig var halvt obegripligt så ägs titlarna och resten memorian av staden. Hur som haver så bedriver alltså AFC Wimbledon en kampanj för att få rätten till titlarna och historian. Gamla Wimbledonspelare som John Fashanu, Dave Beasant, Efan Ekoku, Neil Sullivan, Dave Bassett, och Marcus Gayle står bakom denna kampanj.

Hela historien om MK Dons är min definition på vad som är smaklöst. Man har pissat på allt vad historia, tradition och lokal förankring heter. Det är som om någon rik jöns skulle få för sig att flytta Bajen vill Västerås, byta namn på klubben, klä spelarna i rött och blått, och sedan hävda att de vann Allsvenskan 2001. Bara tanken får mig att må så dåligt att jag lär hoppa över lunchen idag. I, for one, kommer aldrig någonsin sätta min fot på MK Stadium, det är ett som är säkert.

Igår spelade alltså MK Dons - denna plastiga ursäkt till klubb – en avgörandePlay Off-match mot Scunthorpe. Vinnarna skulle få en biljett till Wembley och en avgörande match mot Millwall i jakten på uppflyttning till The Championship. Den plastiga ursäkten till klubb förlorade dock matchen, och ännu en säsong i League One väntar. Alla människor som hyser i alla fall lite kärlek till sådant som har med historia och tradition att göra jublade förstås.

MK Dons hade med sig 1-1 till MK Stadium, men det räckte inte. Matchen slutade mållös, och efter ett straffdrama var det Scunthorpe som drog det längsta strået. Den avgörande straffen missades av den gamle Chelseanorrbaggen Tor André Flo.
Slutet gott, allting gott, för denna gång, med andra ord.


Slut är också dagens blogg. Hoppas att ni stod ut med en lektion i nutidens fotbollshistoria, och jag hoppas att jag inte bara tjatade på om saker som ni redan visste allting om.


Nu vankas det Man U-Arsenal. En poäng för Man U och Liverpool är inte längre ensamma på mesta mästarna-tronen. Ha en trevlig fotbollslördag.

Wigans ägare Dave Whelan inför Wigans match mot Manchester United igår:
”Det vore en skam om vi vann”.

Hade ni nu väntat er en lång harang om att United får fördelar, om hur nepotismen i den engelska fotbollsvärlden i allmänhet och engelsk fotbollspress i synnerhet gynnar Sir Alex så bli ni besvikna. Hade ni till och med vågat drömma om att se en antydan om att gårdagens match var en läggmatch? Think again. Man U vann inte för att Wigan spelarna blottade strupen och tog matchen med en klackspark - Tvärtom så gjorde Wigan en hedervärd insats, och spelar slet verkligen. Man U vann gårdagens match för att de hade tyngden, viljan och klassen att till slut göra ett avgörande mål på ett Wigan som de själva hade gjort till ett trött, på gränsen till slutkört lag. Och Man U vinner inte denna säsongs Premier League för att de får en massa fördelar eller för att Dave Whelan är en första klassens pajas. De vinner för att de har den bredaste truppen, det bästa laget, och flest spelare som vet hur man vinner.

Jag inledde dagens blogg med Dave Whelans ord för att jag ändå vill lyfta fram det, inte för något annat skäl, what so ever. Wigan hade innan igår en chans att nå ut i UEFA-Cupen, om än en liten sådan. Under de omständigheterna är det nästan overkligt ryggradslöst, vämjeligt och äckligt att säga att det vore skamligt om ens eget lag förlorar. Wigan hade saker att spela för, och även om man inte hade haft det så finns det något som heter stolthet. Jag har full respekt för att Whelan är stor anhängare av Man United, och jag förstår utan tvekan att folk inom fotbollen hyser gigantisk respekt för Sir Alex. Men att uttala sig på det här viset offentligt?
Ryggradslöst var ordet.

Över till matchen.
Wigan började respektlöst, kaxigt och – av förklarliga skäl – som om de inte hade något att förlora. Redan efter dryga miunten fixade de fram ett friläge, som Antonio Valencia missade. Man United såg stundtals lite tröga och nervösa ut, men det var inte utan att även de skapade ett par fina målchanser. Men just nervositeten och tröttheten hos Unitedspelarna var ganska påtaglig i början av matchen. Exakt vad som var vad var stundtals lite svårt att avgöra. Nervositet kan skapa orörlighet i även de bästa av spelare, det måste inte alltid vara trötthet som ligger till grund för orörliga ben eller dåligt passningsspel. Vilket som så var det på tok för lite rörlighet på spelare utan boll i United under inledningen av matchen. Löpningar och hårt arbete saknades på alla håll och kanter, men främst märktes det i uppspelsfasen. Anderson var Unitedmittfältets stora syndare när det kom till att slå bort passningar och ge bort bollen. Bakåt såg Evans smått skakig ut, och framåt så verkade Ronaldo totalt ha glömt bort att ställa in siktet på skottfoten.

Wigans mål, som var ett resultat av slump, dåligt försvarsagerande och påpassligt forwardsagerande var därmed varken orättvist eller ologiskt. Wigan spelade tillräckligt bra för att göra ett mål, och Man U spelade tillräckligt dåligt för att släppa in ett.

I andra halvlek handlade det om Man United för hela slanten. Vi fick aldrig till fullo se den där hänsynslösa, tuggande, envisa och dynamiska Unitedmaskinen igår. Vi fick bara se delar av den. Om maskinen är femväxlad så var den aldrig uppe i mer än på treans växel med höga varvtal igår. Men det räckte för att pressa tillbaka Wigan, göra dem korta och se till att de inte lyckades etablera några anfall. Till slut orkade inte Wigan stå emot. Uniteds fick in en logisk kvittering och ett sent segermål. Hade det varit den elfte omgången är det nog få som hade lagt denna match på minnet, men nu när så mycket stod på spel så lär folk minnas mer av matchen, och det lär snackas mer om den. I grunden så tycket jag egentligen inte att det var så mycket mer än en ett bra lag som slog ett ganska mycket sämre lag på ett sätt som tyder på det bättre laget har stort tålamod, vinnarkultur och en trupp där många spelare kan agera matchvinnare.

Eftersom jag själv avskyr när folk runt omkring mig tar saker för givet trots att bara 99.9% är klart så väntar jag med att gratulera Unitedfansen. Titta in igen under helgen så ska ni få det grattis som ni så väl förtjänar.


Ikväll ska det kvalas ännu lite till i England. Nu är det kvalet upp till The Championship som gäller.

Leeds-Millwall på Elland Road. Jo, jag tackar jag. Med risk för att komma med veckans understatement, men det kommer bli ett jävla drag. På planen, och på läktaren. De flesta av er kan ert Leeds. Laget som tillhörde toppskiktet av Premier League så sent som för 7-8 år sedan. Men en idiot vid namn Peter Risdale och skenande skulder satte obermhärtigt stopp för Leeds jakt på de övriga engelska toppklubbarna. Klubben brände iväg enorma summor på allt och inget, och när man gjorde det så använde man lånade pengar. Laget var ute i Champions League 00/01, efter att ha slutat trea i ligan 99/00. Man gick ända till semifinal i sitt enda Champions Leagueår, men slutade fyra i Premier League, och på den tiden fick inte Premier Leagues fjärdelag kvala till Champions League. Där någonstans började det ekonomiska raset, och trots att laget gick bra på planen - säsongen 01/02 slutade man ändå femma - så var klubben på väg ned i botten rent ekonomiskt. Säsongen 02/03 slutade man på 15e plats i ligan och eftersom man hade budgeterat för Champions Leaguespel flera sässonger i rad och därmed lånat stora belopp så hade man vid det laget inte råd att betala räntor och amorteringar på de lån som man hade tagit för att (bland annat) köpa spelare. Enorma summor pengar skulle ut, men för lite pengar kom in. Leeds United borde på denna tid helt enkelt ha varit med i ett avsnitt av TV3s Lyxfällan. Exakt vad som hände när Leeds faktiskt tvingades till att sälja alla sina högklassiga spelare spelare, sin träningsanläggning och sin arena har jag inte stenkoll på. Och det är inte mig man ska fråga om man vill ha en detaljerad beskrivning av vad som hände i alla turer kring Leeds ekonomiska härva. Det jag vet är att alla lån var uppsatta på klubben, och att klubben helt enkelt var bankrupt, och att man säsongen 03/04 åkte ur Premier League.

Leeds fria fall slutade i League One, men de svartaste åren går kanske mot ett slut nu. Leeds ser återigen ut som ett lag med fundament, och det är fotbollen, inte ekonomin, som det snackas om. Ikväll har Leedsspelarna chansen att betala tillbaka till de supportrar som har stått laget bi. En Play Off-final är en chans att ta seriehissen upp en våning och en chans att ta plats, om inte i finrummet, så i alla fall i salongen igen. Det är också en chans till revansch för förra årets fölust i Play Off-finalen. Då föll man mot Doncaster Rovers. Millwall vann den första matchen med 1-0, men Leeds är favoriter, och med nästan 40.000 galna hemmasupportrar i ryggen tror jag att de vinner med minst två mål ikväll. Jag sticker inte ens under stol med att jag verkligen hoppas att det blir så.

Jag saknar Leeds.

Därmed inte sagt att inte också Millwall förtjänar att omnämnas. Utan att egentligen någonsin varit en framgångsrik klubb så vet de flesta vilka Millwall är. Och ja... Det är omöjligt att inte nämna Millwall utan att nämna deras fans. Jag kan inte komma på någon fansskara som har sämre rykte än Millwalls.

Hur har de senaste åren sett ut för klubben då? Det har gått aningen åt fel håll, skulle man kunna säga. 2004 gick Millwall till sin första FA-Cupfinal någonsin. Motståndarna Manchester United var ett på tok för svårt motstånd och Millwall förlorade med 3-0. Men finalplatsen i FA-Cupen gav en biljett till nästa säsongs UEFA-Cupkval. När säsongen 04/05 började skulle alltså Millwall ut på sitt första Europaäventyr någonsin. Det blev ett kort äventyr som slutade med en 4-2 -förlust mot ungerska Ferencvaros. Säsongen som helhet slutade med en mittenplacering i tabellen och under den efterföljande sommaren skedde det otaliga förändringar i klubbens ledning, vilket ledde till att klubbens dåvarande manager Dennis Wise sa upp sig. Steve Clairidge blev nu tränare, men blev bara kvar i 36 dagar. Kaoset blev större och större, och säsongen slutade i en näst sista plats och nedflyttning till League One. De senaste två säsongerna i League One har inte inneburit någon framgång. Förra säsongen slutade laget så långt ned som på 17e plats. Men den här säsongen har det alltså gått bättre - För att inte säga över förväntan.

De flesta Millwallfans är nog nöjda med att se klubben i Play Off-spel, men skulle knappast gnälla ifall det blev mer än så. Millwall har en 1-0-ledning med sig till Elland Road ikväll, och de lär sälja sig dyrt.

Matchen sänds i svensk TV med start 20.40. Om inte kanalen finns hemma hos er så finns den säkert på en pub nära er. Vilket som; Don't miss.

Jag vet att en (kanske finns det flera?) Leedssupporeter vid namn Fredrik följer denna blogg. Jag vet också att han vet mer om Leeds än vad jag gör. Så om du läser detta, och vill lägga till något eller rätta mig på någon punkt; Speak up!


Dagens Off Topic.
Täby kommun (Täby ligger i Stockholmsområdet) har lanserat en sommarkurs för tjejer i åldrarna 11-13. Kursen heter Girl & The City och den går ut på att lära unga tjejer om staden. Detta är taget rakt av från kursbeskrivningen:
"En vecka av hejdlöst frossande i mode och cityliv. Vi besöker Stockholm Fashion Centre, designers, SoFo. NK, Östermalm mm går på spa, gör färganalys och dricker latte varje dag"
Målgruppen är alltså 11-13-åriga tjejer. På Täby kommun har man verkligen insett vikten av att ge samhällets unga och mest påverkbara människor sunda och vettiga värderingar. Jag menar... Är man elva bast är det jävlar i mig dags att man lär sig att surpla latte, börjar lägga pengar på moderiktiga kläder och flashigt smink, samt börjar inse hur viktigt det är att handla sin kläder på "rätt" ställen. Vill man så finns det en uppföljningskurs där man lär 14-16-åriga tjejer att bli fullfjädrade drinkluder på Stureplans inneklubbar.
Det där sista var förstås ett skämt, men Girl & The City-kursen är det inte, och det är det största skämtet.
Det är mer än ett dåligt skämt, det är bland det mest osmakliga och äckliga jag någonsin hört.
Mats Blückert heter pappan till detta genomsjuka och vedervärdiga förslag, och jag skulle ge en hel del för ett samtal med den mannen. Om jag har förstått det hela rätt så har kursen fått så mycket kritik att den nu inte kommer att bli av.
Det är förstås a silver lining som vi tackar ödmjukast för.


Jag jobbar imorgon, men är ändå tillbaka med ett litet inlägg, och en ny omröstning.

Steve Coppell avgår som tränare i Reading efter att laget igår förlorat med 0-2 hemma mot Burnley och därmed missat att ta sig till en Play Off-final.

Jag har noll och ingenting emot Burnley, och jag har absolut inga känslor för Reading. Men jag gillar Steve Coppell. Han var själv en duktig spelare, men redan vid 28 års ålder så tvingades han sluta på grund av ett totaltrasigt knä. Trots sin unga ålder hade han hunnit med över 300 matcher för Man U och över 40 landskamper för England. Efter pensionen blev han det engelska ligasystemets yngsta manager någonsin när han tog över Crystal Palace. Det var 1984. Coppell blev kvar i nio år och hann bland annat ta Palace till en FA-Cupfinal.

Han har varit i Reading sedan 2003, och när laget tog steget upp till Premier League 2006 (Coppells Reading vann CCC totalt överlägset 05/06 - Laget hade bland annat en svit på 33 raka ligamatcher utan förlust) så var det första gången i klubbens historia som man spelade i högsta serien. Minns ni hur det gick för Reading i deras första Premier League-säsong någonsin? De slutade åtta, en enda poäng ifrån en UEFA-Cup-plats. Det är förstås sanslöst bra. Coppell blev Manager of the Year efter den säsongen, men har hela tiden varit ödmjuk i framgången. I fjol åkte Reading ned, och många trodde att de snabbt skulle göra comeback i i Premier League. Under stora delar av denna säsong så har det också sett bra ut för Reading. Laget låg rätt så länge på andraplats i The Championship. Men efter jul hände något. Mellan den 1a februari och den 18 april så vann laget bara 2 av 14 matcher. På slutet hittades tillräckligt bra form för att klara Play Off-platsen, men nu är laget alltså ute, och Steve Coppell har sagt upp sig.

Sunderland, Pompey och Newcastle är tre klubbar som kan komma att stå utan manager när säsongen är över. Kunde jag ge de klubbarna ett tips så skulle det vara att lyfta luren och slå Coppell en pling. Han är kanske inte det största namnet, men har alltid nått resltat när han har fått tid på sig, och att anställa honom skulle förstås vara en signal utåt om att man satsar långsiktigt. Dessutom kan fansen till den klubb som anställer Coppell känna sig säkra på att deras klubb har en manager som är kunnig, ödmjuk och rakryggad.

Burnley då? Ja, det är bara gratulera. Burnley har gjort en fin säsong. Om inte Play Off-platsen har övertygat er om det så borde väl semifinalen i Ligacupen göra det? Minns ni? Spurs slog ut Burnley i förlängningen. Hade det varit UEFA-regler som hade gällt så hade Burnley gått till final efter full tid tack vare fler gjorda bortamål. Jag led med dem då. I FA-Cupen tog sig laget till en åttondelsfinal, men där blev Arsenal för svårt. Burnley har med andra ord kunnat känna lukten av Wembley tidigare denna säsong. Men det har inte räckt hela vägen fram. Nu, i Play Off-spelet, har det räckt ända fram. I finalen väntar Sheffield United, och det kan bli precis hur spännade och dramatiskt som helst.


1-4 mot Liverpool och 0-2 mot Fulham.
Man United har förlorat två raka ligamatcher denna säsong. När det hände så var det första gången på fyra år. Nu är frågan... Är det någon som verkligen på allvar tror att det kan hända två gånger på en säsong? Naturligtvis är det utopiskt. Det jag försöker säga är att om Man U vinner ikväll mot Wigan så är det det enda halmstrået Liverpoolfansen har kvar. Då måste Man U nämligen förlora först hemma mot Gunners och sedan borta mot Hull veckan efter. De måste förlora två matcher i rad för andra gången denna säsong. Det kommer inte att hända. Ska det finnas ens en tusendel av en tusendel till spänning kvar inför helgen så måste United tappa poäng ikväll.

Personligen tror jag på Man U ikväll. Jag tror att de kommer se avslappnade ut. Det var ett tag sedan de spelade en match där de kan känna att det inte behöver ta igen något, de kan inte tappa något. Worst case scenario: De drar inte ifrån ytterligare. Det låter som ett trevligt utgångläge, inte minst för spelarna med rutin.

Det ska bli intressant att se ifall Ronaldo spelar från start.


Letar man noga finns det alltid något att skriva om Tottenham. Oftast behöver man inte ens leta särskilt noga. Är det inte tränarbyten så är det återvändande spelare. Är det inte det så har Happy Harry varit framme med sågen och sagt något syrligt. Eller så handlar det om målvaktstabbar. Eller om Ledley King som tydligen gillar att vara King i baren. Som sagt. Det finns alltid något. Idag handlar det om coachstaben. Den forne Liverpool och Tottenhamlagkaptenen Jamie Redknapp har nämligen fått en förfrågan ifrån farsgubben Harry ifall han inte har lust att ingå i Tottenhams coachstab till nästa säsong. Redders skulle inte säga upp sig från sitt nuvarande jobb på Sky Sports utan skulle i så fall jobba i Spurs några få dagar i veckan.

Redknapp Sr:
”Nästa säsong så hoppas jag att Jamie kan komma hit och spendera ett par dagar i veckan med att jobba med ungdomarna. Han håller som bäst på med sin coachutbildning, och han skulle vara perfekt för ”kidsen”. Det finns väldigt många före detta spelare där ute som har väldigt mycket att erbjuda”.

Jag var oerhört svag för Jamie som spelare (kolla på några av målen i det här klippet så förstår ni varför), och jag tycker han gör ett riktigt bra jobb i studion på Sky Sports. Hur han kommer att vara som ungdomstränare har jag ingen aning, men jag önskar honom lycka till. Min enda invändning är väl att det också finns en hel del före detta spelare som inte alls haft särskilt mycket att erbjuda. Jag menar... Exakt vad har Chris Coleman, Roy Keane, Tony Adams, John Gregory eller Greame Souness gjort för fotbollsvärlden som tränare? Inte mycket, trots att de allihopa var mer eller mindre framgångsrika som spelare. Hur det ska gå för Redders Jr återstår att se. Än så länge verkar alltså bara handla om lite ungdomscoaching.

För övrigt ingår redan de före detta spelarna Tim Sherwood och Les Ferdinand i Spurs coachstab.


Om det finns några fler gamla exspelare som jobbar som coacher på hög nivå? Absolut. En hel del, faktiskt.

Ole Gunnar Solkjaer. 235 matcher och 91 mål för Man United. Nu basar han över klubbens reservlag.

Mark Delaney. Hann göra över 150 matcher för Villa och 35 landskamper för Wales innan han tvingades pensionera sig från fotbollen för två år sedan, endast 30 år gammal. Idag är han är han anställd som tränare i Aston Villas ungdomsakademi.

Robbie Elliot. Minns ni honom? Vänsterbacken som gjorde två vändor (91-97 och 01-0) i Newcastle. Elliot har också hann också med spel i Bolton, Sunderland, Leeds och Hartlepool innan den aktiva karriären var över. Idag är han styrke och konditionscoach i Newcastle.

Colin Cooper. Försvararen gjorde två landskamper för England, men framför allt har han gjort över 300 matcher för Boro. Idag är han first team coach i samma klubb.

Steve Ogrizovic. Den gamle målvakten tillika Coventrylegenden (över 500 matcher för klubben) är idag reservlagstränare för just Coventry.

Nu vet ni det.


Vet ni vem Curtis Main är? Nej, tänkte väl det. Och det är inte så konstigt. Det är nämligen namnet på en 16-årig Darlingtonspelare. Det speciella med honom är att han är klubbens yngste målskytt genom alla tider, och att han faktiskt fått speltid i 19 ligamatcher för Darlington i League Two denna säsong. Darlington är en klubb i ekonomisk kris och allt talar för att de kommer att tvingas sälja en drös spelare inom den närmsta framtiden. Och det unga anfallslöftet Curtis Main sägs vara nära en övergång till Fulham. Vem vet, kanske kan det vara ett namn att lägga på minnet.


BBC gick för i februari ut med nyheten om att Gianfranco Zola och Steve Clarke var nära en övergång till Chelsea. Zola och Clarke blev fly förbannade och de tyckte att BBC försvårade jobbet för dem i West Ham. Så vad gjorde Zola och Clarke då? Jo, de valde The American Way och stämde BBC. Nu har de fått rätt, och BBC har tvingats betala ett skadestånd till tränarduon. Hur mycket pengar det rör sig om är däremot höljt i dunkel.

Way to go, Zola och Clarke, säger jag. Om en journalist har en källa som kommer med information som visar sig vara uppåt väggarna fel så ska det inte passera förbi obemärkt.


Det är förstås en hel del snack om Carlos Tevez i England. Fergie, sign him up sjunger fansen på Old Trafford, men det är inte särskilt mycket som pekar på att det blir så just nu. Den 31a maj går lånekontraktet med Man U ut. Enligt argentinarens agent så vill Tevez vara kvar i England och Liverpool har nämnts som en ny klubbadress, men även Spanien och Real Madrid sägs kunna bli aktuellt. Jag antar att vi får vänta och se. Men frågan lyder förstås.... Vill Liverpoolfansen ha Tevez, som ju är högt uppskattade hos Unitedfansen. Och vad skulle Unitedfansen säga ifall Tevez återfinns i Liverpools trupp när nästa säsong sparkar igång?


Ancelotti till Chelsea-ryktet har tagit ny fart den senaste veckan. Ancelotti nämndes som en het kandidat till att ta över Scolari, men istället anlände Romans polare Hiddink med en hjälpande hand. Men om Hiddink nu inte blir kvar till nästa säsong då? Blir det Ancelotti då? Personligen tvivlar jag högaktningsfullt. Och vore jag Chelseasupporter skulle jag knappast gapa mig hes efter Ancelotti.


”Varför skulle vi någonsin vilja ändra på något just nu? Klubben har den bästa perioden i sin 105-åriga historia.”

Orden kommer från Paul Duffen, som är ordförande i Hull. Trots ett extremt tungt 2009 så står alltså Duffen och Hulls styrelse bakom sin manager Phil Brown, och det är något jag applåderar. Det är fullt möjligt att Hull åker ur. Det vore självklart trist för dem när de började säsongen så respektlöst och skickligt.
Men å andra sidan: Åker de ur så gör de precis exakt på pricken vad alla experter hade förväntat sig. Att de fortfarande är med och krigar är en bedrift i sig om man får tro alla förhandstips. Jag ställer mig högst tveksam till att Phil Brown är roten till det onda, och jag blir glad när jag ser att det finns klubbar som har ett långsiktigt tänk även i motgång. Ungefär som Tottenham, fast tvärtom, skulle man kunna säga.


I derbyt mellan Newcastle och Middlesbrough gick svenskbekantingen Afonso Alves ut skadad. Det har nu visat sig vara en ganska allvarlig skada – Foten är nämligen bruten. På Boros skadelista finns sedan tidigare kaptenen Pogatetz, mittfältaren Didier Digard, och även nyckelspelaren David Wheater är ett frågetecken inför helgens möte med Aston Villa. Det ser knappast ljust ut för Boro inför avslutningen, med andra ord. Men jag vet inte.... Just Alves har knappast imponerat sedan han anlände till klubben. Naturligtvis är det trist för honom att han har brutit foten, men om Boro blir särskilt försvagade vete fan.


Till sist: Tack till alla som välkomnat bloggens comeback, och tack för de fina orden. Det värmer. Nu håller jag bara tummarna för att läsarkretsen hittar tillbaka. Råkar ni få läge att länka hit från någon annanstans så gör det inget alls.


Jag är tillbaka imorgon med ett längre styckte om Wigan-Man U, och förstås en hel del annat.

Nu vet Alan Shearer hur det känns att vinna även som manager. Newcastle vann derbyt mot Middlesbrough och tog därmed ett livsviktigt och absolut nödvändigt steg mot ett nytt kontrakt. Ingenting är klart, men Newcastle ligger faktiskt över strecket som det är nu, och därmed är det främst upp till andra lag att jaga Newcastle, inte tvärtom.

Jag inbillar mig att det fortfarande finns utrymme för lite twists and turns i bottenstriden. Inget av lagen möter varandra i de två sista omgångarna, men något säger mig ändå att Newcastle behöver i alla fall en poäng till ifall de vill klara sig kvar. Ska Middlesbrough hänga kvar så måste de ta poäng i båda sina resterande matcher, varav en av matcherna måste resultera i seger. Detsamma gäller för West Brom. Det tror jag faktiskt är näst intill utopiskt. Självklart ska matcherna spelas, men jag har väldigt svårt att tänka mig att West Brom ska plocka fyra poäng på en hemmamatch mot Liverpool och en bortamatch mot Blackburn. Och att Boro ska ta fyra poäng på en hemmamatch mot Aston Villa och en bortamatch mot West Ham ser jag också som föga troligt. Jag tror alltså att det kommer att handla om Hull och Newcastle. Tar Hull poäng borta mot Bolton eller hemma mot Man U i sista matchen så måste Newcastle ta poäng hemma mot Fulham eller borta mot Aston Villa. Det är självklart fullt möjligt att West Brom, Boro, Hull och Newcastle förlorar resten av sina matcher. Sker det så hänger Newcastle kvar. Den som lever får se.

Hur tror ni att det går? Ett tips är att kika in på BBCs Premier League Predictor och plita ned resultaten, och på så sätt få fram en färdig sluttabell.

Så här ser mina sluttabell ut på de viktiga platserna:

1.Man U
2.Liverpool
3.Chelsea
4.Arsenal
5.Aston Villa
6.Everton
7.Fulham

16.Sunderland
17.Newcastle
18.Hull
19.Middlesbrough
20.West Brom

De Stora Fyra ut i Champions League. Villa, Everton och Fulham vidare till UEFA-Cupen (som från och med nästa säsong kommer att heta UEFA Europe League), och hissen ned till The Championship för Hull, Boro och West Brom.


När det gäller matchen Newcastle-Boro så var det knappast säsongens mest välspelade historia, men underhållningsvärdet var det sannerligen inget fel på. Intensiteten var hög, det var två lag som ville framåt då de var piskade att vinna, det var ett överjävligt tryck på läktaren, och ett tidigt mål öppnade upp matchen rejält. Newcastle fick verkligen en mardrömsstart. Vi snackar ödesmatch med det största Ö:et ni bara kan tänka er. Vi snackar derby. Vi snackar desperat kamp för överlevnad. Då är det rätt tungt att göra självmål efter 3 minuter. Snacka om en spann isvatten över huvudet, ett slag i magen, eller vad ni vill. På St James så har Newcastle har inte vänt ett underläge till seger på hela säsongen. Inte en enda gång. Spelarna visste förstås om det. I det läget är det lätt att gömma sig. Det är lätt att börja se sig omkring och undra vem som ska kliva fram och ta ansvar. Det är svårt att våga i det läget. Det är svårt att stå upp. Men Newcastle valde den svåra vägen. De stod upp för varandra, för fansen, och för klubbens framtid. Det var vackert att se. Middlesborugh stod också upp. De visade karaktär, och jag såg inte en enda feg spelare där ute på planen. Men Newcastle var, mycket tack vare en underbar publik, det bättre laget. De hade lättare att komma till avslut, de hade längre och spetsigare anfall, och framför allt fick de en snabb kvittering. När kvitteringen var ett faktum var vi tillbaka på status quo. Båda lagen skapade chanser, men när matchuret tickade iväg kom också tankarna på hur förbjudet det var att släppa in ett mål. Det var förstås oundvikligt. Väl där handlade det om mod. Och det är alltid lite lättare att vara modig och gå framåt när man har en fanatisk hemmapublik i ryggen. Med 20 minuter kvar så bytte Shearer ut sin gamla landslagskollega Michael Owen, och istället kom Obafemi Martins in. Med 19 minuter kvar så hade Newcastle gjort 2-1. Självklart var det Martins som målade. Vad Owen kände då vet jag inte, men vad de 50.000 Newcastle-fansen på läktaren kände gick det inte att ta miste på. TV-bilderna på de euforiska Newcastle-fansen var vackra. Man kunde bokstavligen se hur ångest förbyttes mot ohämmad glädje, och hur folk på en sekund från gick nervvrak med ögonen fulla av skräck till svartvitrandiga studsbollar gjorda av glädje och hopp.

Samtidigt måste man någonstans känna med Middlesbrough. Jag har aldrig gjort en hemlighet av att Boro är ett lag jag kan ha eller mista. Det är för mig ett lag näst intill befriat från charm, finess och tradition. Jag vill också hävda att de står för en bedrövligt trist och tekniskt befriad fotboll. Men vi ska inte glömma bort att vi här har ett lag som har haft modet att satsa en hel del på egna, inhemska produkter. Andy Taylor, Ross Turnball, Stewart Downing, Matthew Bates, Adam Johnson, Tony McMahon, David Wheater, Jonathan Grounds, och Josh Walker är alla spelare som kommit från den egna akademin och som har fått starta i Premier League denna säsong. Det är hela nio (9) spelare vi pratar om. Jag undrar ifall någon klubb kan konkurrera med det. Dessutom är alla dessa nio spelare engelsmän. Det har jag väldigt svårt att tro att någon annan klubb kan stoltsera med. Ur denna synvinkel känns det trist ifall Boro åker ned. Att satsa eget och ungt är modigt, och jag hyser stor respekt inför en sådan satsning. Men varken min eller tusentals andra människors respekt skänker poäng. För poäng krävs kvalitet och en tanke om hur man ska spela fotboll. Därvid lag är Boro för dåliga, och ur den aspekten kommer jag inte att sörja ifall de åker ur. Men det känns ändå viktigt att nämna Boros satsning. Den förtjänar beröm, och i en pengastinn och globaliserad fotbollsvärld hade den kanske också förtjänat ett bättre öde, även om Middlesbroughs fotboll och kvalitet på spelet inte gör det.


Precis som väntat så grejade Sheffield United favortitrycket i det andra mötet mot Preston. The Blades vann med 1-0, och nu väntar en final på Wembley. Vilka motståndarna blir avgörs ikväll när Reading tar emot Burnley. Burnley har en 1-0-seger med sig till The Madjeski Stadium, men det är en skör ledning. Vore jag en betting man skulle mina slantar satsas på Reading. Jag håller dessutom en liten tumme för Reading. Jag har alltid gillat Steve Coppell som ju tränar The Royals.


Jag är sjukt trött på Benitez prat om brist på pengar. Hur mycket sanning det ligger i det bryr jag mig inte om. Jag är trött på att karln upprepar sitt vi-har-inga-pengar-mantra vecka ut och vecka in. Tack, vi vet att du anser dig ligga långt efter några andra klubbar vad gäller transferbudget. Gnäll till ägarna då, men sluta älta i pressen vecka ut och vecka in om stackars Liverpool med den tunna och tomma plånboken. Tjatigt är bara förnamnet.


José Mourinho sägs vara intresserad av Jon Obi Mikel. Mikel är bra, men ändå sämre än en influensasjuk och ögonbindelbelagd Essien. Får Chelsea ett bra bud tror jag att de överväger att sälja. Dessutom tror jag att Mikel skulle dominera i Serie A. Jag har alltid ansett att han har för lite speed under fötterna för att bli dominant i Premier League. Ska man vara långsam på ett innermittfält bör man ha Fabregas, Carricks eller Xabi Alonsos spelsinne. Det har inte Mikel. Inte ännu, i alla fall. Men han är sju resor bättre än Vieira och Muntari som just nu huserar på Inters mittfält. Och att han är sämre än en krasslig och helblind Essien betyder inte att han är dålig. Det betyder bara att Essien är riktigt överjävligt bra.


Säsongen är snart slut, men jag kan redan nu avslöja att denna blogg kommer ägna minst en vecka åt att sammanfatta säsongen med olika typer av listor, statistik, rankingar och utmärkelser. Jag tar mer än gärna emot önskemål om vad ni skulle vilja se för sammanfattningar och listor. Bring it on!


Jag är tillbaka imorgon.